Trapp-renovering!

(null)

(null)


Ett ställe i huset som jag tyckt har sett såå tråkigt ut var trappen upp till övervåningen. Det är inget ställe man hänger på men vi går ju ändå här minst 2 gånger om dagen och det var bara mörkt och tråkigt så det har jag velat göra om! Mycket i vårt hus går i basfärgerna vitt, svart och grått så nu ville vi ha lite färg och förändring. Vi tänkte att vi experimenterar och så får det bli som det blir och vi är väldigt nöjda nu! Lite annorlunda dock så det faller nog inte alla i smaken 😄

Vi målade taket vitt vilket tog tid för det tog 4 strykningar innan det var bra. Väggarna gick från typ beige till vitt också för att ljusa upp ordentligt. Sen valde vi dekorplast till trappen för att piffa upp. Decorplast är suuuper för det går att ta bort när som utan att förstöra trappen (som t.ex tapet skulle gjort), det är dessutom enkelt att arbeta med och finns i massor av färger och mönster. Kan verkligen rekommendera decorplast om man bara vill piffa upp lite! Vi har ju decorplast i ljust trä i vårt sovrum på en bänkskiva också. 

Garderobsdörrarna högst upp ville vi också plasta och ha färg på. Vindsluckorna på sidorna om trappen har dock varit ett problem. Vi har pratat fram och tillbaka om hur vi ska göra med dom och jag har frågat folk på alla sociala medier som jag har men vi valde till slut att ha samma mönster som på garderobsdörrarna. 

Nu har vi lite småpyssel kvar. Imorgon åker larmet och brandvarnaren upp på övervåningen igen. Vi ska åka och köpa knoppar till garderobsdörrarna (superfina vita rosor. Finns på Clas Ohlson men finns inte på lager att beställa hem just nu så imorgon ska vi leta i butik) samt måla smådelar på lister som är kvar, färgen tog slut mitt i mitt måleri 😄

Eftersom vi hade tak och väggfärg hemma redan så har detta hittills kostat oss ca 400 kr bara! Och vilken förvandling för dom pengarna! 

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Okej jag kunde inte hålla mig så fotade alltså detta kl 22.30 ikväll när vi blev klara med vindsluckorna, därav dåligt ljus. Sorry! 
Vad tycker ni? Faller det er i smaken? 
Har ni gjort något med decorplast? 



Barn och ekonomi

Vi ska åka och hämta en säng till Ebba som hon ska ha på landet och så håller vi på och diskuterar om vi alla + sängen får plats i samma bil om jag och Ebba följer med när den hämtas (våra gamla grannar som säljer den så jag vill också gärna heja på dom). 

Ebbas förslag blir "Jag tycker att vi åker och köper en större bil först". 

Vi måste eventuellt diskutera det här med pengars värde lite mer med henne känner jag...

Att sova ensam

Alltså haaatar att sova utan Anders. Det går liksom inte. Jag kan inte sova om jag inte får krama på honom först och sedan ligga tätt intill, han får mig att känna mig trygg. Jag tyckte att det var läskigt att sova ensam när jag bodde i en liten etta och nu bor jag i ett 3 våningshus liksom! Visserligen larmat från topp till tå (eh såklart, skulle aldrig våga tillbringa en natt här annars) och med överfallslarm vid sängen men ändå. Jag var svintrött vid 21 tiden på kvällen, ändå ligger jag här i sängen nu, klockan är 2 på natten och ögonen går i kors men lika vaken är jag för det. Fasen så skönt det är att ha en kväll för sig själv ibland men natten är inte lika rolig 😫
Jag vill ha hem min familj nu. 

Semester

Jag har ungefär världens bästa semester den här sommaren. Vi har inte rest längre än till Tallinn men det behövs inte när man har fantastiskt väder, husvagn, båt och pool. Och bara att få vakna upp med och få umgås hela dagarna tillsammans med Anders och Ebba är helt underbart! Guld värt faktiskt och det allra bästa med semestern. Vi har redan bestämt att vi ska vara lediga tillsammans kring jul och nyår. Annars så brukar ju vi båda jobba under mellandagarna och förra året jobbade jag ju på nyår också (julafton tar jag alltid ledigt). 

