När en är föräldraledig

Jag lyssnade på en podd där dom diskuterade det här med vem som kliver upp på natten när barnet vaknar om en jobbar och en är föräldraledig. "Det vanliga" (enligt dom) var tydligen att man tar varannan natt oavsett medans dom båda tyckte att det var den som är föräldraledig som ska kliva upp, i detta fall mamman. Jag fnissade lite för mig själv för det är faktiskt en ganska intressant diskussion och finns ju massa sätt att lösa det på! 

Vi gjorde så att dom första 10 dagarna när Anders var hemma från jobbet så var Ebba alltid vaken 2-3 timmar under natten. Den tiden tog alltid jag, så jag satt uppe med henne och sen från kl 6 om hon vaknade så gick Anders upp med henne och jag fick sova vidare hur länge jag ville. 
Sen när Anders började jobba så tog jag alla nätter utom 1 i veckan. Varje helg så tog Anders en natt som jag fick sova och då klev jag istället upp och tog över allt efter kl 6 på morgonen. Var det däremot en jobbig period (vilket det sällan varit nattetid med Ebba. Kvällar har hon strulat men inte på natten), eller om jag bara behövde extra vila så tog Anders självklart vissa nätter trots att han skulle jobba på morgonen. Samma när jag började jobba igen efter 8 månader, då tog Anders allt på nätterna och jag fick sova. 

Nu för tiden vaknar Ebba bara om det är en mardröm eller så och då är det lite olika vem som kliver upp. Ofta ropar hon på någon av oss och då kommer den. 

Jag tycker ju nånstans att den som är föräldraledig ska ta dom flesta nätterna, förutom om man kanske har ett kolikbarn som skriker nätterna igenom, då kanske man ska ta varannan natt för att den föräldralediga faktiskt ska orka. Alltså... man är ju ledig för att ta hand om sitt barn? Och i alla fall med första barnet så gick det ju att lägga sig och sova tillsammans med barnet på dagen. Har man flera barn dock och alla vaknar nattetid då får ju båda offra sig kan jag tycka. Usch vad hemskt att vara den enda som tar nätterna! Jag har i alla fall så stort sömnbehov att jag skulle gå under om jag aldrig fick sova en hel natt. 

Vad tycker ni? Hur har ni gjort? 

Nu

Hur det är med mig nu? Det är bättre. Trots att jag härom dagen plötsligt fick min första panikångestattack på flera år så Anders fick gräva fram mina gamla lugnande medans jag slet av mig kläderna i panik för att det kändes som att jag inte fick någon luft, så har jag sysselsatt mig med massa roligheter! Jag har varit och sett den senaste fifty shades filmen och jag tyckte att den var riktigt bra! Sen har jag varit på landet tillsammans med svärisarna i några dagar samt jobbat på i vårt sovrum. Jag har äntligen målat klart! Det är ett stort rum, färgen under lös igenom så vissa väggar har jag fått måla 3 gånger och jag har kört allt med en liten 5 cm pensel. Anders tycker jag är konstig men jag föredrar pensel framför sån där rulle faktiskt. 
Morgonen har gått åt att riva tejp, ställa tillbaka möbler och dammsuga där uppe. Snart ska jag åka iväg och köpa decorplast så vi kan plasta en ful bänkskiva vi har i sovrummet också. Samt köpa mattor! Hade behövt en matta på typ 3x3 meter men det är ju i princip omöjligt att hitta så jag köper 2 stora mattor och sätter ihop dom istället. Får hoppas att det blir bra! Visar bilder när det är klart, jag åker till London imorgon bitti så därav att jag haft lite stress att bli klar, vill inte lämna sovrummet i total kaos liksom. 

Senare idag - Utvecklingssamtal för Ebba. Hon flyttar till stora barnsavdelningen här inom ett par veckor och gör stora framsteg hela tiden. Härom dagen sa dom på förskolan att hon är redo att börja läsa. Alltså LÄSA. Inte visste jag att man ens kunde lära sina 2 åringar det 🤔 Men efter påsk kanske vi får börja träna då om hon vill ☺️ Min bebis... tiden går så fort.



