Bortskämda barn

Ebba älskar Samir och Viktors låt Shuffla och har i månader tjatat om att få åka och se dom och shuffla på riktigt. Vi har lyckats missa dom jämt när dom uppträtt här i krokarna så nu när vi såg att dom ska uppträda på viking line bokade Anders en resa för hela familjen (vi har snittat ungefär en resa i månaden det här året. Nu får vi lugna oss 🙈). 
Så Anders bokar resan och överraskar Ebba med det en kväll när han kommer hem från jobbet. Och vad säger hon? Hon vill inte längre se dom på riktigt Hahah. Bortskämda unge liksom 😄 Så jaaa, vi har betalat 2000 kr för en kryssning där vi ska lyssna på shuffla-låten och nu är det plötsligt ingen som tycker om den längre. Haha får väl hoppas att hon ändrar sig på resan och shufflar loss på dansgolvet i alla fall. 


Beauty by Spanowsky

En av mina vänner har hyrt en liten salong i ett år men nu, från och med denna vecka så öppnar hon en helt egen salong! I lördags var jag där på öppningsevent och det är såå fint. Sofie är frisör och hud- och spaterapeut så man kan göra allt möjligt hos henne (kolla bokadirekt. Alla hennes behandlingar finns där). Jag längtar tills måndag när hon äntligen ska fixa mitt hår! Det var några månader sedan jag var hos frisören. 

Så tips från mig! Boka tid hos Sofie, hon kommer ta väl hand om er. Går också bra att köpa presentkort, perfekt inför julen 😉
Hälsa från mig! 

(null)


Och ännu ett tips från mig, Sofie säljer produkter från bl.a Balmain och jag äääälskar speciellt deras spraybalsam. Jag använder den på mig och Ebba varje morgon, så bra och doftar riktigt gott! Och doften sitter ofta i hela dagen dessutom. Är rätt sugen på att testa fler av deras produkter, men vetefasen om jag skulle använda så mycket mer i håret. Har deras silkspray också som också doftar sååå gott men blir inte av att jag använder den så ofta. Får fundera lite mer på det. Bra priser är det på Balmains produkter också! 

Bällstavägen 64 i Bromma, Stockholm hörni! Lägg det på minnet! 

(null)


Sänkt

Jag har varit rätt sänkt i ett par veckor. Livet känns inte speciellt kul, jag har lätt till tårar och trivs bäst ensam i tysthet. Då slipper jag behaga någon annan, vara trevlig eller rolig. Då kan jag sitta tyst och bara vara. Helst av allt skulle jag vilja ta in på hotell helt ensam i typ 4 dagar. Inte kliva upp ur sängen utan bara sova, kolla på tv, gråta och beställa room service. 

Vet inte riktigt vad det är. Kanske är det hösten och mörkret som gör det. Kanske säger kroppen till att jag gått omedicinerad för länge. Kanske har alla problem med hälsan faktiskt tagit ut sin rätt nu. Kanske var det pga läkaren som ännu en gång vägrade lyssna och som ännu en gång fick mig att känna mig nertryckt i skorna.  Kanske har min enorma trötthet som jag kämpat med i 2 års tid tagit över mitt liv totalt. Kanske är detta en höstdepp på några veckor, eller så kanske jag är deprimerad på riktigt? Kanske är det bara järnvärdet och jag mår bättre på fredag när jag fått mina injektioner. Jag hoppas det, jag hoppas verkligen att det är järnet som är den stora orsaken till både min trötthet och deppighet. Jag somnade vid 23 igår, vaknade 7 imorse och lämnade på förskolan. Somnade om kl. 9 och sov till 14.30. Är fortfarande så trött att det svider i ögonen. Inatt ska jag jobba så dom dagarna gör det ju inget att jag sover bort, önskar bara att inte varje dag såg ut såhär. 

Dietist

Minns ni att läkaren skickade mig till dietist med orden "så kan ni diskutera din vikt" fast jag sökte för mina smärtor och kräkningar...

