Julen är här. Typ.

Alltså tiden går så snabbt! Tänk att det är mitten av december redan. Galet! 

Vi var iaf klara med julklapparna i slutet av november, otroligt skönt. Jag har bakat allt jag ska och nu är det bara lite julmatsförberedelser samt köpa gran kvar att göra men det lämnar jag över till Anders. Får väl bli helgens projekt kanske ☺️
Jag ska bara koncentrera mig på att ha fina naglar och fransar till jul haha! 

Och! Jag har bara 1 arbetspass kvar innan jul också! Nu är jag ledig i lite mer än en vecka, sen jobbar jag en natt innan jag går på föräldraledigt. Jag skulle jobba både jul och nyår i år men har tagit föräldraledigt. Det räcker med att jag har jobbat alla andra storhelger och viktiga födelsedagar detta år. Så ja, resten av det här året ska jag bara passa på att njuta. Småfixa med det som ska, träffa vänner, ta hand om mig själv, umgås med Ebba... ja varva ner helt enkelt. 

Hur ska ni fira jul? 

Massa nya läsare

Såg att en massa nya läsare har kikat in här under det senaste dygnet. Kul! :) 

Varifrån kommer ni? Är det någon rolig/tråkig/töntig kommentar jag skrivit någonstans som fått er att hitta hit? Stannar ni? 😄

Jag kör en liten snabbpresentation bara för att då! 
Hanna, 28 år. Mamma till Ebba född 2015. Gift med Anders sedan 2017. Bor i villa i en förort till Stockholm. 

I värsta fall har jag varit lycklig i onödan

Tänk er en klinik dit du kan maila en hel radda med frågor OCH får svar på en gång! Ett utförligt svar på alla frågor, exakta priser och förklaringar på exakt hur det går till både på första besöket men även inför framtiden. 
Tänk sen också att du har problem att nå dom via telefon och dom då utan att du bett om det ringer upp dig SAMMA DAG och är supertrevliga även i telefon!

Norge är bokat. Trots att det dröjer ett tag till innan jag ska dit så känns det lättare att andas och tyngden på axlarna har lättat. Jag har på riktigt en chans att få hjälp nu och jag har höga förväntningar. Så höga att Anders är rädd att jag kraschar om jag inte blir hjälpt där heller, medans jag tänker att det värsta som kan hända är att jag har varit glad i onödan. 

Kanske är det svårt att förstå hypotyreos så jag tänkte dra mina symtom för er. Då kanske ni också förstår tjatet kring detta. 

Jag är ständigt sjuk, har världens sämsta immunförsvar. 
Övervikt och extremt svårt att gå ner nånting. 
Svullnad i ben. Jag måste ha stödstrumpor när jag jobbar natt, annars gör det ont att gå dagen efter och jag sover dåligt pga smärta. 
Ont i knäna. 
Extrem trötthet, jag skulle kunna sova dygnet runt. Om ingen väcker mig så vaknar jag helt enkelt inte av mig själv oavsett hur många timmar jag sovit, och jag kan när som helst lägga mig ner och somna om. 
Finnar på överarmarna. Dom försvann i samband med att jag började med levaxin, men kom tillbaka ett par månader senare. Därav att jag vet att dom beror på sköldkörteln. 
Huvudvärk. 
Magsmärtor och kräkningar. Är ganska säker på att det beror på sköldkörteln då majoriteten av alla som har problem med sköldkörteln även har problem med magen och smärtor. 
Svårigheter (eller i värsta fall omöjligt) att bli gravid eller att kunna gå en fullgången graviditet utan att få missfall. 
Svårt att kontrollera humöret. Det kan vända snabbt för mig och jag har väldigt kort tålamod jämfört med för några år sedan. 
Allergier. Utan rätt mediciner så börjar kroppen bryta ner sig själv och det börjar med olika former av födoämnesallergier. I början av året fick jag konstaterat laktosintollerans, vilket jag aldrig känt av förut i mitt liv. Nu känner jag även av att jag börjat bli känslig mot gluten...
Torr hud. Vissa delar av kroppen flagnar jag på hur mycket jag än smörjer. Jag har även fått utslag som kliar pga torr hud. 


Det är vad jag kan komma på nu på rak arm... Detta är något som påverkar mig massor, speciellt tröttheten, den är hemsk. Anders låter mig alltid sova till 10-11 när han är ledig, ändå räcker inte det och jag är redo att sova igen kl 14. Det jag tänker på mest varje dag är när jag får sova nästa gång. 

