Alla är inte lika

Sedan jag själv fick barn har jag blivit mer medveten om andras barn och vad dom får och inte får. Och inte bara i saker utan även i kärlek, upplevelser m.m. Vi är lyckligt lottade. Ebba är lyckligt lottad. Hon får så otroligt mycket kärlek, uppmärksamhet och tid från alla olika personer, håll och kanter. Och när det kommer till saker och upplevelser så har hon också tur. Vi är lyckligt lottade på alla plan för även om vi absolut inte har några ofantliga mängder pengar så har vi tillräckligt för att ha råd att resa. Vi har tillräckligt för att spontant boka hotell och åka till Kolmården dagen efter. Vi har tillräckligt för att direkt kunna byta ut allt i skåp och kyl till mjölkfritt när vi fick veta om hennes allergi. Vi har tillräckligt för att göra så otroligt mycket. Och ge mycket.
 
Våran tripp till Kolmården fick mig att ännu en gång tänka till. Bara hotell och inträde kostade 2000 kr. Sen mat, bensin m.m. på det. Det blir en hel del och en del av mig gör ont av tanken på hur otroligt många familjer, hur otroligt många barn det är som bara kan drömma om en sak som Kolmården, en sak som för oss är spontan och enkel. Något vi gör för att vi tänker att Ebba kommer att uppskatta det trots att vi vet att hon inte kommer ihåg det om ett halvår.
 
Det finns så många familjer som kämpar för att ge sina barn sådant som för andra är en självklarhet. I det kämpandet går dom dock miste om annat viktigt med sina barn, så som tid. Jag pratar inte om dom  klassiska lyxfällan-familjerna nu. Jag pratar inte om dom föräldrar som röker, snusar, inte arbetar, äter massa skräpmat och lånar pengar till nya tv-spel. Där tycker jag enbart synd om barnen som blir lidande, där är det inte ett dugg synd om dom vuxna i det hela. Jag menar dom föräldrar som arbetar, som kämpar, dom som själva går hungriga för att deras barn ska vara mätta. Jag menar dom som ger sitt allt men ändå inte kan ge sina barn Kolmården, en utlandsresa, eller ens ett besök i simhallen.
 
Mitt hjärta känner för dom barnen. Dom som inte har matsäck på skolutflykterna, dom som inte har roliga historier om resor att berätta efter sommarlovet, dom som inte har en cykel. Och så dom, dom som inte kan gå till simhallen för att det kostar för mycket. Jag känner med dom barnen och jag känner med dom föräldrarna. Och varje dag är jag tacksam över livet jag lever. Över livet min dotter lever. Och jag hoppas att hon och att vi alltid får behålla det liv vi lever idag.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0