Träffat prästen

Idag har vi varit och träffat prästen. Vi diskuterade igenom hur vi ville ha det, valde psalmer och så övade vi på hela processen. När vi stod och gav varandra "löftena" så blev det plötsligt verkligt att vi om ca 2 månader gör det på riktigt och det kändes så bra! Anders höll min hand hårt med tårar i ögonen. Åh vad jag längtar! 


Prästen kändes bra, lugn och trevlig :) Jag är bara rädd att han missat något i anteckningarna och så blir det något fel. 

Snaaaaart!!!



Testat tålamod

Efter denna långhelg har Ebba åkt på ögoninflammation så inte nog med långhelg men nu blir hon hemma resten av veckan också. Och nästa vecka är det ju ledigt måndag och tisdag. Redan nu är hon uttråkad (nej jag går inte ut och leker i regnet), trött, irriterad på sina ögon och allting annat samtidigt. 


Behöver jag ens säga att mitt tålamod blir testat? 


Sommar och sol!

Anders och Ebba är iväg hela helgen och semestrar. Jag tog en lång sovmorgon imorse och har fixat i trädgården i ett par timmar. Sedan sol i hängmattan. Så skönt! Känns så lyxigt när man är småbarnsförälder haha. Nu tar jag det lugnt i soffan och väntar in mina 5 äldsta syskonbarn, vi ska käka pizza och larva oss och sen sover dom över. Precis som på den gamla goda tiden :) 


Imorgon - dejt med en vän jag träffar allt för sällan trots att vi alltid har skitkul tillsammans. Det blir shopping och ett par drinkar (måste ju passa på medans jag är i stan utan barn haha). Åh, fina helg! 


Landet

Anders och Ebba åker till landet imorgon och är borta till söndag. På lördag kommer 5 av mina äldsta syskonbarn och så ska vi ha en riktig tjejkväll och sen sover dom över. Ska bli så mysigt! 


Vad tror ni jag ska göra resten av tiden? Kanske ta mig en sväng på krogen imorgon? Näe ni, jag ska gå runt naken, ha persiennerna nere hela dagen, bara titta på serier och sova. Sooova! Hur länge jag vill! Det ni! Nu ignorerar vi det faktum att jag inte kan sova utan Anders och så leker vi med tanken att jag sover som en prinsessa hela helgen. Fatta vilken utvilad människa jag kommer vara då. 

Ska bli skönt att skicka iväg dom två och ha lite egentid. Jag älskar ju egentid och har inga problem med att sitta ensam och tyst i flera timmar och bara vara. Sova... hör ni hur fantastiskt det låter? En riktig sovmorgon. Wow! 


Finally!

Äntligen lite vårkänslor så att man har lust att fixa här hemma! Sedan i Lördags har det hänt massor hos oss.  Vi har varit och köpt och planterat blommor i alla blomlådor och krukor ute samt köpt till ett par nya krukor då en del av våra utekrukor gick sönder under vintern. Matta köpt till altanen, altanen städad, grus och andra grejer till förrådsbygge är beställt och vi sätter igång med bygget imorgon! Ett jordgubbsland fixat, bara 2 kvar men vi behöver markduk. Fixat kring hallonbuskarna så att dom ska må lite bättre, ryckt en del gamla thujor som inte klarat sig och planterat några nya, klippt gräset... Ja ni hör ju. Jäklar vad energi vi har haft! Även barnvagnen har fått en rejäl rengörning och smörjning och igår var städaren här och tog en rejäl vårstädning, det tog 9 timmar för honom!
 
Nu blir det nog mysigt att sitta ute på altanen och springa runt och leka med Ebba i gräset :) Efter förrådsbygget ska vi bygga staket mot grannen också så det är fullt upp för oss i sommar.
 
Men som sagt, äntligen vår! Inga täckbyxor, vantar, tjocka mössor, halsdukar och annat som är jobbigt att ta på. En enkel fleece och gympaskor så är Ebba good to go liksom! Hallelujah!

I don't shine if you don't shine

Alltså hon är ju världens finaste. Världens absolut finaste människa ❤️ vackra, omtänksamma, kloka lilla barn, jag är så tacksam att du är min! 