Men tidigare idag så lämnade jag husvagnslivet som vi levt den här veckan och åkte hem. Anders och Ebba är kvar i husvagnen och bor där inatt tillsammans med min brorsa som kommit med 2 av hans barn. Jag har målat väggarna i trappen så nu är det i princip färdigt (lite kvar som jag inte når). Imorgon när Anders kommer hem så fixar vi det allra sista, sen ska jag visa bilder! Vilken förvandling! I alla fall helt underbart att ha en kväll för mig själv. Ingen middag, ingen nattning, inga måsten. Jag har tagit en lååång dusch, fixat lite gott och legat i soffan och kollat på tv. Underbart! 


När allting verkar ske av en anledning

Den 1 januari 2015 fick jag missfall. Vi var beräknade med en liten bebis 23e augusti det året och jag blev knäckt. Jag mådde så otroligt dåligt. Jag hade precis slutat blöda efter missfallet och gett upp på ett barn, bestämt mig för att börja med piller för att inte riskera samma sorg igen. Då, i januari 2015 så blev jag plötsligt gravid igen. Denna gången gick det bra. Vi fick Ebba, min allra största kärlek här i livet. Hon som jag inte skulle byta mot någon eller något annat. 

(null)



Plötsligt en dag förra sommaren så spontanköpte vi vårt drömhus. Ett hus som har allt vi någonsin önskat och lite till. Anders ville ha källare, jag ville ha bastu och stort kök eller matsal. Vi båda ville ha plats för gäster att sova över. Poolen, äppelträden, alla extra rum och det var bara en bonus för oss. Vi föll för och fick ett hus vi aldrig hade trott vi skulle ha råd med, men så plötsligt var det vårat utan att vi ens letat. Utan att vi ens varit på en ordentlig visning. Som om det var menat för just oss. 


I ungefär 6 års tid har jag velat jobba på psyk. Jag har varit timmis en sommar på BUP och älskade det men det är svårt att få en fast anställning inom psykiatrin utan att ha fått in en ordentlig fot där och när Anders skulle börja jobba heltid efter sin pappaledighet så fanns inte tiden för mig att arbeta extra längre. Sen så fick jag ett jobb inom missbruksvården, ett jobb där jag trivdes väldigt bra. Men så fick jag sparken, helt utan anledning och jag var helt knäckt. Jag trodde att jag skulle tillbaka till mitt gamla jobb och det knäckte mig ännu mer men så plötsligt fick jag ett nytt jobb på ett helt nytt ställe. Inom psykiatri! Det jag drömt om i så många år. Och det är tufft, otroligt tufft ibland men jag lär mig såå mycket och jag har väldigt kul längs vägen. Det har även lett till kortare väg till och från jobbet och på så sätt mer i plånboken och mer sömn då jag tillbringar mer tid hemma. 


Ja, kanske är det så att allting händer av en anledning även om man inte alltid ser anledningen just där och då. Jag är spänd på nästa äventyr som livet kommer ge mig. Undrar vad det blir? Men tills dess, tills dess njuter jag av lugnet i livet ✨


Apropå semester utan barn

...så är vi nu på semester MED barn. Ebba har dessutom fått vara vaken senare än vanligt vilket gör henne trött (och rätt så odräglig) dagtid. Självklart har hon då fått sova även dagtid men somnar då senare på kvällen... ja ni fattar den onda spiralen. Lägg till 40 graders värme på det och föräldrar som är rätt slutkörda. 


Ikväll härjade hon i sängen i 1,5 timme tills klockan var 23 innan hon somnade. Hon som egentligen var helt slut och borde ha däckat totalt direkt. Det innebär att jag och Anders fått noll med tid tillsammans att prata, mysa, kramas eller få somna i tid! Precis som igår, för ja ni vet, gårdagen var precis likadan. 

