Att ta hand om kärleken

Jag och Anders är duktiga på att ordna barnvakt och hitta på saker bara han och jag. Och vi har turen att ha barnvakter i vår omgivning som vi kan använda oss utav. Och tur att Ebba gillar att vara med andra människor än oss också så vi inte behöver gå runt med ett gnagande dåligt samvete när vi är iväg. 

Enligt mig är det superviktigt att hitta på saker på tu man hand, speciellt när man fått barn ihop. Det är så otroligt lätt att hamna i föräldrafällan där man bara är en mamma och en pappa. Där man någonstans längs vägen slutat vara ett par. Det är något som skrämmer mig. Jag vill inte vakna upp om 5 år och inse att vi endast är föräldrar och att vi nånstans slutade vara ett älskande par. Ett par som hånglar upp varandra mot en husvägg eller mot diskbänken. Ett par som håller hand. Ett par som vill umgås med varandra - även utan barn. Jag vill inte bara åka på barnanpassade semestrar, jag vill inte bara äta på barnanpassade restauranger och gå och lägga mig "i tid". 

Det är så vanligt med föräldrar som inte vill lämna ifrån sig sina barn. Så vanligt med föräldrar som inte ens åker på en bröllopsresa, även om det så är en kort weekend, utan sina barn och alla är vi ju olika men det är för mig inte ett gott tecken. Är man i föräldrafällan då? Har man slutat vara ett par? För helt ärligt, det är underbart att åka på familjesemester allihopa men det är inte många sekunder av en sådan semester som man hinner njuta av varandra som par. 

Mina allra bästa dagar är när jag, Ebba och Anders är tillsammans. Inget slår det. Absolut ingenting! MEN jag älskar att vara ensam med Anders också. Att gå och hålla varandra i handen utan att behöva passa någon annan. Att sitta och äta tillsammans utan att behöva tjata på att en tredje person ska sitta fint och äta upp sin mat också. Att lägga oss när VI vill. Att kliva upp när VI vill. Att dricka alkohol utan hänsyn till barn. Att ha sex oavsett tid på dygnet. Att ha vuxna konversationer, eller att ha barnsliga konversationer med en vuxen. Jag älskar det. Jag älskar att vara med Anders, bara han och jag och jag hoppas att vi alltid fortsätter ordna barnvakt och bara ta hand om oss. 

(null)


Man kan tycka vad man vill om det och många säger "barnen är små under en så kort tid så då ska man vara med dom". Jag säger istället att det absolut bästa och finaste vi kan göra för våran dotter är att ta hand om vår kärlek och göra allt vi kan för att vi ska hålla ihop för alltid. Vi ska göra allt för att vi ska fortsätta inte bara älska varandra utan även vara kära i varandra. Jag vill hålla hand och hångla med Anders mot diskbänken om 20 år också, precis lika kär som jag är idag. Och man måste kämpa för kärlek. Man måste underhålla kärleken om den inte ska dö ut. 

Anders är ju min stora kärlek och det är precis lika viktigt för mig att ta hand om kärleken och honom som det är att ta hand om Ebba. När hon är med så har vi fullt fokus på henne så det är inte mer än rätt att jag och Anders ska få lägga fullt fokus på varandra med jämna mellanrum också. 


Hur gör ni andra som har småbarn? Hittar ni på saker tillsammans utan barnen? Hur är ert förhållande? 


Kommentarer
Postat av: sanna

Vi gör lite småsaker utan barnen. Ett par hotellnätter om året och lite biobesök o så. Mysigt att umgås bara vi oxå. Men känner inget direkt behov av det då vi får mkt tid ihop efter barnen somnat. Dom somnar kl 19 så vi har några timmar o ha lite lugn oxå, där vi kan prata eller bara ligga framför
tvn o mysa 😊

2018-07-15 @ 19:10:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0