När solen tittar fram

Eeh... jag tog alltså en 5 km promenad igår och såg ut såhär efteråt... Har fortfarande inte vant mig vid att pigmentet förändrats efter graviditeten, innan var jag ju bara kritvit året om. Om jag var utomlands och solade med sololja så hade jag tur om jag fick en liten bikinirand. Nu kan jag inte ens titta åt sololja. 






Nervööööst!

Kommer ni ihåg att jag i förra veckan berättade att något spännande var på gång den här veckan? Okej, här kommer det. Jag har varit på arbetsintervju på ett riktigt drömjobb! Eller ja det vet jag ju inte än eftersom jag inte jobbat med det tidigare men detta känns verkligen som något för mig. Det är för människor som går under LVM (lagen om vård av missbruk), jag skulle i så fall arbeta nätter där precis som jag gör idag. Men inte nog med det så är det även en samordnartjänst! Tänk vilken möjlighet att verkligen få utvecklas för det får jag tyvärr inte på mitt jobb idag. Och jag tror att jag skulle vara bra på det, jag gillar ju att vara med och påverka. 


Efter intervjun så kom jag såklart på massor av saker jag missat att säga. Bra saker dessutom så det känns lite surt men men... dom skulle ringa mina referenser och sedan höra av sig näst-nästa vecka. Så nu väntar vi och håller tummarna! 

Anledningen till att jag egentligen tänkt vänta med att skriva något om det var att min chef och mina kollegor inte visste något men jag var tvungen att prata med min chef med tanke på att dom ville ha henne som referens. Som sagt, nu är det bara att vänta och se. Jag skulle bli riktigt ledsen om jag gick miste om detta jobb faktiskt. 


När Anders är borta

När Anders är bortrest eller ute en kväll... 

Mina förväntningar: Ebba somnar kl 19 och då tar jag en lång dusch. Innan kl 20 ligger jag i sängen med datorn och kollar ett avsnitt greys. Innan kl 21 sover jag och imorgon vaknar Ebba kl 8 och jag kommer vara sååå utvilad efter 11 timmars sömn. Gud så underbart! 

Hur det egentligen alltid blir: Ebba bestämmer sig för att vara vaken 2 timmar längre än vanligt. Jag kommer på att torktumlaren måste startas och den håller på i 1,5 timme. Jag kan inte gå och duscha medans Ebba är vaken ifall hon skulle ropa på mig eller bli ledsen så när jag väl har tid att duscha så blir det en snabbdusch medans jag tänker på hur klockan tickar iväg och därför struntar jag i tandborstningen. Mitt greys avsnitt får jag se i soffan. Kommer i säng kl 23 och tänker att jag ska somna direkt, ligger istället och tänker katastroftankar över allt som skulle kunna hända Anders samt är rädd för att någon ska bryta sig in och ta Ebba om jag somnar. Somnar slutligen. Klockan är då ca 02. Ebba vaknar kl 7. 

Varenda jävla gång. Jag måste sluta tycka att det är skönt när Anders åker iväg och jag "ska få en skön ensamkväll". När ska jag lära mig att Ebba inte somnar kl 19 och att jag inte kan sova utan Anders? 



Det där med kärlek

För några dagar sedan hamnade jag i en diskussion angående det här med att älska, vara kär och giftemål. Personen jag diskuterade med resonerade "Folk gifter sig och sen skiljer dom sig efter några år när kärleken tar slut." Hen menade på att man inte kan vara kär i sin partner mer än i några månader/dom första åren och att sen handlar det om att älska eller inte älska varandra.
 
Jag känner såhär... Jag ser olika på att älska och att vara kär. Man kan älska sin partner men ändå välja att skilja sig för att man slutat vara kär. För kärlek, att älska någon kommer ju i så många olika skepnader. Jag älskar Anders på ett sätt, Ebba på ett annat och min syster på ett tredje sätt. Ingen kärlek är den andra lik. För att hålla i längden med sin partner så tror jag inte att det räcker med kärlek utan man måste även vara kär. Och då menar jag inte hela tiden för när man varit tillsammans i x antal år så känner man sig inte kär hela tiden. Men man borde göra det i perioder i alla fall, man borde känna det där pirret, få ett leende på läpparna när man tänker på personen, känna det fladdra till i bröstet, längta efter en kyss... Ska man inte det? Blir inte livet och kärleken tråkig som man slutar vara kär efter 2 år och sedan lever resten av förhållandet/äktenskapet utan att det där pirriga fladdret? 
 