Nu har jag i alla fall varit hos dietisten. Betalade 200 kr och fick 3 papper med mat jag inte får äta. Alltså... jag får inte ens äta frukt (förutom gröna bananer). Inget gluten, inget som innehåller laktos, kryddor, socker/sötningsmedel, kolsyra (brukar ju dricka bubbelvatten), ingen alkohol... och jag som annars dricker alkohol väldigt sällan ska på fest i helgen och nästa helg ska en av mina vänner firas på restaurang och krogen. Och så ska vi på familjekryssning med buffé. Ni förstår mitt problem? Vad ska jag äta på en båt som inte innehåller gluten, mjölk eller kryddor t.ex? Och på restaurang? Spiknykter på krogen när det är första gången jag går ut på krogen på hela året? Kul. 

Just nu vill jag bara gråta. På det har jag sjukt låga järnvärden (under normala trots järntabletter) och läkaren bryr sig inte så jag ser dubbelt av trötthet. Varje dag. Vissa dagar vet jag inte längre vad jag ska göra. Hela vardagen är en kamp om att försöka orka en dag till. En dag till med trötthet, smärtor och nedstämdhet. En dag till utan någon läkare som försöker hjälpa mig. En dag till när ingen förstår mig, ingen. Hur ska Anders någonsin kunna fatta hur mycket jag faktiskt kämpar för att ens kliva upp ur sängen varje dag? Hur länge ska jag orka jobba när jag inte ens orkar vika tvätten här hemma? 

Nu fungerar jag på ren envishet. Utan envisheten hade jag slutat fungera för längesen. Jag går upp för att jag måste medans kroppen går sönder av utmattning. Jag gråter ofta, men aldrig så nån annan ser. 

Men nu ska jag leva på groddar och havremjölk i ett par månader. Kul! 

Nånstans slutade jag bry mig

Jag har alltid haft kroppskomplex. Alltid. Till och med när jag vägde 50 kg och hade rutor på magen, men då var det låren som jag skämdes för minsann för celluliterna blev jag ju ändå inte av med helt.  Och det har inte blivit bättre dom senaste åren när jag vägt mer och kroppen förändrats totalt. I perioder har jag mått riktigt dåligt över  mitt utseende och till och med tyckt synd om Anders som måste vara gift med nån som ser ut som mig. Sjukt va? 

För några månader sedan började jag följa lite kroppspositiva människor på instagram. Och det är då inte folk som säger "man ska vara tjock för det är det enda som är fint" utan det är folk, både tjocka och smala som inte skäms för det som inte anses vara perfekt hos dom oavsett om det gäller extra fett, ärr efter kejsarsnitt eller celluliter. Dom visar upp det och visar att alla är okej. Jag har mått bättre av det, blivit lite mer pepp på att sluta plåga mig själv med olika dieter. Blivit mer pepp på att älska den nya kroppen som nu tillhör mig, för den funkar ju rätt bra i övrigt liksom. 

Så var vi där i simhallen jag och Ebba. Det var hennes allra första simskolelektion och vi satt ombytta och redo och väntade. Jag satt hukad framåt och pratade med Ebba, sådär så kroppen ser riktigt oskön ut med mag-korvarna som kläms ihop, brösten pressade mot knäna och celluliterna helt synliga och jag insåg efter en stund att jag inte brydde mig. Inga tankar om "vad ska dom andra föräldrarna tänka om mig", "jag borde skämmas" eller något annat elakt. Jag gav faktiskt för första gången i mitt liv blanka fan i vad någon annan tänkte eller inte tänkte om mig. Jag var bara där tillsammans med mitt barn, min stora stolthet som ska lära sig simma ännu bättre. Jag skiter väl i alla andra. 

Coolt ändå. Då slog det också mig att jag för första gången i mitt liv har stått helt naken och duschat i en offentlig dusch. Efter lektionen gick vi in i duschen igen. Jag klädde av mig och helt naken ställer jag mig på huk och tvättar av Ebba. Fläsket kläms ännu en gång ihop, duscharna fulla av mammor och barn som kan se, brösten hänger en våning ner men jag brydde mig inte då heller. Inte ett dugg. 

Coolt. Alla coola kvinnor jag följer, dom gör faktiskt något speciellt för mig, bara genom att inte skämmas över sig själva. Tack. 

