Ditt jobb som äkta vän

Det känns som att alla som får barn förlorar vänner, jag har i alla fall hört det till höger och vänster. I vissa fall kanske det kan vara att man som förälder isolerar sig och plötsligt har man inte träffat sina vänner på 3 år och dom har gått vidare med deras liv. 
I andra fall är det vännerna som inte kan acceptera att livet förändras med barn. 

Jag förlorade en vän som jag trodde jag var nära med när jag blev gravid. Hon berättade i efterhand att hon inte fixade att jag fick leva det liv hon egentligen ville ha. Och ibland saknar jag henne samtidigt som det faktiskt mest är hennes förlust, hon hade både kunnat ha mig kvar som vän men även fått två andra fantastiska människor med mig.  
Även Anders förlorade en vän när han blev pappa. Ingen av oss vet egentligen varför men jag har mina egna teorier till vad som hände. 
Oavsett så är det tragisk i båda fallen. Varken jag eller Anders har isolerat oss. Vi har absolut inte tid att träffa våra vänner på samma sätt men det är väl vad vänskap handlar om, att var man än är i livet och varesig man ses eller inte just då så ska man vara där för varandra. Eller? 

Jag vet inte om det är så att vissa inte kan acceptera att vännen förändras och får andra prioriteringar när den får barn. Är det nån sorts svartsjuka gentemot barnet? Är det svårt att acceptera att en 3e person numera ska hänga med på aktiviteterna? Vill man helt enkelt inte dela sin vän, inte ens med vännens eget barn?

Jag fortsätter höra samma saker från nyblivna föräldrar. Vänner försvinner. Vänner blir småsinta. Vänner slutar höra av sig. Vänner vill inte ha med barnet när man ses. Vänner slutar bjuda med en på saker. Så mycket olika situationer som uppstår och jag förstår det inte. Jag gör verkligen inte det och kanske beror det på att jag själv har barn nu. 

Om jag ska träffa en vän som har barn så är det för mig självklart att det barnet också ska följa med. Precis som det för mig är självklart att ta med Ebba om jag själv känner för det när jag ska träffa mina vänner. Det är självklart att man inte kan hitta på saker varje helg med en kompis som har barn. Och självklart att den kompisen kanske inte alltid vill eller kan supa och vara bakis dagen efter när man ska ta hand om sitt barn. 

Det känns som att folk som själva inte har barn inte förstår. Det spelar liksom ingen roll hur mycket du har suttit barnvakt, hur många småkusiner/syskonbarn/småsyskon du har eller om du har en fancy examen i något som har med barn att göra - har du inte egna barn så förstår du inte. Du förstår inte kärleken till den där lilla människan. Du förstår inte att man VILL umgås med och ta med sitt barn till ställen. Du förstår inte att man kan vara trött och förbannad och svära över sitt barn men egentligen menar man inte ett ord av vad man säger för imorgon, eller kanske om bara en timme så är allt glömt och du tittar på ditt barn med ett stort leende igen och det känns som om hjärtat ska spricka av kärlek. 
Du förstår inte att det ibland tar 3 minuter och ibland 3 timmar att natta ett barn. Eller att barnet ibland sitter fint och äter med bestick och tackar för maten för att nästa gång äta med händerna, kasta mat och gråta hysteriskt för att den fick vanligt vatten istället för bubbelvatten i glaset - det handlar inte om uppfostran eller hur barnet är i sin personlighet, det handlar om att det är ett barn. På dom punkterna är alla barn likadana och det spelar ingen roll vad du har för relation till andras barn för du kan inte såna här saker förrän du tar hand om ett barn själv dygnet runt 365 dagar per år. Därför ska du heller inte sitta och dra egna slutsatser utifrån olika situationer där du bara är med en kort stund. 

Som vän behöver man finnas där. Man behöver finnas där medans magen växer, man mår skit och det enda man pratar om är barn. Man behöver finnas där genom matkastning, utbrott på restauranger, stora kramar och kaotiska nattningar. Man behöver finnas där som vän utan att döma. Utan att dra egna slutsatser om hur vardagen är. Om hur barnet är. 

Min bästa vän Sarah är värd guld. Jag brukar prata om henne när skitvänner som inte förstår kommer på tal. 
Jag har ringt Sarah och fulgråtit och gett henne panik när jag inte fått fram ett ord på flera minuter - bara för att sedan få ut att det blivit två streck på graviditetstestet. I slutet av graviditeten så var jag ständigt så arg och bitter att jag nästan skrek i telefon varje gång vi pratade, och hon tog det. Jag fick skälla av mig om hur ont det gjorde och hur trött jag var och det var okej. 
Sarah vet att prata i telefon inte längre kommer på frågan, tyvärr. Vi kommunicerar genom sms för allt annat är lönlöst om man inte vill bli störd 18 miljoner gånger mitt i samtalet. Sarah frågar ALLTID hur Ebba mår, hur det går på förskolan m.m. Jag vet att Ebba alltid är välkommen att följa med på mina och sarahs dejter och Sarah anpassar sig själv också genom att automatiskt föreslå barnvänliga platser att ses på. Hon kommer på barnkalas, köper presenter, gör sitt bästa för att ställa upp som barnvakt mitt i sitt eget hektiska liv och hon vet att om vi träffas och jag kokar av ilska och skäller om "den där jäkla ungen som vägrar att somna på kvällarna nu och jag blir fan tokig och vad är problemet" så vet hon att det är min känsla just nu. För tillfället. Hon förstår att jag behöver få ur mig detta nu men att sen är det bra. Jag behöver aldrig skämmas eller dölja mina känslor inför Sarah för oavsett vad så bekräftar hon mig nästan alltid när vi ses genom att säga vilket bra jobb vi gör med Ebba eller något annat som påminner mig om vilken kickass mamma jag faktiskt är. Alla föräldrar behöver en Sarah. 

Men alla föräldrar har inte sådana vänner. Dom flesta föräldrar förlorar istället vänner. Hur galet är inte det? Hur svårt ska det vara att älska och acceptera sin väns nya liv och sin väns barn? För så är det ju faktiskt att livet går vidare för oss allihopa. Man byter jobb, börjar plugga, skaffar sambo, får barn, flyttar, separerar, skaffar fler ungar, städar och bara existerar i detta ekorrhjul vi kallar livet. Och när man kommer upp i en viss ålder så är det bara att acceptera att ens vänner kommer ha andra viktigare prioriteringar nu i resten av deras liv. Och ditt jobb som äkta vän är att älska dom förändringarna. För en gångs skull, lägg dig själv åt sidan. När frågade du senast din vän om hur barnen mår? Hur vännen mår? Hur familjelivet är? Vad barnen tycker om nu för tiden? När föreslog du senast till din vän som har barn att ni kan ta nästa dejt på lekland eller i lekparken? 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0