Men okej, åter till att semestra tillsammans med sina barn. Tror ni att jag och Anders har haft ett enda vuxet samtal med varandra sedan vi lämnade hemmet för ett par dagar sedan? 
Tror ni att vi haft många mysiga stunder då vi bara pussats och hållit om varandra? 
Vet ni hur många gånger vi fått lämna matbordet på restaurangerna för att en minimänniska just då måste bajsa eller kissa? Vet ni hur många gånger den minimänniskan sedan har ångrat sig angående sina behov när vi väl avbrutit måltiden och kommit fram till toaletterna? 


Men det är kul att resa med barn. Skitkul. Verkligen. Jag saknar Anders (han ligger alltså bredvid mig just nu)!
Skitungen som jag var nära att rea ut på blocket ikväll får inget extra namnam imorgon efter hennes beteende ikväll! Men ja, imorgon är en ny dag och då kommer jag radera den där blocketannonsen jag skrivit klart i mitt huvud och om det blir en bra dag så kommer jag tycka att det är såååå mysigt att resa tillsammans hela familjen. Men just nu suger det röv. 

Att ta hand om kärleken

Jag och Anders är duktiga på att ordna barnvakt och hitta på saker bara han och jag. Och vi har turen att ha barnvakter i vår omgivning som vi kan använda oss utav. Och tur att Ebba gillar att vara med andra människor än oss också så vi inte behöver gå runt med ett gnagande dåligt samvete när vi är iväg. 

Enligt mig är det superviktigt att hitta på saker på tu man hand, speciellt när man fått barn ihop. Det är så otroligt lätt att hamna i föräldrafällan där man bara är en mamma och en pappa. Där man någonstans längs vägen slutat vara ett par. Det är något som skrämmer mig. Jag vill inte vakna upp om 5 år och inse att vi endast är föräldrar och att vi nånstans slutade vara ett älskande par. Ett par som hånglar upp varandra mot en husvägg eller mot diskbänken. Ett par som håller hand. Ett par som vill umgås med varandra - även utan barn. Jag vill inte bara åka på barnanpassade semestrar, jag vill inte bara äta på barnanpassade restauranger och gå och lägga mig "i tid". 

Det är så vanligt med föräldrar som inte vill lämna ifrån sig sina barn. Så vanligt med föräldrar som inte ens åker på en bröllopsresa, även om det så är en kort weekend, utan sina barn och alla är vi ju olika men det är för mig inte ett gott tecken. Är man i föräldrafällan då? Har man slutat vara ett par? För helt ärligt, det är underbart att åka på familjesemester allihopa men det är inte många sekunder av en sådan semester som man hinner njuta av varandra som par. 

Mina allra bästa dagar är när jag, Ebba och Anders är tillsammans. Inget slår det. Absolut ingenting! MEN jag älskar att vara ensam med Anders också. Att gå och hålla varandra i handen utan att behöva passa någon annan. Att sitta och äta tillsammans utan att behöva tjata på att en tredje person ska sitta fint och äta upp sin mat också. Att lägga oss när VI vill. Att kliva upp när VI vill. Att dricka alkohol utan hänsyn till barn. Att ha sex oavsett tid på dygnet. Att ha vuxna konversationer, eller att ha barnsliga konversationer med en vuxen. Jag älskar det. Jag älskar att vara med Anders, bara han och jag och jag hoppas att vi alltid fortsätter ordna barnvakt och bara ta hand om oss. 

(null)


Man kan tycka vad man vill om det och många säger "barnen är små under en så kort tid så då ska man vara med dom". Jag säger istället att det absolut bästa och finaste vi kan göra för våran dotter är att ta hand om vår kärlek och göra allt vi kan för att vi ska hålla ihop för alltid. Vi ska göra allt för att vi ska fortsätta inte bara älska varandra utan även vara kära i varandra. Jag vill hålla hand och hångla med Anders mot diskbänken om 20 år också, precis lika kär som jag är idag. Och man måste kämpa för kärlek. Man måste underhålla kärleken om den inte ska dö ut. 