Jag tror uppriktigt att om Anders och jag någonsin skulle siljas så skulle jag fortsätta älska honom för alltid. Jag kanske skulle avsky honom i perioder, det vet jag inte, men grundkärleken skulle nog alltid finnas där. Kärleken för honom som person, kärleken för allt han gett mig, för allt han varit för mig och kärleken för vilken fantastisk pappa han är. Men det betyder ju inte per automatik att jag skulle vara kär eller ens vilja leva med honom. Och jag tror att Anders alltid kommer att älska mig, oavsett. Vi känner varandra innan och utantill och är så otroligt mycket för varandra att det finns en djup grundkärlek i oss. Det är en djupare form av kärlek jag känner för honom, samtidigt som jag älskar honom och är KÄR i honom. Det fladdrar till i bröstet trots några år tillsammans. Trots bråk, småbarnsår, kriser och allt det där andra så längtar jag efter honom när vi är ifrån varandra, jag blir varm av att hålla hans hand och jag får ett leende på läpparna när jag tänker på honom. Jag är kär. Men jag är inte kär varje dag, året om och varenda minut. Däremot älskar jag honom varje dag, året om och varenda minut. Och jag är övertygad om att han är den jag vill och ska leva med varje dag i resten av mitt liv. Jag är övertygad om att det är "tills döden skiljer oss åt".
 
Vad tycker ni? Hur tänker ni? Ni som har några år tillsammans med en och samma partner, pirrar det fortfarande ibland? Är ni fortfarande kära? Är ni kära hela tiden eller kommer det i perioder? Och tror ni att man per automatik slutar älska om man gör valet att sluta leva tillsammans eller är kärlek djupare än så? Och måste man vara kär i sin partner för att ha ett lyckligt äktenskap?
 

The demons are not just in my head

Jag har en del folk i min närhet och i min bekantskapskrets som tycker att det är okej att kommentera andras vikt. Jag har flera gånger fått kommentarer som "Du är gravid va?" eller "Oj vad du har gått upp i vikt". Hur kan man tycka att det är okej att säga sånt till andra? Vad har andra att göra med vad jag väger? Det är väl helt och hållet min ensak. Dom vet ju inte anledningen till att jag är överviktig nu, kanske trivs jag med det, kanske orkar jag inte ta tag i det, kanske äter jag mediciner som påverkar vikten, kanske har jag försökt men det händer inget, kanske mår jag skitbra i denna vikt, kanske mår jag skitdåligt. Andra har ingen aning och andra har inte med det att göra. Så hur kan man sitta och kommentera andras vikt och tycka att det är okej?
 
Jag mår inte alls bra i denna vikt. Jag har i flera omgångar verkligen kämpat, tränat och ätit rätt för att gå ner men det går bara inte. Nu har jag ännu inte kommit igång ordentligt med träningen pga att Ebba varit hemma sjuk så mycket, däremot äter jag bra mat och ligger på ett ständigt kaloriunderskott. Ändå händer det inte mycket förutom att den värsta svullnaden lagt sig vilket är skönt i alla fall. Oavsett så skäms jag för mitt utseende. Jag har ogärna tighta kläder och använder alltid koftor som döljer min kropp. Jag tycker att det är jobbigt att det syns i ansiktet och över låren att jag är tjock. Jag ser mig själv dagligen, både naken och påklädd och jag försöker acceptera mitt nya utseende. Jag jobbar verkligen på att se mig själv med nya ögon och börja tycka att jag är vacker i min nya mammakropp men så kommer dom där kommentarerna och förstör. Och jag vet liksom inte ens vad jag ska säga längre, vad vill dom ha för svar? Tack? Bra att du påpekade det för jag visste inte om det? Jag vet? Okej? Jag vet och det är fult? Oj ja jag ska genast ta tag i min vikt eftersom den stör dig? Jag ber om ursäkt? 
 
Exakt vad vill dom att jag ska svara? Vad vill dom ha sagt med sina kommentarer? Tror dom att dom är snälla och gör mig en tjänst eller tycker dom bara att det är okej att klanka ner på andras utseenden?
 