Hypotyreos kallas även för skilsmässosjukan pga vad den gör med en människa och hela dens familj. Alla drabbas verkligen av denna och det skrämmer mig. Vi är kära och lyckliga nu men vad händer om tröttheten knockar mig totalt? Vad händer om jag blir sjukskriven och bara sover bort varenda dag? Vad händer om jag blir elak, deprimerad, aldrig har lust till något? Hur skulle Anders orka det. Hur fan skulle jag orka? Det är inte ett liv för mig. Jag är otroligt rädd för den här sjukdomen och vad den kan göra. Men nu tar jag upp en ny fight med nya krafter! Inte längre med läkarna i Sverige, jag lämnar dom nu och håller tummarna på att jag äntligen ska få känna mig frisk igen! 



Det blir Norge

Jag har funderat ett tag och vi har diskuterat fram och tillbaka här hemma och vägt för och nackdelar men kommit fram till att det nästan bara finns fördelar med Norgebeslutet. 

Vi ska alltså inte flytta 😄 Däremot ska jag söka hjälp i Norge för min hypotyreos. Jag har kämpat här i Sverige i 3 års tid och får inte hjälp. Läkare vet inte ens vad jag pratar om på besöken. Dom bortförklarar och dumförklarar för sanningen är att dom har absolut ingen koll. Var 10e kvinna (och massor av män) lider av denna sjukdom och läkare får inte lära sig om den i skolan. Och här finns vi människor som blivit drabbade som får lida för det. 

I Norge finns en klinik där dom har experter på detta. I Norge får dom dessutom skriva ut andra mediciner som det här i Sverige behövs licenser för. Så jag lägger min lycka där nu. Jag hoppas, hoppas verkligen på resultat för detta känns som sista utvägen för att få känna mig som en normal 28 åring. 

Enda nackdelen är att det kommer kosta mycket pengar, men min hälsa är viktigare den här gången. Annars går jag kanske under. 

Fördelarna är att detta är min chans att få prata med läkare som verkligen kan. Att jag kanske får tillgång till annan medicin. Att jag kanske får livet tillbaka. Att jag kanske kommer orka leka igen. Att jag förhoppningsvis slipper bli sämre i alla fall. 

Anders ska följa med och stötta. Jag vet inte än exakt när vi åker men herregud som jag ser fram emot det. Nu håller jag tummarna för mig själv! 2019 ska bli året då jag får känna mig frisk! 

Suck

Och så folk som ba "man kan faktiskt vara genusmedveten men tycka att flickor ska vara flickor och pojkar ska vara pojkar, det ska vara traditionellt!"

Min enda tanke då är att okej... fine. Du är alltså medveten om hur viktigt genus faktiskt är men du skiter i det? Du är alltså ett ignorant rövhål. Det hade varit bättre att helt enkelt inte vara medveten om hur viktigt det är istället och stå för det. Men det är bara min åsikt... 🙄 

Genus

Jag hade ett samtal med en person om det här med att vara genusmedveten. Jag berättade att vi är väldigt medvetna hos oss och att Anders t.ex målat naglarna med nagellack när Ebba kommenterat att han var den enda utan nagellack i familjen. Så han målade dom. Han tog bort nagellacket sedan när hon sov men under den dagen så var Ebba så lycklig, hon tyckte att vi alla var så fina! Hon som jag diskuterade med sa att hennes man aldrig skulle måla naglarna, dom har förklarat för sina barn att män inte målar sina naglar. Denna mening kom ett par minuter efter att hon sagt att hon var genusmedveten och jag förstod att folk misstolkar det där med medvetenhet. Hon skrattade och förstod inte hur en man kan ta på sig nagellack och jämförde med att min man skulle börja använda kvinnokläder och ha klänning nästa gång vi går på dejt. 

Hon sa att är det inte fel att tvinga sina tjejer till att använda pojkkläder bara för att det är genus? Och jo, det är fel. 

Något som dock inte är fel är att inte tala med sina barn om vad som är "pojkigt" och "flickigt". Något som inte är fel är att öppna hela världen för sina barn, att inte sätta värderingar i vad den väljer att leka med eller vad barnet vill ha för kläder på sig. 

Något som inte är fel är att en flicka använder slips och skjorta tillsammans med kjol för att hon tycker att det är fint. Något som inte är fel är att hon har prinsesskrona och smycken för att HON vill det. Något som inte är fel är att en flicka har en spindelmannentröja som sin favorittröja för att den är cool. Något som inte är fel är att börja kalla sina döttrar för coola och inte bara fina. Och att kalla sina söner för fina och inte bara coola. 

