Med risk för krig

Har ni fått den där broschyren om vad man ska göra vid krig och katastrofer? Vi har inte fått dom än men jag vet ju att dom är på väg och jag är rädd. Jag skrev för några dagar sedan om mina katastroftankar och krig är ett av dom. Jag har i flera år, ja egentligen sedan jag fick veta att jag skulle bli mamma, varit rädd för krig. För hur skyddar jag mitt barn från något sådant? Vad skulle vi göra om det utbröt krig? Familjer skulle splittras, vart skulle mina syskon ta vägen med deras familjer? Vart skulle Anders föräldrar och syster ta vägen? Hur skulle vi få tag i mat? Skulle vi kunna skydda Ebba? Tänk om vi skulle splittras? Vårt hem, vad skulle hända med det, skulle det plundras och förstöras? Det är ju våran frizon. Vart skulle vi ta vägen? Och våra vänner, kommer vi någonsin att träffa dom igen?
 
Jag är jätterädd. Verkligen jätterädd, för krig är en sak som jag inte kan påverka. Det är något jag inte kan skydda min familj emot. Jag kan inte ens tänka mig hur det är att inte kunna sova säkert. Att inte vara säker. Att inte veta att mitt barn är säkert.
 
Jag är inte religiös men jag skulle nog kunna bli det nu för jag mår dåligt på riktigt. Jag är rädd på riktigt. Det här är något jag inte kan kontrollera och för att vara ärliga, staten vet något som vi "vanliga dödliga" inte vet. Så har det ju alltid varit. Så kommer det alltid vara. Vi är invaggade i nån form av falsk säkerhet medans andra räddar vårt älskade Sverige från det ena med det andra.
 
Jag vet inte... Vad tror ni? Är ni rädda?
Jag vet i alla fall en sak, att när broschyren väl dimper ner i brevlådan så ska jag och Anders sätta oss ner och göra upp en plan. En krisplan. Eller i alla fall prata om en eventuell kris. Det här är ångest.

Älskade unge!

Jag tycker att jag bara upprepar samma sak om och om igen, hon har blivit så stoooor! Helt otroligt vad hon växer och utvecklas. Hon pratar så vi förstår allt, hon är otroligt klok... hon är fantastisk! Nu har hon blivit så stor att hon vuxit ifrån pottan så numera går hon endast på toaletten och klättrar upp med hjälp av en pall. Hon torkar sig sedan själv och tar hjälp av samma pall för att tvätta händerna efteråt - helt utan hjälp av oss! 

Hon är som en fisk i vattnet i poolen och simmar runt helt utan hjälp (självklart med armpuffar på!), nu är hon hemma sjuk och allt hon tjatar om är att få bada och när vi säger att hon får göra det när hon mår bättre så får vi till svar "jag är frisk nu". Haha hon har lärt sig. 

Hon väljer sina kläder själv och... ja hon är bara så stor och klok. Älskade älskade barn, vad jag är glad att just du kom till mig. Trots att jag sörjt missfall tidigare så kan jag från dagen jag träffade dig för första gången säga att jag inte hade velat ha någon annan. Du var menad för oss. 

(null)


Det där med ångest

Katastroftankar. Jag har dom ofta. Jag har nog levt med dom ständigt närvarande sedan min pappa dog. Då var det ju det värsta som kunde hända mig och efter det var jag väldigt rädd att något skulle hända min mamma eller mina syskon. Sedan kom mina syskonbarn och oron fortsatte där och sedan har det bara fortsatt. Det har blivit bättre, det har det, jag har lärt mig att avleda mig själv med annat och oftast går det bra men så kommer det tillfällen då det inte går. Som när vi skulle flytta och jag fick för mig att något skulle hända Ebba om hon inte var med mig så istället för att Anders föräldrar kom och hämtade henne hos oss när dom skulle vara barnvakter så satt jag och körde i 3 timmar för att jag inte vågade låta henne åka bil med dom den dagen, trots att hon åkt bil med dom så många gånger förr. 


