Ibland så

Enda sedan Ebba föddes har jag känt att något är fel i min kropp. Jag har inte kunnat sätta fingret på det men nånting är inte bra. I 1,5 år har jag sagt att det är sköldkörteln men läkare har inte lyssnat. Min övervikt på 25 kg som jag åkte på efter graviditeten har skyllts på hormoner och att "kroppen förändras" efter en graviditet. Och ja, absolut förändras den men jag känner ingen annan som efter 2 år fortfarande har varenda ett av sina 25 gravidkilon kvar. Ingen. Jag har tränat, jag har ätit med sunt förnuft, jag har svullat, jag har ätit lchf, Viktväktarna och måltidsdrycker. Inget har funka. Men hormoner säger läkarna. 


Detta år har varit jobbigt, jag har haft mycket magsmärtor, kräkts och varit sängliggandes till och från. 

Dom senaste månaderna har dessutom varit hemska vad gäller min trötthet. Jag har varit väldigt trött och slutkörd länge men nu har det gått över styr. Jag sover 12-15 timmar per dygn. När jag lämnat Ebba på förskolan så åker jag hem och lägger mig och sedan sover jag fram tills hon ska hämtas i princip, trots att jag sovit ostört hela natten. Nu när Anders har varit bortrest så har jag gått och lagt mig tillsammans med Ebba varje kväll kl 19. Sen har jag sovit tills klockan ringt vid 7, då har jag fått tvinga mig själv att kliva upp. Det är hemskt! Hemskt att känna sig som en tråkig mamma som bara är trött hela tiden, en som inte orkar leka och busa som pappa. En som hela dagarna tänker på när hon kan gå och lägga sig igen. Det har gått så långt att jag tackat nej till planer mitt på dagen för att jag behövt sova... Så illa är det nu. 

Hela tiden har jag sagt sköldkörteln. Jag har alla tecken på att det är underfunktion i sköldkörteln. Ingen har lyssnat. Förrän förra veckan! Jag bokade ännu en tid på vc och fick en fantastisk läkare! Jag gick dit, hon frågade vad jag ville, jag sa att jag vill kolla glutenintolerans, laktos, en gastroskopi  samt sköldkörteln och hon fixade allt åt mig på en gång! Igår fick jag ett brev att jag skulle infinna mig på vc idag. Jag gick dit och gissa vad? UNDERFUNKTION I SKÖLDKÖRTELN. 

Nej men titta där, det berättade jag för dom för bara 1,5 år sedan. Men patienten har aldrig rätt, det är ju hormoner såklart. 

Men nu så, äntligen! Jag har börjat med mediciner från och med idag, nya prover om 3 veckor för att kolla dosen och om den är okej så är det nytt läkarbesök i Januari. Kanske ordnar det sig äntligen för mig. Kanske kan jag orka träffa mina vänner igen, kanske kan jag orka busa med Ebba, kanske kan jag orka vara vaken en hel dag för första gången på veckor. Kanske, kanske kan jag till och med gå ner i vikt. Kanske. Kanske förändrar detta mitt liv. 
På måndag ska jag på gastroskopi och kanske, eller kanske inte, kommer dom fram till något mer. Vi får se. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0