Sketna samhälle

(null)

Ebba har börjat kommentera om folk är tjocka. Hon säger även att hon själv är tjock, att kompisar på förskolan säger det till henne. 

Härom morgonen så körde jag henne till förskolan när hon plötsligt säger "jag är nästan som en pojke nu". När jag frågade vad hon menade fick jag till svar att pojkar har såna byxor som hon har. Vanliga jeans. Det har någon sagt till henne. Och med sorg i hjärtat försökte jag förklara för henne att flickor kan ha alla kläder och pojkar kan ha alla kläder. Det finns inga pojk och flickkläder. Tror ni att den är lätt att förklara för en 3 åring vars kompisar säger annat? 

Hon är 3 år. Hon har nyss fyllt 3 år och andra barn fyller henne med samhällets dynga om hur man borde vara. Smal - för annars är du inget värd (och kom igen, Ebba har inte ett uns av för mycket babyhull och även om hon hade det ska andra bara vara tysta). Ha rosa klänningar för du är tjej. 

Hon är 3 år och vi kämpar med att pedagogiskt förklara för henne att man inte får säga att andra är tjocka. Och att det är okej att vara tjock! Det är inte fel, fult eller något man ska bli retad för. 

Hon är 3 år och vi som alltid låtit henne ha alla sorters kläder och färger kämpar i motvind. Vi som låter henne leka med vad hon vill och själv bestämma vilken sportaktivitet hon vill gå på kämpar stenhårt i motvind. Och det som äcklar mig mest är att det kommer från andra vuxna. Från andra föräldrar. Det är dom som pratar om andras utseende inför sina barn. Det är dom som kommer med skit om att pojkar ska vara på ett visst sätt och flickor på ett annat. 

Innan Ebbas födelsedag så önskade hon sig en skjorta och slips. Hon ville vara fin som pappa (hennes egna ord) och det gör mig ledsen att veta att den dagen hon har dom kläderna på någon annans kalas, eller kanske på förskolan, kan bli den sista gången. För kanske fäller tillräckligt många kommentarer om det för att hon, 3 år ska känna att hon är fel. För att hon ska känna att hon inte alls är fin och passar in som sin pappa. Det gör mig skitledsen! Hon ska ju vara hon. Hon ska ju få ha vilka kläder hon vill. Hon ska ju alltid få höra att hon är fin. 

Hon hade önskat sig fler slipsar i present. Hon fick inga fler. Däremot fick hon typ 4 klänningar (absolut inte henne emot. Hon ääääälskar klänningar och har helst på sig det dygnet runt) men jag kan ändå inte låta bli att tänka hur ironiskt det ändå är att hennes garderob svämmar över av klänningar, men det hänger en ynka slips på en galge. 

Det gör mig ledsen och förbannad hur det här samhället ska stoppa småbarn i boxar och forma dom efter nå sketna normer som inte har någon vettig bakgrund eller orsak till att finnas. Låt mitt barn vara för fan! Håll inte på och gegga till och förstör henne. Och håll för faan inte på med att ge henne kroppskomplex redan nu! 


Stoppa ner i en burk

Anders och Ebba är hos farmor och farfar på landet. Jag är hemma. Igår kväll ringde dom så vi kunde FaceTimea och säga godnatt innan Ebba skulle sova. Vi pratade en kortis innan hon sprang iväg på viktigare saker (lek) och jag pratade en stund med Anders. 

Innan vi la på ropar jag i telefonen "jag älskar dig Ebba" och i bakgrunden hör jag ett "jag älskar dig också" och om jag hade kunnat ta den känslan jag kände precis då och stoppat ner i en burk och sparat. Och om jag när som helst hade kunnat ta fram den känslan ur burken, ja då hade jag varit varm i hjärtat och lycklig för evigt. 