Oftast gäller tankarna Ebba och Anders, det är ju min största rädsla att något händer dom och det är tufft att leva med dom tankarna. Ofta ringer jag Anders när han är på väg hem från jobbet "för att kolla hur det går" men sanningen är att jag fått för mig att han varit med om en bilolycka, ett terrorattentat eller ett rån på jobbet. Anders vet om det och han har lärt sig att ringa eller skicka ett sms om han blir sen så oftast går det bra men när tankarna sätter igång så är dom snabbt vid att polisen ringer på dörren för att berätta att han är död... precis som när pappa dog. Jag kommer aldrig glömma det, jag kommer aldrig glömma polisernas blickar, min brorsas tystnad eller mammas förtvivlan när jag kom ner för trappan efter att brorsan väckt mig. Jag är rädd att jag en dag ska ta min mammas plats och behöva ta emot en sådan nyhet. 


Igår var Anders på aw. Jättekul för honom och jag unnar verkligen honom alla roligheter han kan tänkas åka på. Samtidigt kommer tankarna när jag lägger mig på kvällen och ska sova. Jag ser slagsmål, rattfyllor, misshandel, bilolyckor och poliser som ringer på dörren. Oftast sover jag inget alls förrän han kommer hem, det går inte, jag ser blåljus och katastrofer så fort jag blundar och det går inte. Tårarna rinner och paniken är nära trots att jag vet att han är iväg och har roligt. Jag hör i princip aldrig av mig, jag vill inte störa honom med mina tankar för jag vet, jag vet ju att det bara är min ångest och mina rädslor som talar. Men ibland är det svårt, ibland skickar jag iväg ett sms. Det har hänt att jag ringt också och det är nästan värre för svarar han inte så blir paniken ännu större. Det blir ännu värre. Men han förstår, han vet att han behöver svara om jag skickar ett sms på kvällen eller natten och skriver godnatt eller frågar om dom har kul. 


Men det är helt värdelöst. Och så tänker jag på "tankens kraft", ni vet att det man tänker blir till verklighet? Och det skrämmer mig ännu mer för tänk om jag gör alla katastrofer verkliga? Tänk om mina tankar orsakade min mammas död? För det var ju min största rädsla då, att förlora min mamma. Hon stod ju för många av mina katastroftankar då. Och nu har jag en dotter, en som är viktigare än allt annat jag någonsin haft. Gissa om ångesten är värre nu när jag har så mycket mer att förlora. När jag kan förlora sådant som jag inte skulle kunna leva utan. 


Det är hemskt och jag önskar att jag slapp leva med dom här tankarna men någonstans inser jag nog att det här är jag. Ångesten är en del av mig. Rädslan är en del av mig. Och det är tufft, ibland är det jättetufft. 

Speciellt när man har så mycket att förlora. 

Oldies

Vi har varit i Finland i helgen. Min kusin gifte sig så jag och Anders var där. Ebba fick tillbringa helgen hemma hos sin moster. Vi åkte fredag kväll och kom hem måndag morgon och det var en lugn helg - inte speciellt mycket alkohol (på bröllopet dracks det ju en del men ingen fylla liksom) och vi har sovit hyfsat bra med timmar trots att det blivit lite mindre än vanligt såklart. Men vi är sååå trötta! Helt jäkla slutkörda har både jag och Anders varit sedan vi kom hem. Ebba har i och för sig också varit rätt slutkörd efter att ha hängt med kusinerna hela helgen... 

Men när vart vi såhär gamla? En kväll av festande och så är vi förstörda i flera dagar efteråt. Herregud alltså... jag fick lite ångest över dom fester vi har planerade i sommar om det ska bli såhär efter varje gång haha. 

(null)


Då för 4 år sedan

Jag var nyopererad och helt väck. Jag hade ont, jag mådde illa och var hög på smärtstillande. Vi gick upp för trappan i porten hos mig. Anders hade länge tjatat om att vi skulle bli tillsammans och jag hade inte alls velat, jag var inte intresserad av något förhållande, jag tyckte att vi kunde fortsätta träffas utan att sätta nån etikett på oss men det ville Anders (såklart, jag är ju underbar! Haha). Men där i trappan så fick jag ur mig "ville du bli tillsammans eller?" Och när Anders svarade "va? Ja det vill jag" så sa jag enkelt att då är vi väl tillsammans då, sen gick jag in och la mig i sängen. Sjukt oromantiskt. 2 dagar senare fick jag träffa svärisarna också för första gången. 

