Föräldrar utan barn?

Älskar folk utan barn som helt seriöst säger saker som "mitt barn kommer aldrig bråka och skrika i affären", "mitt barn kommer aldrig få utbrott på restaurang", "mitt barn kommer aldrig gå ut på krogen som 18 åring för allt handlar om vilka värderingar man ger sina barn"....

Wow! Jag applåderar er för vilka fantastiska föräldrar ni tror er bli. Verkligen. Och grattis till dömandet av andra föräldrar när ni inte vet nånting om just det, föräldraskap. Jag är imponerad. 

Innan jag fick barn så var jag världens bästa mamma dygnet runt! Jag var grym. Jag skulle aldrig höja rösten. Aldrig svara på ett opedagogiskt sätt. Mitt barn skulle aldrig lägga sig ner på golvet i mataffären och skrika. Jag skulle alltid ha ork till att leka. Mitt barn skulle aldrig få sitta med plattan och alltid enbart få äta närodlat, nyttigt och ekologiskt. Jag skulle aldrig få slut på tålamod och jag skulle alltid enbart möta henne med ett leende. Hon skulle alltid städa undan efter sig själv och tacka för maten. 

Sen fick jag barn. Hon är bara 2 år men jag har många gånger haft slut på energi och gett henne plattan när hon föreslår att vi ska leka kull. Jag har höjt rösten och svurit bakom hennes rygg. Hon har fått utbrott på restauranger och affärer. Jag har blivit så förbannad på henne att jag smällt igen dörren och gått hemifrån (självklart inte lämnat henne ensam). Hon har skrikit hela vägen hem från förskolan i vagnen. Jag har svarat helt opedagogiska saker. 

Trots att det finns andra som säger säger att hon är det mest väluppfostrade barn dom mött och att vi gör vårt bästa för just det, att uppfostra henne väl så vet jag redan efter 2 år bättre än att tro att jag kan forma henne till en perfekt människa. Det är lätt för mig att tänka nu att hon aldrig kommer skolka eller dricka alkohol före 18 års ålder och det är också vad jag ska försöka lära henne. Men sen vet jag också att hon är en egen person och när hon kommer in i tonåren så kommer hon inte alltid att lyssna på och göra som jag säger. Hon kommer inte vara den där perfekta bilden jag har i mitt eget huvud - hon kommer vara en helt vanlig människa som också gör misstag. En helt vanlig tonåring som inte alltid lyssnar på sin mamma och pappa. 

Ebba är bara 2 år men jag vet bättre än att tro att jag kan bestämma hur hon ska bli som människa och vad hon ska göra. Herregud, jag kan inte ens styra henne nu, hur ska jag kunna styra henne när hon är 18 år och myndig? 

Absolut kan man ha tankar på vad som är viktigt för en att föra över till sina barn men att sitta och döma andra föräldrar innan man ens satt sig i samma båt, då är man fel ute. För ditt framtida barns skull också, för hur bra förälder blir du egentligen om du förväntar dig att ditt barn aldrig kommer göra misstag eller något som du är emot i dina värderingar? 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0