Det är inte fel att erbjuda sin son att använda klänning. Om han vill det så låt honom göra det. Vill han inte så behöver han inte. Det handlar om att när du frågar om du ska måla barnens naglar så riktar du frågan till alla barnen, även den där 7 åriga pojken som är med och sen ger du barnen exakt samma komplimanger för deras fina naglar. 

Det handlar inte om att tvinga. Det handlar om att erbjuda allt och inte ge barnen vidriga värderingar om vad dom borde tycka om utifrån vilket kön dom har. 

Ebba ska ha sitt allra första luciatåg på förskolan och vi tittade tillsammans på hur lucia, tärna, tomte, stjärngosse och pepparkaksgubbe kan se ut utan värdering utifrån att hon är flicka. När jag visade stjärngossen så sken hon upp. Hon vill ha en strut på huvudet! Och stjärngosse blir hon! Självklart ska hon få ha strut på huvudet. 

Så nej vi tvingar inte. Vi visar och erbjuder och låter henne välja själv. Om det så är överrösa sig själv med smycken och "måla läpparna", eller om det är att vara stjärngosse. Det är inte vårt val att göra. 

Och nej, du är inte genusmedveten för att din dotter får leka med bilar när du samtidigt säger åt dina barn att pojkar inte får måla naglarna. 

(null)


Bli lyssnad på

Jag var hos gyn för ett tag sedan. Min läkare från vc hade skickat remiss till gyn pga min mage. Hade läkaren på vc bara lyssnat på mig under besöken så hade han dock vetat att jag självklart redan varit hos gyn och kollat så allt står rätt till. Men men... det blev ett bra besök! Läkaren var så gammal att han förmodligen levde på dinosauriernas tid men det märktes att han kunde kroppen. Endometrios är uteslutet, pcos som jag fått diagnos på för 9 år sedan är uteslutet (har endast pco) och bara genom att titta på mig så kunde han konstatera att min viktuppgång inte har med något annat än sköldkörteln att göra. Han skulle skriva det till läkaren på vc också, att om min viktuppgång hade berott på andra saker som läkaren nämnde i remissen att han trodde så hade jag haft en helt annan kroppsform. 

Så skönt att äntligen bli lyssnad på! Så skönt att även om jag aldrig mer kommer träffa den gyn läkaren så kände jag verkligen att jag har honom vid min sida, han tror mig. Han ifrågasatte hur fasen jag inte kan ha fått en högre dos medicin när det är så uppenbart på så många sätt att jag behöver det. Och jag kände lite av livsglädjen återvända när jag åkte hemåt. Äntligen lyssnad på. Äntligen en läkare som inte ifrågasatte eller la skuld på mig. Gynekologiskt är det inget fel på mig. Felet sitter i min sköldkörtel och det är vad som orsakar så mycket problem för mig. Och tyvärr får jag leva med det i resten av mitt liv eller tills en läkare på riktigt lyssnar och gör något mer. 

Utöver det så går jag fortfarande på en jättesträng uteslutnings "diet" som innebär att jag typ inte får äta något alls. Men i slutändan visar det förhoppningsvis om och vad i så fall jag är överkänslig mot i matväg. 

Dessutom har jag tappat 7 kg sedan jag slutade väga mig i våras när jag tröttnade på min egen vikthets. Kanske är det att jag knappt får äta nånting, kanske är det kroppens tack för att jag slutat plåga den med onödiga dieter och självhat hit och dit eller så kanske jag slutat med någon mat som jag inte tål och kroppen tappar vätska pga det. 

Ingen aning. Skönt oavsett. Upptäckte det för ett par veckor sedan när kläderna satt lösare och jag gick och vägde mig. Vilken befrielse ändå att inte använda vågen på så många månader. Och vad mycket vackrare jag tycker att jag själv är när jag slutat hata på min vikt, slutat följa konton på instagram som fått mig att må dåligt och börjat följa konton som får mig att må bättre och känna mig starkare i mig själv. Tänk så enkelt det kan vara. Nu tränar jag enbart för att vara stark. Inga fler dieter för att gå ner i vikt, inget mer plågande av min egen kropp. Slut på självhatet. 

Tänk så enkelt det kan vara. 


Så det kan bli

Vi säger: "2019 ska vi inte resa mer än kanske en sväng nånstans på sommaren. Vi håller oss på hemmaplan nu efter detta årets alla resor."