Paus

Jag är rätt nere nu. Det här med jobbet var en riktig smäll på käften och jag har varit ordentligt nedstämd sedan dess. Jag känner mig så sviken av folk jag tyckt om och litat på. Jag märker direkt på mig själv att orken inte finns där ens till dom mest simpla vardagliga grejer, jag tappar orden mitt i meningarna och minns inte vad jag pratade om m.m. Jag behöver en paus. Idag har Anders åkt till simhallen med Ebba och lagat maten och skött allt markarbete medans jag tagit en dag för mig själv här på hemmaplan. Jag har lyssnat på poddar och påbörjat målningen av vårat sovrum (äntligen!) och vilken energi det gav! Att göra något vettigt men ändå få vara i min ensamhet, det var precis vad jag behövde.  Jag har nämligen inte orkat röra ett finger här hemma på en vecka, kan säga att tvättstugan som är mitt område är i hyfsat kaos och vilken dag som helst tar mina rena strumpor och underkläder slut... ooops. 


Imorgon - bio med en vän! På onsdag åker jag och Ebba till landet och stannar där ett par dagar. Jag hoppas att det ska hjälpa lite, här hemma blir jag lätt sittandes och nog för att det är ungefär så mycket jag orkar just nu men det är inte schysst mot Ebba, hon behöver komma iväg och hitta på lite roligt nu när hon börjat må bättre. 


Tänk att ett jobb kan sänka en såhär. Att bli illa behandlad och känna sig lurad kan ta ifrån en all glädje man egentligen går och bär på. Hur rent skitsnack kan dränera en på all energi man har. Jag tror inte att folk tänker så långt när man börjar snacka skit och sprida elaka rykten om andra, kanske gör man det för att själv må bättre. Kanske gör man det för att man inte gillar den personen. Kanske gör man det för att man känner sig överlägsen den personen. Eller kanske känner man sig underlägsen helt enkelt. Jag vet inte... jag kommer aldrig få veta varför jag plötsligt från ingenstans blev såhär illa behandlad. Oavsett måste jag snart släppa det för det är inte värt det. Frågan är bara om jag kommer upp ur den här gropen om jag lyckas släppa det, eller kommer jag vara kvar här ändå? Kvar här i gropen och bara titta upp mot allt som tidigare gjorde mig så glad, varje dag. Därav att jag påbörjade sovrumsprojektet nu, när Ebba börjar på dagis på måndag så behöver jag något som håller mig sysselsatt, annars blir jag liggandes i sängen. Det vet jag. Men det är fan inte värt det. 


Linas matkasse

Vi brukar beställa från Linas matkasse lite då och då. Vi tar alltid lättlagade kassen då middagen tar max 30 minuter att laga till då samt att vi alltid tyckt att maten är god! Oftast tar vi fruktkassen till också men jag ska erkänna att jag tyckt att den varit ganska tråkig dom två senaste kassarna, annars brukar jag bli riktigt imponerad av fruktkassen också. Men kanske inte är säsong för nå "roliga" frukter nu? 

Men i alla fall, det jag skulle komma fram till är att om ni vill prova på Linas matkasse så kan ni använda er av koden K3557287 när ni beställer. Ni får då 100 kr extra rabatt på prova-på priset. Hur bra?! Gå in och kika om ni hittar någon kasse som låter intressant :) 


When life gives you lemons, be glad it was´nt herpes

Jag tänkte berätta lite om vad som pågått under den senaste veckan... För den har varit hemsk, ångesten har varit hemsk. Förra veckan bad jag om ett samtal med mina chefer då chefen på mitt gamla jobb ville veta hur jag ska göra med min tjänstledighet, ska jag säga upp mig eller kommer jag tillbaka? Min magkänsla var inte okej inför det där mötet trots att det inte fanns någonting som pekade på att jag inte skulle få vara kvar där. Och det var även flera som frågade varför jag var orolig, jag hade ju inget att vara orolig för. Och så kom Onsdagen och mötet och vad är det enda jag får höra? Att två ur dagpersonalen sagt att jag inte gör något, jag vill inte vara där m.m. Tilläggas bör att jag inte ens jobbar dag utan hade hoppat in 2 pass med dom här människorna och det dom gjorde mot mig under dom passen är rent ut sagt mobbning.
 