Anders är ju min stora kärlek och det är precis lika viktigt för mig att ta hand om kärleken och honom som det är att ta hand om Ebba. När hon är med så har vi fullt fokus på henne så det är inte mer än rätt att jag och Anders ska få lägga fullt fokus på varandra med jämna mellanrum också. 


Hur gör ni andra som har småbarn? Hittar ni på saker tillsammans utan barnen? Hur är ert förhållande? 


När livet svischar förbi

Vi hade varit iväg och ätit middag och haft en supertrevlig kväll tillsammans. Det var sent och Ebba var övertrött när vi klev av bussen. Hon satte igång och protestera och vägrade gå så jag och Anders började sakta gå hemåt. Hon brukar ju följa efter och vi var ju på en gångväg så det skulle ju inte vara någon fara. 


Vi ser att Ebba följer efter oss och hon är arg. Vi försöker få med henne och fortsätter att sakta gå. Plötsligt vänder hon och springer iväg så vi inte ser henne längre och jag springer efter. Jag kommer runt kröken och kan fortfarande inte se henne. Jag rundar mot busshållplatsen och ser hur Ebba springer ditåt i full fart - rakt ut på vägen. En högtraffikerad bilväg där bilarna kör i 50-70 km/H och jag skriker för allt jag har. Som tur är blir hon rädd när jag skriker och hon stannar till och börjar gråta. Jag springer dit för allt jag har och jag har aldrig varit så arg på henne förut, precis som jag aldrig förut varit så rädd i hela mitt liv. Jag såg allt i slowmotion. Hur hon sprang mot vägen, bilarna på håll, hur jag inte skulle hinna fram och jag såg livet svischa förbi. Och jag insåg hur nära det faktiskt var. Hon, det allra viktigaste jag har. 

Semester!

Ebba gick på semester för en vecka sedan redan (fördelen med att jobba nätter som jag gör är att jag inte jobbar så ofta. Ebba har alltså haft semester en hel vecka utan att varken jag eller Anders haft det och ändå har jag varit ledig med henne 😄). Anders gick på semester i fredags och igår morse var det min tur. Äntliiigen 4 veckor ledigt tillsammans med dom hära! ❤️ Jag bryr mig inte så mycket om semestern i övrigt, det som jag ser fram emot är ledighet med familjen, att tillbringa tid tillsammans bara vi men även att jag och Anders har lite smågrejer planerade på tu man hand. Igår firade vi in semestern genom att ta bussen några hållplatser bort och äta en god middag tillsammans.  På vägen hem skedde en incident som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg. Jag har nog aldrig skrikit så högt i hela mitt liv och jag har nog aldrig varit så rädd heller...

(null)



Egentligen avslutade jag med att ha ett helvete min sista natt på jobbet. Som jag önskar ibland att jag inte hade tystnadsplikt så jag kunde skriva av mig om jobbdelen av mitt liv också. Men som tur är så har jag fantastiska kollegor som är lätta att ventilera med efter tuffa arbetspass. Ett helvete var det i alla fall så jag skuttade hem därifrån och kände sådan lättnad över att ha några veckors ledighet! :) 


Vad ska ni göra på semestern? När har ni semester? 

