När människor inte vill förstå

Ebba har slutat med napp helt. För några månader sedan tog vi bort nappen på dagtid och hon hade det skitjobbigt med det i en veckas tid. Nu var det alltså dags att ta bort den helt. Hade det inte varit för att tänderna påverkas av nappanvändning och hennes tänder redan har påverkats negativt av det så hade hon fått fortsätta ha napp för min del. Jag tycker bara att det är gulligt när hon suger på nappen och för mig är det en liten sorg att den perioden är över för oss. Jag älskar den här åldern, jag älskar att hon är stor och kan prata för sig själv. Jag älskar att ha konversationer med henne. Att svara på alla miljoner frågor varje dag. Jag älskar att hon kan gå själv. Att hon simmar själv med armpuffar på. Jag älskar att hon kan hjälpa till och att hon vill hjälpa till. Jag älskar att hon går på toaletten helt själv och att slippa byta blöjor. Jag älskar verkligen den här åldern men att nappanvändandet slutar och nästan känns som den sista spiken i  kistan för att hon inte är en liten bebis längre, det är tråkigt.


Jag är med i en mammagrupp och skrev där om hur tufft vi har det nu när hon slutat med nappen. Det är skittufft! Hon har gråtit på ett sätt som jag aldrig sätt henne gråta på förut. Hon tappar luften av sorg. För ja, för henne är detta sorg. För henne är detta det värsta som någonsin hänt henne och jag har aldrig förut sett henne så förkrossad som hon är på kvällarna. 


På dagarna är allt okej. Det första hon säger på morgonen är "jag har sovit utan napp" med stolt röst och hon pratar ofta om hur hon gav bort dom till hararna och hur glada hararna är. Men så kommer kvällen och nattningen och vi gör allt för att trösta och bekräfta men hon måste ju få vara ledsen ändå. Och i mammagruppen möts jag av oväsentliga kommentarer om att vi borde ge tillbaka nappen trots att jag specifikt frågade om andra som slutat med napp haft samma svårigheter och hur länge det dröjt innan det blivit bra. Jag möts till och med av kommentarer som att vi ger henne men för livet när vi tar bort den tryggheten från henne. Precis som att jag behöver höra sådant nu. Jag VET att vi inte ger henne men för livet pga detta. Jag vet att hon inte kommer sitta hos en psykolog om 20 år och prata om hur hon var tvungen att ge napparna till hararna och att det förstörde hennes liv. Men jag vill ändå inte höra såna ord. Jag behöver inte höra såna ord. Vi känner vårt barn bäst och det finns en tanke med att sluta med nappen nu under semestern, just för att vi ska kunna ge henne tiden att vara ledsen. Att vi ska kunna möta henne oavsett tid på dygnet i detta. Att hon ska få sova ut på morgonen om hon sovit dåligt på natten. I allt vi gör nu utgår vi från hennes bästa. Men så finns det dom som "vet bäst" bara för att dom minsann fortfarande ammar sina snart 3 åringar för att barnet inte vill sluta och man ska minsann alltid låta barnet bestämma annars förstör man deras liv. Och jag blir så less. Orka höra om hur fel vi gör när andra inte känner oss. När dom inte lyssnar till anledningarna till att vi gör detta. Ja Ebba är jättefäst vid sina nappar och vi visste att det skulle bli tufft. Men samtidigt så är hon också världens stoltaste över sig själv för varje natt som hon fixar att sova utan nappen. Och det är vi också och vi är noga med att både visa och säga det. Och andras oväsentliga kommentarer har ingen plats i detta. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0