Sen bokar vi en resa redan till början av året 🙄 En veckas semester blir det. Varför? För att Ebba vill lära sig åka skidor. Jaja det ska börjas i tid så hon förhoppningsvis blir bättre än sina föräldrar. 

Nu är det väl ändå dags för er att skaffa fler barn?

...en fråga som jag ofta får. I perioder har jag fått den frågan varje dag. Anders får också den frågan ofta. Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Jag brukar le lite lätt och säga "jo vi hoppas ju på det men det är inte upp till oss att bara bestämma oss för att skaffa en till". Ibland ler jag bara och säger "Näe inte än" när jag verkligen inte orkar svara på den frågan en gång till. För sanningen är att jo, vi försöker. Och vi har försökt ett tag. 

Innan vi fick Ebba så blev jag oplanerat gravid 2 gånger inom loppet av typ 5 månader (slutade i missfall och ett utomkvedshavandeskap). Vi behövde liksom inte ens försöka. Ebba var 3e graviditeten på 6 månader. Oplanerad hon också. 

"Är det inte dags för er att skaffa en till nu?"
"Jag tycker att det är dags för Ebba att få ett syskon nu"
"När ska ni skaffa en till då?"
"Varför har inte ni skaffat en till än?"
"Är det en till på gång snart?"
"Nu är det väl ändå dags!"

Och den värsta av dom alla, "vänta inte för länge. Man vill att dom har nytta av varandra så skaffa tvåan nu så är dom ändå inte såå långt ifrån varandra i ålder."
Det skiljer 17 år mellan mig och min syster och vi har skitstor nytta av varandra, träffas ofta och pratar om det mesta med varandra. Just sayin. 

 Men vad ska jag svara på det? 
Fråga istället "vill ni ha fler barn?" eller kanske "har ni några planer på ett syskon till Ebba?"
Dom frågorna är okej. Dom är lätta för där kan jag bara ärligt svara ja. Ja vi vill ha fler. Ja vi har planer på ett syskon. Men jag behöver inte stå och redogöra för varför vi inte redan har ett till barn. Eller varför jag inte är gravid för det vet jag inte. Vi KAN INTE göra mer än vad vi gör. Det går inte. Det är inte upp till oss. Och jag är förbannat trött på tjatet. 

Snälla nån, vi har varit fullt upptagna med annat! Vi har planerat bröllop, gift oss, flyttat, rest massor, renoverat, jag har bytt jobb, Anders driver ett företag... vi har haft annat roligt att göra än avla fram barn på beställning av andra människor. 

 Pressen. Som om det är fel på oss för att barn nummer 2 dröjer. Både jag och Anders mår bra, vi är lugna inför detta, i alla fall tills tjatet börjar. Då går mina stressnivåer upp direkt.  Jag vill inte känna mig misslyckad och ledsen när mensen kommer. Jag vill inte känna ett måste till sex eller att Anders ska känna ett måste bara för att det vankas ägglossning. Jag vill njuta varje gång, ha kul, älska, bara njuta av varandra. Jag vill inte att den ena ska knacka den andra stackaren som redan halvt sover på axeln och påminna om att vi minsann måste få till det nu trots trötthet, trots sjukt barn, trots jobbstress, trots svamp i underlivet, trots att ingen av oss egentligen vill. Jag vill inte planera in sexet och pressa in det i den där 5 minuters luckan vi har då vi är ensamma, innan nån av oss måste stressa iväg till jobbet. Vad är det som gör att andra människor tycker sig ha rätten att avgöra när vi borde vara redo för fler barn? För bara 1 år sedan var vi inte alls redo och det är våra liv, vi som ska anpassa oss och alltså endast vi som ska bestämma. Ingen annan. 

Kanske blir det bara vi tre och då får det vara så. Vi har fått ett alldeles perfekt barn och det är vad många andra bara kan drömma om. Barn är inte en självklarhet men vi har turen att ha fått Ebba. Då lägger vi extra krut på henne istället, precis som vi gör nu. Vi satsar allt på henne. Jag skulle vilja påstå att det är få 3 åringar som får den uppmärksamheten och möjligheten till aktiviteter med sina föräldrar, som Ebba får med oss. Även om hon saknar ett syskon just nu så går det ingen nöd på henne. Även om hon är den som tjatar mest så går det ju faktiskt ingen nöd på henne. Det är än så länge ingen annan som pockar på uppmärksamheten förutom hon, hon får vårt allt och det borde ju folk tycka är super! 