Ebbas sovrum

Anders har trots vab lyckats fixa i ordning Ebbas sovrum den här veckan! Vi köpte tapeterna för typ ett år sedan och så har dom blivit liggande medans vi fixat med annat först men nu så! 
Är dock lister kvar som ska sättas men dom tar Anders senare i veckan och jag hade inte tålamod att vänta med att visa 😄

Före:
Ganska kalt och tråkigt. Inte så mycket barnrum över det hela. 
(null)

(null)

(null)



Efter:

(null)

(null)

(null)

Sååå fint! Vi har sovrummen på övervåningen och på mellanvåningen har Ebba ett lekrum, därav inga leksaker i sovrummet. På väggen som inte visas på bild är det inbyggda, vita garderober längs hela väggen. När listerna är satta så kommer det bli helt perfekt! ☺️
Tips: Sängen är från Ikea och det går att dra ut den till dubbelsäng. Klockrent för er som har barn eller gästrum! Perfekt när man har gäster över. 

Nu så är vi faktiskt klara med allt smårenoverande! Sedan vi flyttade hit för 11 månader sedan har vi fixat matsalen, vardagsrummet, vårt sovrum, trappen till övervåningen och nu Ebbas sovrum. Vi har möblerat och fixat ena gästrummet också så det är som en liten lägenhet nästan. Bara att spara pengar till dom större grejerna som badrummet på mellanplanet, hallen och köket nu då.  Hallen får vi se om vi gör om, beror på om det går att bygga ut badrummet som vi vill, i så fall måste vi nämligen stor-renovera hallen också. Men först - spara massa pengar 😄 Jag hoppas verkligen att vi har råd med badrummet nu år 2019, det behövs verkligen! 


16 oktober 2015

Idag fyller hon år. Tjejen i mitt liv. Min allra största kärlek här i livet. Hon som ingen någonsin kan mäta sig med. Det vackraste jag någonsin sett. Hon fyller 3 år idag. 

Tiden går så fort att det är svårt att hänga med. Några på hennes kalas i helgen sa att det känns som att Ebba alltid funnits samtidigt som det känns som om hon nyss föddes och precis så är det. Livet innan henne är ett blurr, det finns inte längre, samtidigt som jag ju nyss fick henne. Och tänka sig hur kärleken till ens barn fungerar för när jag första gången såg henne så visste jag att jag aldrig skulle kunna leva utan henne. Jag visste redan då att hon för alltid kommer vara det viktigaste. 

Nu sitter jag på jobbet och hon ligger hemma med feber och sover bredvid sin pappa. I fredags hade jag henne hemma och hon och jag tog en mysdag tillsammans då jag kände att hon skulle behöva det inför den fullspäckade helgen. Och fullspäckad var den! Dans på morgonen och sedan kalas på Leos lekland på lördagen. Ebba fick ha sitt allra första kompis-kalas och som hon älskade det! Hela helgen har hon pratat om alla kompisar som var där och sjöng för henne. Söndagen bestod av kalas för familjen. Vi var väl 18 pers om jag räknade rätt... Och då endast dom närmsta haha. Jodå, vi är ett gäng! Tur vi bor stort 😄 Jag reagerade strax innan kalaset på hur trött och gnällig Ebba var men tänkte att det var trötthet från dagen innan. Hann precis säga "bara hon inte håller på att bli sjuk" till Anders som sa att Neej det är bara sviterna från gårdagen och så slutar det med att första gästerna hade inte ens hunnit börja gå förrän hon hade somnat. Hon hade ett par roliga timmar i alla fall med paketöppning och lek och det var väl huvudsaken. Efter kalaset tog vi tempen som låg på 39,5 och det har den stadigt legat på sedan dess. Halsen är röd och med vita fläckar så vi misstänker halsfluss. Anders ska till läkaren med henne direkt nu på morgonen så får vi väl se. Men kul för henne att få tillbringa sin 3 årsdag hos doktorn! Haha. Men som sagt, hon hade en fantastisk helg i alla fall och den här veckan får istället bestå av vila, vila, vila ❤️

(null)

(null)


Älskade barn, vad hade mitt liv varit utan dig? Vad hade jag gjort om inte du hade kommit in i mitt liv och behövt mig, älskat mig, räddat mig? Fina, perfekta Ebba, du är det bästa jag har! Jag älskar dig. Må du få leva ett långt och lyckligt liv skruttisen, jag kommer vara här och älska dig genom varje steg du tar ❤️

(null)

(null)

(null)



Att låtsas genom livet

Ni som har barn, tycker ni också att det är rätt läskigt? 