"Hanna du har blivit tjock."
"Du är gravid va?"
"Du har blivit lite rund."
"Gör du något för att gå ner i vikt?"
"Ni liknar varandra sedan du gått upp i vikt, X är ju också väldigt rund."
"Akta dig, annars kanske du inte får på dig bröllopsklänningen. Hur tight sitter den på dig egentligen?" (När jag satt och åt)
 
 
Varför? 
 
 

Imponerad

Jag blir faktiskt bara mer och mer imponerad av förskolan! Jag förstår föräldrar som väljer att ha sina barn hemma i flera år och kanske skulle vi också valt det om det inte var så att vi båda vill jobba och att vi är beroende av 2 löner för att ha den livsstilen vi vill ha med att kunna unna oss som familj saker och upplevelser.
 
Men tillbaka till förskolan... Visst att Ebba har gått igenom alla möjliga sjukor sedan hon började där men hon har också lärt sig otroligt mycket. Mer än jag någonsin kunnat tro. Ebba har alltid varit tidig i utvecklingen men dom senaste månaderna har hon verkligen spurtat iväg. Nu pratar hon flera längre meningar även om det inte är hela tiden. Det kommer nya ord i princip dagligen och hon kan rörelserna till typ alla barnsånger som finns och hon sjunger med. Hon leker bra tillsammans med andra barn, har skaffat kompisar (hon ska bl.a på en playdate på Onsdag hos en ny kompis) och hon har en fin relation till pedagogerna. Varje dag när jag hämtar henne så visar hon stolt upp vad hon lekt med under dagen, när hon är klar med det så vinkar hon hejdå till kompisarna, kramar pedagogerna och går in på toaletten och tvättar händerna. 
 
Jag är verkligen imponerad över sättet personalen arbetar på för att lära barnen saker. Dom tränar matte, odlar saker, kollar hur det funkar med mögel, målar i snö, alla barnen kommer ut på utflykt minst 1 gång i veckan m.m. Vi har turen också att Ebba trivs på dagis, det är inga problem vid lämningen utan hon ger en puss och vinkar lite halvt medans hon springer iväg och leker. Ibland blir hon till och med arg när jag hämtar och säger att hon vill stanna kvar. Och det är så skönt! Jag kände mig som världens sämsta förälder dom få dagar som hon grät vid lämning så detta är rena paradiset. Och behöver jag ens nämna sömnen? Jäklar vad bra hon sover dom veckor hon går i förskolan medans när hon varit hemma sjuk en längre period så märks det direkt att hon inte blir lika stimulerad för då har hon problem med att somna på kvällarna.
 
Heja förskolan säger jag! Heja personalen! På Torsdag är det förskolans dag så jag, Anders och eventuellt Ebbas faster ska dit på dagen och se på vernissage och så ska barnen sjunga för oss. Jag ser fram emot det riktigt mycket :)

Dagens

Fullspäckad dag idag! Jag har kört runt som en galning. 

8.30 släppa in städaren. 
9.00 Ebba till dagis. Efter det skulle jag åkt iväg direkt men morgonplanerna ställdes in så jag åkte hem och tog en frukost-smoothie innan det var dags att åka igen. 
Först till Barkarby till en bröllopsbutik där för att prova skor då jag vet sen innan att dom har otroligt sköna skor. Föll för ett par skor som var svindyra så jag ville vänta lite innan jag köpte dom och kolla i butiken där jag skulle hämta klänningen. 
Åker in till stan för att hämta klänningen. Provar den, passar fortfarande. Hittar inga sköna skor där så jag går över till skräddaren och lämnar in klänningen. 
Gärnet tillbaka till Barkarby och köpa skorna. Sen gärnet tillbaka till stan (vi snackar alltså mitt i stan. Avskyr att köra där). In till skräddaren, av med alla kläder, på med skorna och sedan nålas. 
Tar det slut där? Nej. Jag åker därifrån till Jakan för att kolla om det finns någon nageltid, det fanns inte. Då var jag så slut och hungrig så jag stannade i Jakan och åt och handlade lite snabbt. Sen gärnet till dagis. 

Helt slut nu. Jag kommer somna tidigt ikväll. Och förresten så var skorna ångestdyra. När jag stod hos skräddaren och såg mig själv i spegeln så insåg jag att mina kläder är nästan en hel månadslön. Galet! MEN vi gifter oss bara en gång så det är okej. Typ. 