Men snälla, snälla, ställ inga fler bebisfrågor. Vi försöker och vi kan inte göra mer. Och sanningen är väl ändå att livet med ETT barn är väldigt skönt, dessutom när barnet är så stort att hon klarar mycket själv numera, så låt oss njuta av det. Vi njuter nämligen för fullt av våran familj. Vi är nöjda och lyckliga. Resten kommer när det är meningen. "What’s meant to be will be", ni vet?

(null)

Och visst fasen är hon helt perfekt ✨


Kärlekens olika språk

Vi köpte en bok till ett par som hade önskat sig det. Av ren nyfikenhet så började jag läsa första kapitlet innan vi skulle slå in den bara för att se vad det var för bok. Jag läste första kapitlet och sedan gjorde jag och Anders två test som fanns i boken. 

Testen gick ut på att ta reda på ens eget kärleksspråk för som det så klokt hade stått i första kapitlet i boken så hjälper det inte hur mycket engelska du än pratar, om det är så att din partner endast förstår kinesiska. 

Och kors i taket... både jag och Anders kom till insikt om varandra och vårt eget sätt att visa kärlek. Jag insåg att jag visar kärlek på det sätt som jag vill att han ska visa mig kärlek. Men genom testet så fick jag också veta att visa kärlek är något helt annat för honom. Jag måste alltså ändra mitt sätt att visa honom kärlek, jag måste börja visa det mer på hans sätt. Hur ska han annars förstå? 

Och Anders insåg när jag gjorde testet att jag uppskattar och "ser" kärlek på ett annat sätt än vad han brukar visa det på. Han visar ju mig kärlek på det sätt som han vill ha det, men för mig är det något annat som behövs. 

Vi båda kom till insikt på den där stunden innan vi började slå in julklappar. Vi förstod att även om vi har det bra tillsammans så visar vi varandra kärlek på ett annat sätt än den andra vill ha det. Kanske behövde vi av en slump börja bläddra i den där boken för att förstå varann mer? 

Jag vet nu i alla fall att mitt sätt att visa kärlek på inte nödvändigtvis är rätt för Anders. Och Anders lärde sig att hans sätt att visa mig kärlek på inte nödvändigtvis är det rätta för mig. I alla fall i längden. 

Där har ni dagens tips. Varesig ni är lyckliga tillsammans eller inte, varesig ni tycker att ni förstår varandra eller inte, varesig ni varit tillsammans länge eller en kort stund och till och med om ni kanske är singlar, så läs denna. Gör testen. Vi kom till insikt och så länge vi håller fast vid och minns den insikten så tror jag att denna slump var bra för vårt förhållande i längden. 

Pappa också

Standard kommentaren när nya människor hör att jag jobbar nätter är "men hur går det med ett litet barn?"

Alltså jag vet inte, men jag är rätt övertygad om att folk inte hade fällt den kommentaren om det hade varit en pappa som jobbade natt. Då hade det inte varit några konstigheter. Bara en pappa som drar hem pengar till mat på bordet, inget annat. Han hade varit en fantistisk man som orkar jobba nätter. 

Jag vet inte vad det är som inte skulle gå med att jobba nätter och ha barn, speciellt om man lever ihop med den andra föräldern? Män jobbar borta i veckorna till höger och vänster medans kvinnorna får sköta all markservice på hemmaplan och det ifrågasätts aldrig. Jag jobbar när Ebba sover och jag sover när Ebba är på förskolan. Vad är det som inte ska fungera? Är det någon skillnad mot att jag skulle sova när hon sover och jobba när hon är på förskolan? Förutom att hon skulle ha längre dagar på förskolan då. 

Jag tror att folk på riktigt glömmer bort att hon har en pappa, en pappa som är hemma på nätterna. En pappa som klarar av att ta hand om sitt barn, sitt sovande barn dessutom! Finns det något lättare än det?

Jag ruttnar på riktigt på skillnaderna mellan män och kvinnor som fortfarande är. Det är ALDRIG någon som ifrågasatt att Anders är borta 11 timmar per dygn på jobbet. Men redan när jag blev gravid så tog folk förgivet att jag skulle hoppa av min utbildning och sluta jobba nätter. Äsch jag vet inte. Jag är bara trött på att förklara varför det funkar bra att jobba nätter för kollegor, apotekspersonal, Ica-personal, främlingar på fester m.m. Nästa gång kör jag nog inte den trevliga förklaringen, nästa gång ska jag nog bara påpeka att hon har en pappa också. Kanske ger det en tankeställare. Eller så blir jag den hemska mamman som inte sätter sitt barn först. 