Det var 4 år sedan. Bara fyra år. Hur galet är inte det?! Anders är alltså fortfarande inte mitt längsta förhållande och ändå står vi där vi står idag. Vi bor i vårt andra gemensamma hus, vi har en fantastisk dotter ihop och vi är gifta. Jäklar vad vi har gått fort fram känner jag när jag tänker efter. Men ändå känns det så jäkla rätt. Så bra. Så tryggt. Så enkelt. Det känns som att det alltid varit vi och jag minns knappt livet innan honom. Det har bara varit så självklart att det är han. 

Fyra år, inte mer än så. Allt har gått galet fort men allt känns galet rätt också. Här står vi nu, kära och fortfarande sams genom småbarnsåren. 


(null)

Det var berättelsen om den 16 maj 2014. 


Att vara tjock

Jag och Anders hamnade i ett samtal om det här med att vara tjock. Jag är tjock. Jag är tjock och jag tycker att det är skitjobbigt, dels för att jag vet vad vissa människor tänker om tjockisar och dels för att jag inte tycker att jag förtjänar detta. För det är jobbigt att vara tjock. Skitjobbigt. Det är tungt, det är osmidigt, svårt att hitta kläder, svettigt och gör ont. 


När jag var gravid med dottern så kapsejsade min sköldkörtel. Det tog 1 år av tjat innan jag ens fick en läkare att gå med på att ta enkla blodprover på mig och när dom togs så visade det sig att jag hade underfunktion i sköldkörteln. Det gjorde mig så trött att jag sov bort alla mina lediga dagar. Och det gjorde mig tjock utan möjlighet att gå ner i vikt. Jag har provat alla möjliga sätt att gå ner i vikt, jag har provat olika dieter, jag har provat sunt förnuft, jag har fått nog och svullat i mat, jag har tränat stenhårt, jag har promenerat och tränat litegrann och jag har inte tränat alls. Jag har provat allt och oavsett vad jag än gör så pekar vågen uppåt. Jag har fetma och det är skitjobbigt. Jag skäms. 


Vi kom in på det här med mat. Jag äter bra. Det är vanlig husmanskost liksom. Ibland blir det en pizza men det är sällan. Ibland blir det några bitar choklad men oftast blir det grönsaker med dipp. Jag dricker läsk ungefär 1 gång i månaden skulle jag tro och då är det 1 glas när jag är ute och äter, aldrig en hel flaska. Hemma har vi aldrig läsk, hemma dricker jag enbart vatten. När jag vill lyxa till det köper jag vatten med smak. Det enda egentligen onyttiga jag äter det är yoghurt och Musli till frukost och det var det vi kom in på. Standardkommentaren blir då "men yoghurt är onyttigt. Ät gröt istället. Eller kvarg eller keso typ". Alltid äckliga alternativ också. Och varför är det så? Varför är det så att tjockisar ska förpassas in i att bara äta grönsaker och keso. Äter du yoghurt till frukost så får du skylla dig själv för att du är fet. Det spelar ingen roll vad du äter eller inte äter annars, det spelar ingen roll hur mycket du rör på dig eller tränar - är du tjock så är du förpassad till att enbart äta smalmat. Hade jag varit smal hade ingen reagerat på att jag brukar äta yoghurt ibland. 


Det här tjockisfacket jag ofrivilligt hamnat i gör mig så jäkla ledsen. Det här facket där även om folk inte säger något om jag en dag äter onyttigt eller om jag hungrigt lassar på en till stor portion, så ser jag blickarna. Jag ser vad folk tänker. Facket där jag automatiskt ses som någon som inte tar hand om sig själv eller någon som bara sitter på soffan och äter chips. Om ni bara visste hur många gånger jag fått förklara för läkare hur mina matvanor är och hur mycket jag rör på mig och jag ser ju på dom att dom inte tror mig. 


Det här tjockisfacket som man placerar folk i är så orättvist. Det är elakt. Jag skäms över min kropp pga att det är vad samhället säger åt mig att göra. Det är redan tufft som det är att vara tjock. Helt plötligt får jag handskas med att inte orka lika mycket som förut, plötsligt så lackar svetten för minsta lilla, knäna gör ont på mornarna och låren fylls av röda värmeutslag som kliar. På det ska jag leva med dömande miner för att jag äter yoghurt och inte keso till frukost också. Vi tjockisar ska inte njuta av livet alls. Vi ska bara ha fokus på att bli smala, vi ska bara träna och äta sallad hela tiden. Och råkar någon se en tjockis äta en bulle, då kan ni vara säkra på att den tjockisen baaara äter bullar hela dagarna långa. Eller? 