När människor inte vill förstå

Ebba har slutat med napp helt. För några månader sedan tog vi bort nappen på dagtid och hon hade det skitjobbigt med det i en veckas tid. Nu var det alltså dags att ta bort den helt. Hade det inte varit för att tänderna påverkas av nappanvändning och hennes tänder redan har påverkats negativt av det så hade hon fått fortsätta ha napp för min del. Jag tycker bara att det är gulligt när hon suger på nappen och för mig är det en liten sorg att den perioden är över för oss. Jag älskar den här åldern, jag älskar att hon är stor och kan prata för sig själv. Jag älskar att ha konversationer med henne. Att svara på alla miljoner frågor varje dag. Jag älskar att hon kan gå själv. Att hon simmar själv med armpuffar på. Jag älskar att hon kan hjälpa till och att hon vill hjälpa till. Jag älskar att hon går på toaletten helt själv och att slippa byta blöjor. Jag älskar verkligen den här åldern men att nappanvändandet slutar och nästan känns som den sista spiken i  kistan för att hon inte är en liten bebis längre, det är tråkigt.


Jag är med i en mammagrupp och skrev där om hur tufft vi har det nu när hon slutat med nappen. Det är skittufft! Hon har gråtit på ett sätt som jag aldrig sätt henne gråta på förut. Hon tappar luften av sorg. För ja, för henne är detta sorg. För henne är detta det värsta som någonsin hänt henne och jag har aldrig förut sett henne så förkrossad som hon är på kvällarna. 


På dagarna är allt okej. Det första hon säger på morgonen är "jag har sovit utan napp" med stolt röst och hon pratar ofta om hur hon gav bort dom till hararna och hur glada hararna är. Men så kommer kvällen och nattningen och vi gör allt för att trösta och bekräfta men hon måste ju få vara ledsen ändå. Och i mammagruppen möts jag av oväsentliga kommentarer om att vi borde ge tillbaka nappen trots att jag specifikt frågade om andra som slutat med napp haft samma svårigheter och hur länge det dröjt innan det blivit bra. Jag möts till och med av kommentarer som att vi ger henne men för livet när vi tar bort den tryggheten från henne. Precis som att jag behöver höra sådant nu. Jag VET att vi inte ger henne men för livet pga detta. Jag vet att hon inte kommer sitta hos en psykolog om 20 år och prata om hur hon var tvungen att ge napparna till hararna och att det förstörde hennes liv. Men jag vill ändå inte höra såna ord. Jag behöver inte höra såna ord. Vi känner vårt barn bäst och det finns en tanke med att sluta med nappen nu under semestern, just för att vi ska kunna ge henne tiden att vara ledsen. Att vi ska kunna möta henne oavsett tid på dygnet i detta. Att hon ska få sova ut på morgonen om hon sovit dåligt på natten. I allt vi gör nu utgår vi från hennes bästa. Men så finns det dom som "vet bäst" bara för att dom minsann fortfarande ammar sina snart 3 åringar för att barnet inte vill sluta och man ska minsann alltid låta barnet bestämma annars förstör man deras liv. Och jag blir så less. Orka höra om hur fel vi gör när andra inte känner oss. När dom inte lyssnar till anledningarna till att vi gör detta. Ja Ebba är jättefäst vid sina nappar och vi visste att det skulle bli tufft. Men samtidigt så är hon också världens stoltaste över sig själv för varje natt som hon fixar att sova utan nappen. Och det är vi också och vi är noga med att både visa och säga det. Och andras oväsentliga kommentarer har ingen plats i detta. 

Tips!

Bjuder er på ett supertips nu! Matt läppglans som sitter som berget (jag har annat genomskinligt läppglans över, därav att mina läppar glänser). Jag har använt dom här i några månader och kan ta på läppglans på morgonen och sen under hela dagen kan jag använda läppsyl över, jag kan pussas, äta, dricka, prata, slicka mig om läpparna och DUSCHA utan att det släpper! Det enda som hjälper är typ att gnugga med våtservetter och sen duscha för att det ska lossna haha. Behöver aldrig ta med och fylla på under dagen om jag ska iväg. 

Har för mig att dom kostar 129 kr styck (finns i massa färger), märket är Maybelline superstay och jag köpte mina på kicks. Så fort jag får tillfälle ska jag fylla på med fler färger, älskar detta läppglans! 

(null)


RSS 2.0