Ja och så det pinsamma ögonblicket när både skräddaren och hans fru (båda strax under 100 år) säger att jag har snygga bröst. Alltså... vad säger man då? Tack? Eller? 



Igår

Igår fick jag ett underbart telefonsamtal och har varit väldigt lycklig och på små rosa moln efter det. Jag vill inte avslöja vad det är än utan måste vänta ett tag till... och kanske finns det ingenting att avslöja efter nästa vecka och i så fall blir det tråkiga nyheter jag får skriva istället. 


Nu håller vi tummarna för mig! Okej? Det här kan bli riktigt bra om det inte går åt helvete ;) 


Tough viking

Jag anmälde Anders till tough Viking i höstas utan att han visste om det och på lördag är det dags! Det blir nog väldigt tufft för honom men jag är redan så stolt för dom senaste veckorna har han tränat som en tok. 5-6 dagar i veckan har han pallrat sig till gymmet, han som tidigare inte ens tyckte att det var kul att träna. 


Jag hade velat att han hade kört mer kondition än vad han gjort men jag tror att han har en chans att klara det ändå. Och ännu ett plus i kanten är att han nu med träningen inför loppet har gått ner 7 kg också. Heja! 

Själv så står jag still på -3 kg. Som vanligt tar det stopp där. Däremot har jag tappat all svullnad runt magen så runt bröst, midja och mage har jag tappat sammanlagt 20 cm. Det är skönt! Men så fort jag äter socker eller kolhydrater så sväller jag upp och ser gravid ut nu haha. Vad fort kroppen vänjer sig! Vi kör ingen speciell diet eller så, däremot skippar vi oftast kolhydraterna och kör ex. köttfärsbiffar, lax eller kyckling tillsammans med kokt broccoli eller sallad till istället. Ibland har vi till lite bulgur. Och så självklart skippat sockret i det vardagliga livet men sagt att vi ändå får unna oss ibland. Jag hade t.ex en ätardag i söndags då jag var på babyshower och visste att där serveras det bara godsaker. Sockret har varit svårast att släppa och fortfarande slår suget till ibland men oftast kan jag faktiskt hålla mig.

Till frukost och lunch blir det smoothie, bananpannkakor eller knäckebrödet chrisp'n wheet med Philadelphia på. Anders äter dock riktig mat till lunch eftersom han tränar. 

Önska oss lycka till! Imorgon ska jag hämta ut min klänning och gå till skräddaren. Jag hoppas att jag har en riktig smaldag då så jag ändå har lite utrymme att tappa nån cm till innan bröllopet haha. 


Våra perfekta liv (?)

Jag ser en del människor som på fb och instagram lägger ut bilder av perfekta liv. Barnen är alltid rena, har fina kläder och beter sig perfekt. Man har ständigt en perfekt och lycklig relation till sin partner, vädret är alltid precis lagom och hela livet är bara perfekt. Och med en del av dessa människor så vet jag ju att livet inte alls är perfekt för dom. Jag vet att vissa av dom här nästan är hemska mot sina barn och skriker åt dom för minsta "fel" dom gör. Jag vet att vissa av dom här går igenom otroheter och andra icke så lyckliga saker i sina förhållanden. Jag vet att det är pengaproblem, depressioner och allt möjligt som lurar bakom den perfekta fasaden. Så varför målar vi upp en perfekta fasad för andra? Varför skriver vi varannan dag om hur fantastisk partner man har när man mest bråkar med varandra? Varför lägger man upp bilder av fantastiska och perfekta barn när man mest skriker åt dom? Varför är folk så besatta av det perfekta livet att man lever i lögn? 


Jag skriver ofta just nu om hur lyckligt lottad jag är men just nu känner jag mig bara lycklig. Jag känner mig kär. Men det gör jag inte alla årets 365 dagar och jag skriver inte om hur mycket jag älskar livet, Anders och hur perfekt Ebba hela tiden är när jag inte mår bra. Jag har inga problem med att erkänna att jag mår dåligt ibland, att jag går på mediciner, att jag blir tokig på Ebba ibland och allt där emellan. Även om jag såklart helst belyser det som är bra. 