Jag frågade cheferna om dom pratat med mitt nattgäng om mig och det hade dom inte gjort. Jag fick sitta där och berätta exakt vad jag gör på jobbet, varför, vilket upplägg jag och min närmsta kollega har m.m. Efter vårat möte hade dom tagit in en nattkollega på samtal angående mig, den här kollegan hade frågat rakt ut om jag kommer få sparken och hade då fått till svar att nej, jag skulle inte få sparken utan den chefen ville bara reda ut skitsnacket och höra hur det går för mig. Denna kollega hade enbart pratat positivt om mig på det mötet.
 
Igår ringde min chef från gamla jobbet och ville ha svar nu om jag kommer tillbaka eller inte så jag ringde cheferna på jobbet. I morse kom domen. Jag fick sparken. När jag frågade om dom pratat med mitt nattgäng så fick jag till svar att dom inte gjort det. Jag har alltså inte ens fått en anledning till att dom låter mig gå, förutom att 2 personal som jag inte ens arbetar på samma skift med snackat skit om mig. Ingen förklaring alls förutom att den ena chefen själv sa att det får inte gå till såhär, dom ska inte sparka någon som inte fått höra ett enda negativt ord, kritik eller konstruktiv kritik på dom här 5 månaderna. Inte ett enda ord som skulle tyda på att jag inte sköter mitt jobb, inte ett enda samtal. Mina kollegor har inte sagt någonting. Cheferna har inte sagt någonting. Jag vet alltså inte ens varför jag fått sparken. Jag har ingen aning.
 
Jag bestämde mig för att gå på dagen så jag tog med mig sjuklingen Ebba och åkte dit på en gång, tömde mitt skåp och lämnade in mina grejer. Jag kan inte gå dit och jobba med folk som inte är ärliga mot mig.
 
Jag är så ledsen. Jag har aldrig förut trivts så bra på ett jobb som jag gjorde här. Jag såg fram emot att åka till jobbet och jag ville verkligen göra ett bra jobb. Och det här är tacken. Efteråt fick jag höra från ett håll att det är lätt för personalen att köra iväg kvinnor från nattskiften, så jag vet inte. Kanske gjorde jag ett otroligt dåligt arbete eller kanske handlade det bara om att jag är kvinna. Jag är i alla fall jätteledsen nu. Ledsen, besviken, arg och förnedrad. Tänk er att få sparken utan att få veta anledningen. Jag kräks på den här behandlingen faktiskt.
 
Nu ska jag vara ledig i några veckor. Musten gick ur mig. All energi och glädje som jag fick ur bröllopsresan är borta, puts väck. Jag bara är. Ebba är sjukskriven i 10 dagar vilket ur egoistisk synvinkel suger för jag mår så dåligt att jag inte vill göra annat än ligga i sängen just nu. Jag vill inte vara glad, pedagogisk och leka. Och hon ska inte behöva trösta sin ledsna mamma dag ut och dag in. Jag vill vara ensam, ensam och arg.
 
 

Nu ska jag dela något viktigt!

Läs detta snälla ni för det är exakt såhär det är. På pricken såhär, varenda dag, varenda minut i livet. En ständig bergochdalbana som du inte kan kliva av. Precis såhär är det. Meningen som berör mig allra mest är "I don't always feel sad, sometimes I don't feel anything at all. It may seem like I'm giving up but this is when I am fighting the hardest, just to stay alive." Där kan ni kanske hitta ett uns av förståelse för psykisk ohälsa. Kanske. 

(null)


Plötsligt händer det

När klockan är 10 på morgonen och jag har fått iväg barnet till dagis, storhandlat på Willys, skottat hela uppfarten, bäddat alla sängar och bäddat rent i gästrummet samt plockat undan hemma. Då förvånar jag även mig själv. Väldigt mycket dessutom. 5000 steg har jag gått och jag har bara varit vaken i 3 timmar, rätt bra jobbat! Haha 
Nu frukost och tv! 

Jag var hos en vän igår och pratade av mig och det behövdes. Jag gick därifrån med kroppen full av energi, kanske är det därför jag fått så mycket gjort idag? 😄👌🏻 

Godmorgon hörni! 😘

Exhale the bullshit. Eller?

Dom senaste 2 åren har allt bara gått jättebra för mig. Livet har varit sådär underbart ni vet? Jag har haft mitt fantastiska barn, jag har gift mig med min stora kärlek. Jag har flyttat till mitt drömhus, fått ett nytt jobb som jag verkligen trivs sååå bra på. Jag har rest. Jag har haft allt jag någonsin drömt om, precis som om mamma och pappa i himlen förstod att det är vad jag behövde. Men nånstans vet jag ju att den världen nån gång kommer att rasa. Jag kommer inte alltid ha det såhär bra, saker och ting kommer inte alltid att gå min väg. Det vet jag. Men jag har försökt att inte tänka på det. 