Kanske är det så att det finns tjockisar som faktiskt lever nyttigare och bättre än vad många smala människor gör. Kanske finns det tjockisar som är just tjockisar högst ofrivilligt och faktiskt inte har någon lust med kommentarer om hur tjock man är eller vilken diet som är bra om man vill gå ner i vikt (för man vet att det inte funkar i alla fall). Kanske finns det fler tjockisar som jag som kämpar som as för att lära sig att tycka om sin kropp för att man börjar inse att det nog är såhär man kommer att se ut om man inte går vägen via en kirurg. Och det finns tjockisar som inte vill operera sig, som bara vill att alla steg på stegräknaren och alla pass på gymmet ska börja visa sig även på kroppen. Och så finns det tjockisar som idag lever i en tjockiskropp men lever mycket nyttigare än vad dom gjorde när dom levde i en mycket mindre, smalare och smidigare smaliskropp. 

Eller så säger samhället att tjockisar är ohälsosamma, en börda och får skylla sig själva. 

Tragiskt

Snubblar över en tråd i en Facebookgrupp full av kvinnor. Det är en kvinna som skriver något i stil med att hon pratat med två killar som säger att killar föredrar naturliga tjejer och hon ifrågasätter därför i inlägget varför tjejer lägger massa pengar på naglar, fransar, läppar och annat när killarna ändå vill ha det naturligt. 

En tragisk tråd enligt mig. Här är det alltså en ung kvinna som ifrågasätter andra kvinnors utseendeval utifrån vad hon har hört att män vill ha. Män. När blev deras åsikter viktiga i kvinnors utseende? Jag blev glad över hur många av kommentarerna kom från tjejer som skrev att dom skiter i vad män tycker - dom gör det dom tycker är fint med sitt utseende. Men ändå, alla tjejer som inte tänker så då? För uppenbarligen finns det ju dom som anser att dom ska fixa sig på det sätt som behagar mannen. 

Jag har opererat brösten och Anders var emot den operationen. Men jag var tydlig med att han kan hålla sina åsikter för sig själv, jag gjorde detta för mig och enbart mig! 
Jag fixar fransar för att slippa sminka mig och naglar för att slippa måla dom så ofta hemma själv. JAG känner mig vacker och kvinnlig i fina naglar! Jag har lite fillers i läpparna för MIN skull. Anders var emot det också och jag är inte ute efter att behaga någon annan man än honom heller men jag ville prova då min överläpp är så mycket mindre än underläppen men jag valde att göra det naturligt då jag inte tycker att jätteläppar är speciellt fint. Även ögonbrynen är fixade - just för att slippa sminka mig för det ger mig lite guldkant på vardagen att känna mig hyfsat fräsch fast jag är osminkad. 

När vi är helt klara med barn så kommer jag fixa brösten igen. Det är fan min rättighet! Det är min rättighet som människa och kvinna att göra vad fasen jag vill med mitt utseende. Det är min rättighet att få känna mig snygg! Att få se ut och klä mig som JAG vill och mår bra av. Och så kommer det folk och dömer mig utifrån vad män "vill ha"! Jag skiter väl i det! Jag vill självklart att min man ska tycka att jag är snygg men jag skulle aldrig varken göra ett ingrepp för hans skull eller låta bli att göra något jag verkligen ville för hans skull. Det är ju min kropp och min frihet att göra vad jag vill eller inte vill med den. 

Om jag har någon läsare som vill förändra sitt utseende för någon annans skull - gör det inte. Lär dig älska dig själv för det är du och enbart du som ska leva med dig själv dag ut och dag in i resten av ditt liv. Ingen man - vare sig det är någon du redan har i ditt liv eller någon du önskar att träffa ska få förändra dig. Det är så man tappar bort sig själv. 

(null)


Går allt åt helvete?