Men jag börjar fundera och tvivla mer och mer på att dom som ständigt lägger upp pussbilder, hjärtan och är så puttinuttiga faktiskt är så lyckliga i sina förhållanden. Kanske är dom det och bara vill visa upp det för hela världen hela tiden just för att lyckan bara lyser i deras liv. Eller kanske är det ett sätt att försöka må bättre, att visa upp sina perfekta liv. Att låtsas som att man aldrig blivit arg på sina barn, att låtsas som att livet är super fast hemmet ser ut som skit och man skriker på sina barn för 15e gången idag, då kanske man hellre låtsas ha det som "alla andra" istället för att söka hjälp för sitt beteende. 

Kanske... veckans fundering. 
Är ni så lyckliga/olyckliga som era sociala medier visar? Är livet verkligen alltid perfekt och underbart för vissa? 


Jag känner henne bäst

Jag är så besviken och irriterad på allt. På vården, på Anders, på alla. Ebba har ju haft feber till och från i några veckor nu och från början har jag sagt att något är fel men ingen har lyssnat. Jag var på akuten med henne för ett par veckor sen och där konstaterade dom bara förstoppning och uttorkning utan att ta några som helst prover på henne. Redan på kvällen när vi kom hem så var febern tillbaka och jag kände fortfarande på mig att något mer var fel. Imorse när vi inte fick ner febern under 40 grader så bestämde jag att vi åker in på en gång trots att Anders protesterade för  att hon ju fick vaccin i torsdags och febern kunde bero på det. 


Väl inne är hon helt sänkt och gråter mest hela tiden, tempen visar 39,1 och hon har uppenbarligen ont och jag sa att dom får göra ett crp denna gång (även kallat sänkan. Ett inflammationsprov). Det visar 80... i vanliga fall ska den ligga på under 5. Det säger väl allt? Ett kissprov och en lungröntgen senare konstaterar dom lunginflammation och eventuell urinvägsinfektion (vi får svar på onsdag). 

Jag har skrivit om det förut men VARFÖR lyssnar man inte mer på mammor?! När något är fel på Ebba så känns det i hela min kropp, det finns ingen tvekan, jag bara vet! Jag har haft rätt om urinvägsinfektioner, halsfluss och nu lunginflammation. 

Jag känner henne bäst av alla i hela världen, utan tvekan. Jag har burit henne i min kropp hennes första 9 månader, min kropp känner henne. Och när något är fel så känns det i hela mig så varför är det aldrig någon som frågar mammor vad deras magkänsla säger? Varför är det ingen som frågat mig? Och när jag sagt vad jag tror så har man inte lyssnat. Jag känner ju henne bäst, jag vet, mammor vet. Lyssna på oss. 

Nu gör det ont i mammahjärtat också, inte bara i mammakroppen. 



Svårmor och svårfar?

Är det inte så folk som inte kommer överens med sina svärisar brukar säga? Rätt roliga ord ändå trots att dom inte stämmer in hos mig. 


Jag tänkte skriva lite om just mina svärisar. Dom är verkligen fantastiska! Jag har aldrig haft någon speciellt bra kontakt eller relation till svärföräldrar förut förrän jag träffade Anders. Dom tog mig till sig från början och visade att dom bryr sig och att dom ville lära känna mig. Jag har inga problem med att umgås med dom utan Anders utan tycker bara att det är kul att träffa dom. Jätteviktigt tycker jag nu när jag och Anders har barn ihop och ska gifta oss! Ja och jag kanske ska tillägga att även Anders syster är fantastisk...  

Sedan mamma dog så känns det som att dom har tagit mig till sig ännu mer. Dom har nästan blivit som extraföräldrar som överraskade på min födelsedag, ringer och frågar hur det är m.m. Svärfar erbjöd sig att föra mig fram till altaret till och med och dom var med vid mammas begravning och sa fina ord till henne då trots att dom bara träffat henne ett par-tre gånger. Dom pratar till och med om mamma ibland vilket jag uppskattar. Det värsta är när folk inte vill eller blir obekväma när jag pratar om mamma. Jag tycker att det är respektlöst, för oavsett så är hon min mamma och jag kommer alltid bära med mig och älska henne. 

Jag har verkligen tur med mina svärisar, dom är absolut inga svårisar och jag är riktigt glad över att ha en bra relation med dom. Både för min, Ebbas och Anders skull. Dom är ju så otroligt viktiga i våra liv och kommer alltid vara det.  


RSS 2.0