Nu kanske det rasar. Efter dagens möte känns det som att det börjar krackelera och sakta gå sönder. Kanske är det nu min tur vänder. Kanske blir det här året inte så fantastiskt ändå. Jag vet inte. Oavsett är jag idag väldigt ledsen och besviken. Skitsnack som kan ge konsekvenser som jag inte tror andra tänkt på. 

Jag vet inte. Kanske blir det bra. Kanske inte. Oavsett så ger jag mig själv den här kvällen till att gråta. Idag tog jag åt mig av skitsnacket. Idag tog jag åt mig av att ha blivit illa behandlad. Idag är jag ledsen. Idag. Till nästa gång har jag släppt det, till nästa gång ska jag vara mig själv igen. Men idag tog det faktiskt, idag tog det hårt. 

(null)


Att resa utan barn

Jag hade ordentlig ångest innan resan och kunde inte ens tänka på att Ebba skulle stanna hemma för då började jag gråta, så jag hade skjutit det ifrån mig. Men när vi väl kom iväg så gick det jättebra! Jag saknade ju henne och tänkte jättemycket på henne och det blev mycket "det här hade Ebba gillat" och "vad tror du Ebba hade sagt om det här" men det blev inte jobbigt. Första dagen som var jobbig det var när vi varit där i 1 vecka och bara hade 3 dagar kvar, det var som att huvudet omedvetet räknade ner och ju närmare vi kom hemresan desto mer lät jag saknaden komma åt mig.
 
För Ebba gick det jättebra här hemma med hennes farmor och farfar! Det var någon dag precis i början som hon vägrade prata i telefon med oss och hade sagt att hon var arg för att vi hade åkt utan henne men sedan gick det bra. Hon grät efter oss nån natt när hon drömt en mardröm men inte i övrigt. Väldigt skönt faktiskt! Men hon hade ju kul med sitt här. När vi kom hem märktes det dock hur mycket hon saknat oss, hon satt fastklistrad, speciellt vid mig, dom första 3 dagarna och sa även vid ett par tillfällen "mamma inte åka iväg nu. Mamma stanna hemma här med Ebba". Väldigt mysigt måste jag säga!
 
Alla småbarnsföräldrar borde göra såna här resor utan barn faktiskt. Vilken energi jag kom hem med! Jag har så mycket mer tålamod nu, jag VILL leka med henne nu, det är inte bara för att hon vill. Det gör ingenting att hon är hemma sjuk, det är snarare rätt mysigt att få lite extratid ensam med henne. Nu i efterhand kan jag faktiskt säga att jag behövde den här resan mer än vad jag själv trodde. Vila, sol och tid ensam med sin partner gör så mycket mer än vad man tror. Herregud vad nykär jag kände mig igen! Jag klängde på Anders mest hela tiden, speciellt i poolen, han fick aldrig vara ifred där haha. Jag blev som ett barn, jag lekte, hängde på Anders, dök, gjorde kullerbyttor m.m, jag blev busig på ett helt annat sätt än vad jag är hemma i vardagen med alla måsten och allt jag håller koll på.
 
Så gör er själva och förhållandet en tjänst och åk iväg lite utan barn ibland. Barnen tar inte skada av att vara hos barnvakt, det är nog mer jobbigt för oss föräldrar än vad det är för barnen.
 
 

Anders

Det är några som hört av sig till mig efter inlägget där jag skrev att Anders blivit dålig så jag tänkte förklara det lite mer. Vi kom hem från Kenya på Lördagsmorgonen och på Söndagen när vi satt och åt middag började Anders plötsligt bli andfådd mellan tuggorna och kunde liksom inte äta och prata samtidigt men jag tänkte inte mer på det utan jag gav honom lite av Ebbas astmamedicin som är akut luftrörsvidgande. Anders satte sig i fotöljen i matsalen en stund och jag började fixa i ordning Ebba inför natten. Plötsligt ser jag hur Anders ställer sig upp och sedan faller ihop på golvet och får ingen luft, jag ringer ambulansen som var långt borta så trots blåljus och sirener tog det 20 minuter innan dom var här. Under den tiden la jag Anders på sidan och satt och försökte lugna honom för han fick ju mer och mer panik ju mindre luft han fick. Jag ringde syrran också som kom direkt och var här tills Anders åkt iväg och då tog hon med Ebba hem till dom så Ebba fick sova där så jag kunde åka till sjukhuset.
 