Hanna tipsar

Nu kommer ett nytt tips från mig! Jag har ju börjat tipsa om grejer här lite titt som tätt, skillnaden mot dom flesta andra är väl att jag ALDRIG är sponsrad så man vet att jag inte får ett öre för att skriva mina tips 😄 Däremot så tänker jag att om jag hittar något fantastiskt så är det väl super om andra också får ta del av det fantastiska. 


(null)


Har ni torr hårbotten? Kliar det och ser ut som mjäll? 

När jag var och fixade håret hos Beauty by Spanowsky så frågade jag henne vad jag ska göra åt min torra hårbotten. Jag har frågat frisörer förut men bara fått tips om schampon som dom säljer, aldrig om ett faktiskt fungerande tips. Sofie tipsade om den här oljan (nej hon säljer inte den på salongen!).  Man tar på i hårbotten 10 minuter innan man går och duschar. I duschen sköljs det bort som vanligt och håret blir inte fett efteråt! 

Jag provade för första gången i måndags. Holy Moses alltså när jag vaknade på tisdagen... hela håret var fullt av stora, vita "mjäll"-flagor ni vet? Jag fick stå med en luskam och kamma bort dom värsta innan jag skulle på utbildning. Såg hemskt ut! 
Så på kvällen gjorde jag om behandlingen eftersom jag förstod att det är allt det torra som släpper. På tisdagen så gjorde vi så att Anders gojsade in oljan i min hårbotten, lät den verka någon minut och sen "kliade" han på dom värsta delarna med luskam. Sen duschade jag och tvättade håret som vanligt och sedan dess har jag inte haft några torra flagor eller "mjäll"-flis i håret! Det kliar fortfarande ibland men inget lossnar när jag kliar, vilket det gjort i ett år. 

I ett år har jag haft såhär torr hårbotten och det var löst på 2 dagar! Helt sjukt. Jag ska såklart fortsätta med oljan kanske en kväll i veckan, i alla fall under vintern som är den värsta "torr" årstiden för mig överhuvudtaget. Jag har som sagt bett andra frisörer om råd, jag har haft olivolja i håret (som sedan får håret att vara fettigt i flera dagar!) och jag har till och med bytt till ett svindyrt schampo och balsammärke men inget har hjälpt förrän nu. 

Köpte min olja på Lyko men den finns nog lite överallt. Svindyr är den också men värd pengarna om man störs av torr hårbotten/kli. Är inte sponsrad. Varsågoda! 

Livet som mamma

Det spelar ingen roll om du är inne på dag 9 som sjuk i någon form av förkylning/influensa. Eller om du har kräkts och haft ont i magen i helgen. Eller om du har mens. 

Har din dotter simskola så är du där. Med bikini på, i poolen och är glad. Så är det bara. 

Nya tider

Hösten och vintern har alltid varit jobbig för mig sedan pappa dog. November-Januari har varit en enda lång påminnelse på att just jag inte haft min pappa här. Alla Helgona, farsdag, julafton (som jag älskar!! Men fortfarande innebär ju den dagen en saknad efter dom som fattas mig) och till sist pappas dödsdag. Dom här månaderna har alltid varit tuffa att ta sig igenom, det har varit månader av sorg. En sorg jag fått bära inom mig för när det gått ett tag efter ett dödsfall så är det inte längre socialt accepterat att gråta av saknad. Även om man ju fortfarande gör det, men i smyg. När mamma dog hade sorgens månader kunnat förlängas till mammas födelsedag i Februari. 

Nu är hösten och vintern plötsligt inte lika jobbig. Kanske var det det som var meningen med att Ebba föddes just på hösten. Kanske var det slumpen, eller faktiskt meningen att jag träffade en man som fyller år i November. Och farsdag är inte längre tung och jobbig. Jag är inte längre avundsjuk på alla andra som får fira sina pappor, nu firar ju jag också. Jag firar ju min dotters pappa för den fantastiska människa han är! Nu ser jag fram emot farsdag istället. Jag går ju fortfarande till graven men det är inte enbart sorg längre. 

Och julen... den får jag ju fira med min dotter. Jag saknar fortfarande mina föräldrar på julafton, men nu är ju fokus på Ebbas glädje. På hur hon ska reagera på tomten. Alla paket. Det här året känns det faktiskt inte ens jobbigt att fira med Anders familj, sist hade jag ju världens ångest. Jag hade ju inte ens hunnit vänja mig vid att vara utan mamma och så skulle jag plötsligt vara utan mina syskon också. Nu ser jag fram emot jul hos Anders föräldrar, det blir annorlunda men bra ändå. 

