When life gives you lemons, be glad it was´nt herpes

Jag tänkte berätta lite om vad som pågått under den senaste veckan... För den har varit hemsk, ångesten har varit hemsk. Förra veckan bad jag om ett samtal med mina chefer då chefen på mitt gamla jobb ville veta hur jag ska göra med min tjänstledighet, ska jag säga upp mig eller kommer jag tillbaka? Min magkänsla var inte okej inför det där mötet trots att det inte fanns någonting som pekade på att jag inte skulle få vara kvar där. Och det var även flera som frågade varför jag var orolig, jag hade ju inget att vara orolig för. Och så kom Onsdagen och mötet och vad är det enda jag får höra? Att två ur dagpersonalen sagt att jag inte gör något, jag vill inte vara där m.m. Tilläggas bör att jag inte ens jobbar dag utan hade hoppat in 2 pass med dom här människorna och det dom gjorde mot mig under dom passen är rent ut sagt mobbning.
 
Jag frågade cheferna om dom pratat med mitt nattgäng om mig och det hade dom inte gjort. Jag fick sitta där och berätta exakt vad jag gör på jobbet, varför, vilket upplägg jag och min närmsta kollega har m.m. Efter vårat möte hade dom tagit in en nattkollega på samtal angående mig, den här kollegan hade frågat rakt ut om jag kommer få sparken och hade då fått till svar att nej, jag skulle inte få sparken utan den chefen ville bara reda ut skitsnacket och höra hur det går för mig. Denna kollega hade enbart pratat positivt om mig på det mötet.
 
Igår ringde min chef från gamla jobbet och ville ha svar nu om jag kommer tillbaka eller inte så jag ringde cheferna på jobbet. I morse kom domen. Jag fick sparken. När jag frågade om dom pratat med mitt nattgäng så fick jag till svar att dom inte gjort det. Jag har alltså inte ens fått en anledning till att dom låter mig gå, förutom att 2 personal som jag inte ens arbetar på samma skift med snackat skit om mig. Ingen förklaring alls förutom att den ena chefen själv sa att det får inte gå till såhär, dom ska inte sparka någon som inte fått höra ett enda negativt ord, kritik eller konstruktiv kritik på dom här 5 månaderna. Inte ett enda ord som skulle tyda på att jag inte sköter mitt jobb, inte ett enda samtal. Mina kollegor har inte sagt någonting. Cheferna har inte sagt någonting. Jag vet alltså inte ens varför jag fått sparken. Jag har ingen aning.
 
Jag bestämde mig för att gå på dagen så jag tog med mig sjuklingen Ebba och åkte dit på en gång, tömde mitt skåp och lämnade in mina grejer. Jag kan inte gå dit och jobba med folk som inte är ärliga mot mig.
 
Jag är så ledsen. Jag har aldrig förut trivts så bra på ett jobb som jag gjorde här. Jag såg fram emot att åka till jobbet och jag ville verkligen göra ett bra jobb. Och det här är tacken. Efteråt fick jag höra från ett håll att det är lätt för personalen att köra iväg kvinnor från nattskiften, så jag vet inte. Kanske gjorde jag ett otroligt dåligt arbete eller kanske handlade det bara om att jag är kvinna. Jag är i alla fall jätteledsen nu. Ledsen, besviken, arg och förnedrad. Tänk er att få sparken utan att få veta anledningen. Jag kräks på den här behandlingen faktiskt.
 
Nu ska jag vara ledig i några veckor. Musten gick ur mig. All energi och glädje som jag fick ur bröllopsresan är borta, puts väck. Jag bara är. Ebba är sjukskriven i 10 dagar vilket ur egoistisk synvinkel suger för jag mår så dåligt att jag inte vill göra annat än ligga i sängen just nu. Jag vill inte vara glad, pedagogisk och leka. Och hon ska inte behöva trösta sin ledsna mamma dag ut och dag in. Jag vill vara ensam, ensam och arg.
 
 

Kommentarer
Postat av: sanna

Men näääe så får det inte gå till!

2018-03-16 @ 07:12:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0