På sjukhuset gjorde dom inte ett skit till en början måste jag säga. Andningen blev lite bättre men däremot fick Anders istället bröstsmärtor så efter 4 timmar utan att någon ens frågat hur han mår gick jag och pratade med sköterskorna och det visade sig att dom fått världens sämsta rapport om honom från dom som tog emot honom när han kom med ambulansen. När jag berättade vad som hänt och hur han mådde kom dom och tog fler prover samt flyttade honom  till hjärtenheten. EKG såg bra ut, däremot visade ett av blodproverna på att han verkade ha fått en propp så han rullades iväg på lungröntgen. Vi hade då varit på sjukhuset i 9 timmar, andningen hade lättat, han hade kunnat slumra till lite och bröstsmärtorna hade lättat. Dom såg ingen propp på röntgen så vi vet inte vad det var som hände. Det kan ha varit en propp som löstes upp under tiden vi var på sjukhuset men vi vet inte och läkarna kunde inte heller förklara vad det var. Han var hemma ett par dagar då han mådde sådär och så jobbade han halvdagar ett par dagar efter det, sen kände han sig normal igen och nu mår han bra! Vi får hoppas att det inte kommer tillbaka eller att det inte var en propp som bara vandrade vidare och sätter sig nån annanstans.

Kenya

Äntliiigen har jag lite tid över för att skriva om resan! Den var fantastisk! En helt perfekt bröllopsresa skulle jag vilja säga, det var avkoppling, tid på tu man hand, äventyr... ja en liten blandning av allt.
 
Hotellet:
Vi bodde på ett hotell på Diani beach som heter Southern palms beach resort. Så vackert! Det var ett riktigt lyxhotell med 2 jättepooler, tennisbana, squashbanor, vattengympa, gym, dykning, flera restauranger m.m. Allt fanns där! Till middag så var det varje kväll en stor buffé i stora matsalen och det häftiga är att det varenda kväll fanns nya maträtter där så man hann ju aldrig tröttna för det man åt igår, det finns inte idag. T.ex så fanns det varje kväll ett salladsbord med 6 olika sallader, och varje kväll bytte man ut dom mot 6 andra sallader. Jag hade ingen aning om att det fanns så många olika sallader där ute i världen haha. En kväll bokade vi bord på hotellets grillrestaurang och där grillade dom maten på spett och kom och skar ut så mycket som man ville ha vid bordet så fick man tillbehören på en planka. Så gott! Från början hade vi inte tänkt äta så mycket på hotellet men maten var så bra och så visste vi inte riktigt hur säkerheten utanför hotellområdet var kvällstid så det blev så att vi bara åt på hotellet. Däremot var vi ju utanför hotellområdet dagtid och det var inga problem!
 
 
Safari:
Vi var på endags safari till east tsavo. Också en väldigt vacker och häftig upplevelse men hemskt med 14 timmar i bil på deras värdelösa vägar. Hade så ont i svanskotan när vi kom tillbaka till hotellet att jag inte kunde sitta ner haha. Men väldgt häftigt att se alla djuren i deras naturliga miljö och inte på kolmården liksom. Nationalparken är enorm och dom har all den yta att nyttja hur dom vill, dom är inte instängda i vissa delar eller så. Väldigt vackert! Men vi var så dammiga efteråt att handduken blev svart när vi torkade oss efter duschen hahah.
 
Vi var även på besök i en Masajby under samma resa och det var häftigt. Vi var inne i deras skola och kollade inne i deras hus. Husen är byggda av kobajs och dom ligger och sover på torkat koskinn. Stenhårt! Och så har dom ju ingen el så det är kolsvart inne i hyddorna dygnet runt. Deras "fönster" är små hål i väggarna som dom inte fyllt med koskit. Vi fick även se dom dansa, visa hur dom gör brasor m.m. Väldigt intressant!
 