Ja, kanske var det meningen att höstbarnen Anders och Ebba skulle kliva in i mitt liv och göra min allra mörkaste del på året lite ljusare. 

Alla braiga pappors dag

Japp, idag ska alla bra pappor firas! Och varför jag skriver alla bra pappor är för att det är dom enda som förtjänar att fira farsdag. 

Jag ska till min pappas grav. Jag ska tända ett ljus och prata med honom och mamma en stund. Jag tänker att ljuset är min årliga present, det lilla, lilla jag fortfarande kan ge dom nu när dom dött ifrån mig, min kärlek, alla kramar och presenter jag hade velat ge dom. 

Jag ska hjälpa Ebba att fira hennes pappa också. Oj som han förtjänar att firas den där fantastiska Anders! Jag frågade Ebba härom dagen vad hon tyckte var bäst med pappa, hon svarade "han är rolig att leka med och bra på kurragömma. Och det är kul när han kittlar mig". Det gjorde mig varm i hjärtat och lite tårögd. Så enkelt men ack så fint. För ja, han är så bra på att leka med henne. Han är så bra på att ge henne kärlek, beröm och fina ord. Hon får så ofta höra att han är stolt över henne. Och när hon den senaste tiden haft det jobbigt med kompisar som sagt dumma saker har han pratat med henne, älskat henne och stärkt henne. Han hittar alltid på roliga saker med henne när jag inte är hemma. 

Vissa nätter smyger han in henne i våran säng bara för att han älskar att sova bredvid henne. Och hon sover alltid med huvudet hos honom medans fötterna sparkar på mig. Hon längtar efter dagarna när han ska hämta från förskolan och hon springer emot honom med öppna armar. 

Dom där två avgudar varandra och har gjort det från första sekund. Jag tror att Anders föll för henne dom där sekundrarna som för mig kändes som timmar, när hon kladdig och alldeles nyfödd låg på mitt bröst och han plötsligt backade ett steg och bara stod och tittade på henne. Tyst, han svarade inte när jag försökte få kontakt. Han bara stod där tyst och tog inte ögonen från henne. Jag hann tänka att han fått panik och ångrade sig men nu i efterhand tror jag att det var då han föll, sådär handlöst som jag redan hade gjort. Sedan dess har hans hjärta varit i hennes händer. Redan på BB var han den enda pappan som ensam vandrade i korridorerna med sitt alldeles nyfödda knyte i timmar medans jag låg och sov. Han som knappt hållit i en bebis tidigare matade, bytte blöjor och hade bestämt sig för att han skulle lära sig allt. 

Vi är tacksamma över Ebbas pappa, både jag och hon. Hon fick den bästa av pappor man kan önska någon. Och jag fick den bästa av män man kan få. Ibland har man tur sådär. Och jag tänker att detta formar henne för resten av livet. Jag tänker att det är bra för nu kommer hon aldrig nöja sig med en man som älskar henne mindre än vad hennes pappa gör. Eller en kvinna som älskar henne mindre än vad hennes mamma gör. Och som vi älskar henne! Och som jag och Ebba älskar Anders! Vissa saker är obeskrivliga, kärleken vi känner för varandra i vår familj är precis en sån sak. 

Vem firar du idag? 

Umgås tillsammans när man lever tillsammans

Jag och Anders diskuterade framtiden och då kom Anders in på hur mycket vi egentligen umgås tillsammans. Något jag inte har tänkt på. 

Vi umgås ju varje ledig stund ihop i princip. Det är om nån av oss går till gymmet som vi inte är med varandra, ungefär. Vi hittar ständigt på saker som familj. Oftast åker vi båda två på Ebbas dans på lördagar - för att vi kan. Vi kompromissar om serier för att kunna titta på allt tillsammans. Det händer aldrig att han sitter på sitt håll och spelar tv-spel och jag gör mitt på mitt håll på kvällarna utan vi umgås alltid med varandra och kollar serier eller spelar spel. Vi går alltid och lägger oss tillsammans, varesig båda är jättetrötta eller inte. Vill den ena sova så kompromissar den andra genom att också gå och lägga sig. Innan vi fick barn gick vi oftast ut och festade tillsammans och det är väl en av grejerna jag saknar med livet innan barn. 