För låt mig vara ärlig, jag har egentligen ingen aning om vad jag håller på med. För snart 3 år sedan så kom det ut en bebis ur mig och dom på sjukhuset sa att jag fick ta med henne hem. Inombords hade jag panik. Vad skulle jag göra med henne liksom? 

3 år har gått och jag har matat, bytt blöjor, lärt henne saker som enligt mig är viktiga, försökt klä efter väder, tröstat, hoppas att jag nattar på rätt sätt och försökt hålla tålamodet i schakt. Egentligen är jag bara livrädd för att göra jättefel och förstöra den här lilla, perfekta människan. 

Man ska prata på ett visst sätt, lära ut vissa saker, tänka på kroppsspråket, hålla humöret på en bra nivå även när man håller på att bli galen och man får inte ge bort barnet fast man ibland vill. Och vad är egentligen rätt när barnet vägrar sova och klockan är långt efter läggdags? Och så älskar man. Jag älskar så det gör ont ibland. Jag älskar så det går lyckorus genom min kropp när jag tittar på henne. Jag älskar så mycket att jag är rädd, rädd för allt som kan gå fel. Jag älskar så mycket att jag vill, jag måste göra detta bra. Jag måste göra henne bra. Stark. Smart. Glad. Lycklig. Omtänksam. Snäll. 

Men jag har ingen aning om vad jag håller på med egentligen. Och facit får jag ju inte förrän hon är vuxen och kan se tillbaka och faktiskt säga om jag gjort ett bra eller ett dåligt jobb som förälder. Och har jag gjort ett dåligt jobb så är det ju bra jäkla sent att komma på det då liksom! 

Finns det fler föräldrar som känner/har känt som jag? Är ni vilse ibland eller är ni säkra på att ni vet vad ni håller på med? Ibland känner jag bara att jag håller henne vid liv och hoppas att jag gör rätt och hon blir normal. Jag sätter regler men hur vet man om det är för mycket regler? Eller om man är för slapp och uppfostrar ett monster? Tar dom skada av att få sitta med plattan ibland? Går hon för mycket på förskolan? Har hon bra kompisar? Är jag snäll? Ger vi tillräckligt bra mat? Äter hon för mycket socker? Gör vi jättefel när hon vägrar sova på kvällen? Äh jag vetefan. Jag freestylar och ber till gudarna att jag gör rätt. För nackdelen med att träffa/ha träffat folk inom psykiatrin och missbruksvården är att man sett hur det gått för människorna med skitföräldrar... 

(null)


Pappas flicka

Jag försöker övertala Ebba att hon och jag ska åka på en liten resa tillsammans. Jag berättar allt vi kan göra ihop och ser framför mig ett par mysiga dagar bara hon och jag utan vardag, bara med en massa lek och bus. 

Hennes kommentar? "Nej. Jag vill ha med pappa!"

Hon har då alltid varit pappas flicka... Helst ska Anders natta henne varje kväll också men vet ni vad hon säger när jag ska få natta henne? "Mamma har bättre naglar", för att hon vill bli kliad på ryggen 🙄

Sånt där humbug?

Jag var på healing för några veckor sedan. Jag hade blivit rekommenderad att gå till den där kvinnan och hon som rekommenderat henne följde också med, lite som stöd och lite som antecknare. 

Jag tror ju på sånt där men har svårt att lita på människorna bakom det. Hur vet man vilka som är på riktigt och vilka som luras? Därför var det viktigt att gå efter rekommendation. 

Det var rätt mycket som var häftigt i det hela. Bl.a så ville jag från början komma i kontakt med den där kvinnan av en helt annan anledning men under vägens gång började jag tänka att jag själv nog behövde healing och ville prova. Samtidigt ringer hon till min vän och säger "kan vi boka in healing för Hanna? Hon behöver det", och då hade jag inte ens berättat för vännen att jag själv också kände otroligt starkt för healingen. 