Okej, så det här med nya jobbet... Om jag säger högt att jag trivs, om jag vågar få upp min självkänsla och inte förvänta mig svek av chefer och kollegor igen. Om jag vågar lita på att mina kollegor menar dom snälla orden dom säger och inte förväntar mig skitsnack bakom min rygg. Om jag erkänner högt att detta känns bra. Om jag skriver att jag trivs. Att jag har kul. Att jag gillar människorna här. Att jag är glad på jobbet.
 
Om jag säger att jag nu har bestämt precis vad jag vill bli när jag blir stor.
Går allt åt helvete då?

6 anledningar

6 anledningar att älska min man.
 
1. När min mage kaosar ur totalt och jag kaskadkräks rakt ut på golvet så ställer han sig och städar utan att jag ens behöver be honom. Och helt ärligt, jag hade inte gjort det för honom. Jag hade lämnat rummet och aldrig mer gått in där. Jag hade eventuellt tagit ut skilsmässa samtidigt.
 
2. Han har gett mig allt jag någonsin drömt om.
 
3. Han sköter disken. Jämt.
 
4. Han är en fantastisk pappa. Han och Ebba har börjat gå till simhallen tillsammans och är där typ 1 gång i veckan och jag älskar det! Det är deras grej liksom, jag följer aldrig med. Han är så engagerad i henne på alla sätt och vis. Jag valde helt rätt pappa åt mitt barn ♥
 
5. När min mamma dog och jag sjönk i sorgen så visste han precis vad han skulle göra för att underlätta för mig. Han ställde inga krav, han förväntade sig ingenting av mig och han drog ett stort lass i att hjälpa till att tömma mammas lägenhet m.m. Han skötte saker jag aldrig skulle ha förväntat mig av honom men han gjorde det för att underlätta för mig och mina syskon. Jag ska aldrig glömma hur han ställde upp för mig. Självklart skulle han göra det - vi var ju tillsammans och skulle ha barn ihop, men han ställde upp extra mycket, han var min luft och mina ben ett tag när jag inte orkade själv. Och jag tror inte att många andra skulle göra det han gjorde för oss.
 
6. När Ebba säger att hon vill att jag och Anders ska komma och hämta henne tillsammans från förskolan, att hon blir glad då, så gör han sitt yttersta för att faktiskt komma och överraska med att hämta henne ibland. Och som hon blir lycklig! (I vanliga fall hämtar jag i princip jämt då Anders i normala fall kommer hem runt 18 tiden.)
 
 
 

Det där med svartsjuka

Nu ska ni få höra skvaller, haha! Mitt ex hörde av sig och vill ses. Och nej, inte som kompisar. Tilläggas bör att jag är rätt så säker på att han fortfarande är tillsammans med kvinnan som han idag har barn med... Det vore inte första gången han hör av sig till mig samtidigt som han har flickvän. 
Jag har två tankar kring det. 
1. Är det jag som är sjukt fantastisk och svår att komma över? 
2. Var han ett otroget svin även mot mig bakom min rygg? 


Men det var inte honom jag egentligen skulle skriva om. Det jag skulle komma till var Anders och svartsjuka. Skulle nått av Anders ex höra av sig på det sättet så skulle jag nog bli väldigt svartsjuk trots att jag i vanliga fall sällan blir svartsjuk (kom igen, jag släpade med Anders till strippklubb och satt bredvid och skrattade när han fick sitt livs första och enda lapdance och såg livrädd ut haha). Men ändå, ett ex som ville ses och ligga med honom skulle nog påverka mig, det tror jag. Han är ju min liksom. 


Anders däremot - han brydde sig inte alls. Jag läste ju upp vad exet skrivit och Anders ryckte bara på axlarna. När jag frågade om det inte ens finns ett uns av svartsjuka så sa han "nej jag litar ju på dig så det finns ju inget hot". Och visst det kan jag köpa men KOM IGEN!! Enligt mig är liiiite svartsjuka i ett förhållande sunt. Det visar på att man är rädd att förlora sin partner - och det kan man ju vara trots att man litar fullt ut på sin partner. Eller? Jag tycker att det är jättekonstigt att Anders inte reagerade alls. 

Vad säger ni? Ska man vara lite svartsjuk? Eller ska man vara totalt icke-svartsjuk som Anders? Det är svårt att tro att han var jättesvartsjuk i början av vårat förhållande och att vi bråkade mycket om det haha. 

(null)


RSS 2.0