 
 
 
Vi skulle gå och boka en tid för snorkling en dag men slutade med att vi gick en dykarkurs och bokade upp oss på dykning till dagen efter. Jag är livrädd för vatten och fiskar ska tilläggas så jag kunde ju inte sova den natten och bestämde mig för att avboka min del av dykningen, jag hade panik på riktigt. Men när vi kom ut till stranden på morgonen och jag sa att jag följer med ut men jag kommer inte dyka så sa instuktören lugnt typ "Vi tar med tuber till dig också. Du kommer att dyka." Och jag gjorde det! Jag hade riktig panikångest innan och låg i vattnet och kräktes upp all frukost jag precis fått i mig, sen dök jag och instruktören runt båten men på ytan några varv och det var helt sjukt bara det. Det går ju emot alla kroppens signaler. Kroppen skriker att man inte kan andas under vatten och ändå ska du tvinga dig själv att göra det utan att få panik. Efter många om och men kom vi i alla fall ner och dök på 8 meters djup i 30 minuter. Sen kom paniken tillbaka och både jag och Anders signalerade att vi ville upp. Direkt när vi kom upp på ytan så började jag kräkas igen haha! Men den halvtimmen där nere var så häftig. Stora stim med fisk, jättesköldpaddor som lugnt simmade precis framför oss... Så vackert men så läskigt! Jag vet inte om jag skulle göra om det någon gång. Jag skulle vilja säga att jag skulle göra om det för det var en så häftig upplevelse men å andra sidan så var det jävligt tufft att utsätta kroppen för något så onaturligt och något som är en så stor skräck för mig. När vi kom tillbaka till hotellet gick jag och la mig och sov i typ 3 timmar för jag var helt slut.
 
Vi hade massage på hotellet också och vi gick en dag, det kostade ca 430 kr. Sen råkade vi av en slump hitta massagehyddor lite dolda på stranden där en timmes massage kostade ca 85 kr. Gissa vem som gick på massage nästan varje dag under den resan?! Haha sååå  skönt att ligga där och lyssna på vågarnas brus och så fläktar det lite lätt genom tyget i väggarna medans man får massage. Riktig lyxkänsla! Däremot svämmade stranden över av försäljare och dom är det värsta jag varit med om, dom slog alla jobbiga försäljare någonsin. Dom tog liksom inte ett nej, då fortsatte dom följa efter och prata om annat. Sa man rakt ut åt dom att gå därifrån och lämna oss ifred så hjälpte inte det heller. Det var helt galet! Och alla ba "Kom igen hjälp oss, vi är fattiga". Till slut stod jag och skrek åt en kille på stranden att om jag var rik skulle jag hjälpa dom allihopa men att det inte går. Dom var det enda negativa med resan faktiskt för dom var hemska. Dom var alltid trevliga men det var hemskt att aldrig få gå själv på stranden. Gick vi på massage så följde dom efter till massagen så satt dom en bit utanför hyddorna och väntade tills vi var klara trots att vi hade sagt nej.
 
 
 
Men jag måste ändå tipsa er alla om detta resmål! Där får man verkligen uppleva kultur då det inte är turistskadat som t.ex Thailand är. Jag skulle dock inte åka hit med småbarn pga hur trafiken är. Dom kör som galningar och bilstolar och bilbälten kan man bara drömma om. Dessutom skulle småbarn inte orka att åka på Safari en så lång dag (dock kan man åka 2-3 dagars också som inte är lika intensivt) vilket jag tycker att man ska åka på om man ändå reser till ett sånt ställe. Hotellet däremot var väldigt barnvänligt med massa barnfamiljer. Så upptäck Kenya gott folk, ni kommer inte ångra er!
Vi bodde alltså i Mombasa - Diani beach - Southern palms beach resort.
 

Angående frånvaron

Jag har tänkt skriva ett inlägg om resan, vi kom ju hem för en vecka sedan redan (vad fort det går)! Men annat har kommit i vägen, Anders har varit på sjukhus och varit riktigt dålig (ambulans kom med blåljus och hämtade honom i söndags) så dels oro för honom, och dels så hoppade jag rakt in i min monstervecka på jobbet. Ska jobba hela helgen nu och det enda jag gör då är att sova när jag är hemma. Och såklart har vi även tagit vara på varenda minut med Ebba! Men ska försöka hitta tiden till att skriva ett inlägg eller två om resan, den var fantastisk! 



RSS 2.0