Hon får budskap samtidigt som hon går igenom kroppen. Mycket av det hon sa stämde verkligen. En sak som hon sa skulle ske inom 6 månader har redan skett... Hon sa att man dagen efter kan ha influensasymtom (var helt säker på att det var skitsnack!) men dagen efter vaknade jag med muskelvärk, feberkänsla och nästäppa. Jag tänkte att det var en ren tillfällighet då jag känt mig lite småkrasslig tidigare den veckan - bara det att dagen efter det när jag vaknade så var det helt borta... Saker som jag endast hade berättat för Anders om förändringar jag ville göra, det talade hon om för mig också och bekräftade att jag var på rätt väg i mina tankar. Saker hon omöjligt kunde veta. 

Häftigt oavsett. Jag ska tillbaka om några veckor igen, dels för att det finns mycket att rensa i mig både fysiskt men även psykiskt men också för att jag hoppas på en speciell grej. Jag behåller den grejen helt och hållet för mig själv ett tag till men healingen ska bli ännu ett sätt för mig att ta hand om mig själv på ibland. Få hjälp att bara slappna av och flyta iväg en stund. 

Tror ni på healing? 
(Förresten, märks att jag är nattarbetare va när 8 av 10 inlägg kommer upp mitt i natten? Haha. Ibland tidsinställer jag dom så dom ska komma upp på dagen men numera struntar jag oftast i det.) 

Tänk att...

Tänk att trots att det är år 2018 så behöver en vuxen kvinna ta med sig sin man när hon ska till läkaren för att dom hoppas att då, då kanske hon äntligen blir lyssnad på. Med en man vid sin sida. 

Och tänk att år 2018 så går en vuxen kvinna till läkaren för att hennes situation är ohållbar. 3 år av sinnessjuk trötthet och 2 år av magkramper, yrsel, kallsvettningar och eviga kräkningar blir bara värre och värre. I 2 år har hennes man fått plocka upp henne, ibland halvt avtuppad från toalettgolv när hon inte kunnat gå själv. I 2 år har hon gått till läkare, hon har bett snällt, varit arg, gråtit, känt sig maktlös och pytteliten. I 2 års tid med samma symtom som bara eskalerar mer och mer och nu håller på att ta över hennes liv totalt. 

Tänk att hon, 28 åriga kvinnan ibland inte orkar lämna sin dotter på förskolan pga smärtor. Att hon ibland får ringa sin man så att han får sluta jobbet tidigare och hämta på förskolan - pga hennes magsmärtor och yrsel. Tänk att hon varje gång hon äter ute är livrädd för att kollapsa och inte hinna hem innan. Tänk att hon legat på toagolvet på jobbet nattetid och gråtit, för svag för att ta sig hem. För svag för att arbeta. 

Tänk att hon är 28 år men känner sig som 78. Tänk att hon ofta gråter och känner sig totalt maktlös och värdelös över sin egen situation. 

Tänk att hennes man år 2018 måste följa med till läkaren, i hopp om att någon då ska lyssna på hennes situation. 

Och tänk att det enda läkaren gör är att kommentera hennes vikt och skicka henne vidare till en dietist. 

28 år gammal är hon, gråter när hon sätter sig i bilen och hoppas att hon inte bär på något livshotande. Önskar att hon en dag snart ska få vara smärtfri. 


Lugn

Jag vet inte sist jag hade tid att ligga på soffan och bara ta det lugnt. Jag har jobbat, fixat och inte haft en ledig, planlös dag på flera veckor (dessutom var Ebba hemma i 10 dagar i streck precis pga hennes astma) så idag passade jag på innan en fullspäckad vecka fortsätter. Jag lämnade på föris och åkte hem och la mig på soffan och har bara hållit mig till tv och små tupplurar. Det behövdes då jag som sagt haft fullt upp och magen dessutom kapsejsade i söndags så igår kämpade jag mig genom en planeringsdag med jobbet med världens smärta i magen. 

Nu har jag precis gjort mig en grön smoothie, det första jag äter idag. Jag dricker nästan bara smoothies nu för tiden då jag är rädd att börja kräkas om jag äter. Jag äter mat till middag men that's it i princip 🙁

(null)


Nu ska jag fortsätta med min lugna dag. Ska dricka min smoothie och njuta typ 45 minuter till, sen ska jag fixa med lite tvätt, hämta Ebba från förskolan och hämta ut paket. 

Sen är lugnet förbi! Haha 

RSS 2.0