När man kraschar

Lagom till midsommar så kraschade jag. Jag som i vanliga fall sover alldeles för mycket pga sköldkörteln som gör mig trött hade knappt sovit på en vecka. Panikångesten som sällan kommer på besök numera hade greppet om mig varje dag helt plötsligt. Jag hade ont. Ont i själen. Det är väl det bästa sättet att försöka förklara en smärta som sitter på insidan, en smärta du egentligen inte har någon anledning att känna eftersom livet är bra. Ditt liv har ju behandlat dig väldigt bra i ett par år nu. Men det är ju just det som är psykisk ohälsa, du blir aldrig av med den. Den ligger där i bakgrunden och hugger dig när du minst anar det varesig det finns en anledning till det eller inte. 

Efter att ha gråtit konstant i ett dygn, blivit hemskickad från jobbet, funderat på om livet är värt att leva, ringt psyk med tårarna rinnandes för att få något utskrivet som får mig att sova så har jag nu varit hemma i några dagar från jobbet. Jag har haft fokus på sömnen, det är den som är viktigast just nu. Jag måste sova för att orka leva och jag kan inte ha panikångest hela nätterna för att jag ska kunna somna. 


Förstå mig rätt nu. Jag vet att livet är värt att leva, jag har en familj som förmodligen inte skulle klara sig utan mig, det är jag som är den här familjens planerare, organisatör och vandrande almanacka. Men det är just när ångesten är som värst som jag hinner tänka dom tankarna, så har det alltid varit. Sen så kommer dom där ögonblicken som när vi sitter i bilen tillsammans och en låt går igång som jag och Anders lyssnade mycket på när vi var nykära vår första sommar ihop (men nog fan är vi fortfarande nykära även om vardagen vissa dagar kommer emellan), och jag tittar i backspegeln, ser Anders i ögonen och han ler och tittar tillbaka på mig, och så tittar jag på Ebba som också sjunger med trots att det förmodligen är första gången hon hör den låten och hon ler stort och tittar på sin pappa. Och jag vet att jag aldrig frivilligt kommer lämna dom här människorna. 


Och så fortsätter dom vardagliga ögonblicken av perfektion när jag och Ebba är på Willys och handlar och hon är glad. Hon berättar om sin dag och hjälper mig att plocka varor. Hon är så duktig och lycklig att jag låter henne plocka vissa varor som vi inte ens behöver, bara för att fortsätta se henne le. Jag brukar inte göra så men just nu kunde jag inte låta bli. Hon berättar för mig hur vi ska gömma oss och skrämma pappa när han kommer hem från jobbet. Hon önskar pannkakor till middag imorgon. Hon är förväntansfull för att hon har blivit lovad glass idag och frågar mig om vi kan äta den ute på altanen. Hennes kläder är smutsiga efter dagen på förskolan, håret som jag aldrig får sätta upp i toffs sticker ut lite hur som helst under kepsen, hon ler och är helt jäkla perfekt. Hon vet inte om det men just där och då fyller hon hålen i min just nu trasiga själ med kärlek och lagar mig. Sakta men säkert lagar hon mig med sitt leende. För den här gången också, precis som hon har lagat mig även förut. 


Jag har inte gråtit på 2 dagar och jag tänker att jag ska till jobbet imorgon. Jag sover fortfarande sådär om nätterna men jag sover i alla fall. Det är bättre nu. 


Kommentarer
Postat av: Sanna

Låter tufft ❤
Bra att du har familjen som stöttar.

2018-06-26 @ 21:11:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0