Umgås tillsammans när man lever tillsammans

Jag och Anders diskuterade framtiden och då kom Anders in på hur mycket vi egentligen umgås tillsammans. Något jag inte har tänkt på. 

Vi umgås ju varje ledig stund ihop i princip. Det är om nån av oss går till gymmet som vi inte är med varandra, ungefär. Vi hittar ständigt på saker som familj. Oftast åker vi båda två på Ebbas dans på lördagar - för att vi kan. Vi kompromissar om serier för att kunna titta på allt tillsammans. Det händer aldrig att han sitter på sitt håll och spelar tv-spel och jag gör mitt på mitt håll på kvällarna utan vi umgås alltid med varandra och kollar serier eller spelar spel. Vi går alltid och lägger oss tillsammans, varesig båda är jättetrötta eller inte. Vill den ena sova så kompromissar den andra genom att också gå och lägga sig. Innan vi fick barn gick vi oftast ut och festade tillsammans och det är väl en av grejerna jag saknar med livet innan barn. 

Ja, vi gör typ allt tillsammans. Hälsar på folk, åker och handlar (när det görs på helgen)... och Anders sa att det nog är få som lever så och att det beror ju på att vi vill vara med varandra hela tiden. Vi vill umgås med varandra, lägga oss tillsammans och allt det där. Det är ingen som tvingar den andre, men den tiden som vi har tillsammans vill vi vara tillsammans. Spela tv-spel kan Anders göra när jag jobbar. Och mina saker kan jag göra när Anders jobbar, det är väl fördelen med att arbeta olika tider, båda får sin dos av egentid vilket leder till att vi vill umgås med varandra när vi väl har chansen. 

Ja, jag vet inte. Jag har aldrig diskuterat med mina vänner hur mycket dom faktiskt umgås med sina sambos, men det är en ganska intressant tanke när man väl tänker efter. Kanske är vi ovanliga på det sättet, kanske gör par inte allt tillsammans varje kväll precis som Anders sa. Jag vet inte. Jag vet bara att dom få kvällar vi gör något på varsitt håll, som härom kvällen när Anders faktiskt ville kolla på fotboll och jag gick och la mig, då låg jag i sängen och saknade honom tills han kom och la sig. Sådär töntigt oförmögen att somna utan honom. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0