Ja, vi gör typ allt tillsammans. Hälsar på folk, åker och handlar (när det görs på helgen)... och Anders sa att det nog är få som lever så och att det beror ju på att vi vill vara med varandra hela tiden. Vi vill umgås med varandra, lägga oss tillsammans och allt det där. Det är ingen som tvingar den andre, men den tiden som vi har tillsammans vill vi vara tillsammans. Spela tv-spel kan Anders göra när jag jobbar. Och mina saker kan jag göra när Anders jobbar, det är väl fördelen med att arbeta olika tider, båda får sin dos av egentid vilket leder till att vi vill umgås med varandra när vi väl har chansen. 

Ja, jag vet inte. Jag har aldrig diskuterat med mina vänner hur mycket dom faktiskt umgås med sina sambos, men det är en ganska intressant tanke när man väl tänker efter. Kanske är vi ovanliga på det sättet, kanske gör par inte allt tillsammans varje kväll precis som Anders sa. Jag vet inte. Jag vet bara att dom få kvällar vi gör något på varsitt håll, som härom kvällen när Anders faktiskt ville kolla på fotboll och jag gick och la mig, då låg jag i sängen och saknade honom tills han kom och la sig. Sådär töntigt oförmögen att somna utan honom. 

Uppdatering om järnet

I fredags fick jag järninjektion på vårdcentralen. Enligt sköterskan en ganska rejäl dos (hoppas!), men jag vet inte vad järnet ligger på nu då jag inte tagit nya prover än. 

Det tog ca en timme i alla fall, jag fick järnet i dropp. Jag var supertrött när jag var där och höll på att somna, sköterskan sa att många känner skillnad direkt men att det kan ta upp till 2 dygn innan man känner skillnad. Direkt efteråt när jag ställde mig upp så märkte jag att min hjärndimma var borta. Jag har länge känt som om jag skulle ha en genomskinlig filt över huvudet hela tiden, men den var plötsligt borta. 

I övrigt är jag fortfarande trött av mig men känner mig iaf lite piggare och att hjärndimman är borta har gjort mycket för mig! Otroligt skönt att känna sig klar i huvudet igen. 

Jag får se efter blodproverna om det behövs mer järn men det tror jag inte. Jag har iaf mer här hemma om det skulle behövas (man hämtar ut på apoteket och tar med till vc). Idag orkade jag med ett gympass till och med! Första gången på typ 2 månader. Otroligt skönt! 


Herrejesus

Har ni läst inlägget om att jag inte är på topp? Och så trillar man in på ett sånt här inlägg. Kan ju förklara en del... om man tror på sånt vill säga. 

(null)


Tror ni på sådant? Jag tycker iaf att energierna i universum kan rätta till sig nu. 

Förövrigt så ligger jag i skrivandets stund på en bår och får järn i dropp. Nu håller vi tummarna för att detta funkar! Herrejesus vad dom fyllt mitt blod med svart sörja. 

Bortskämda barn

Ebba älskar Samir och Viktors låt Shuffla och har i månader tjatat om att få åka och se dom och shuffla på riktigt. Vi har lyckats missa dom jämt när dom uppträtt här i krokarna så nu när vi såg att dom ska uppträda på viking line bokade Anders en resa för hela familjen (vi har snittat ungefär en resa i månaden det här året. Nu får vi lugna oss 🙈). 
Så Anders bokar resan och överraskar Ebba med det en kväll när han kommer hem från jobbet. Och vad säger hon? Hon vill inte längre se dom på riktigt Hahah. Bortskämda unge liksom 😄 Så jaaa, vi har betalat 2000 kr för en kryssning där vi ska lyssna på shuffla-låten och nu är det plötsligt ingen som tycker om den längre. Haha får väl hoppas att hon ändrar sig på resan och shufflar loss på dansgolvet i alla fall. 


Beauty by Spanowsky

En av mina vänner har hyrt en liten salong i ett år men nu, från och med denna vecka så öppnar hon en helt egen salong! I lördags var jag där på öppningsevent och det är såå fint. Sofie är frisör och hud- och spaterapeut så man kan göra allt möjligt hos henne (kolla bokadirekt. Alla hennes behandlingar finns där). Jag längtar tills måndag när hon äntligen ska fixa mitt hår! Det var några månader sedan jag var hos frisören. 

Så tips från mig! Boka tid hos Sofie, hon kommer ta väl hand om er. Går också bra att köpa presentkort, perfekt inför julen 😉
Hälsa från mig! 

(null)


Och ännu ett tips från mig, Sofie säljer produkter från bl.a Balmain och jag äääälskar speciellt deras spraybalsam. Jag använder den på mig och Ebba varje morgon, så bra och doftar riktigt gott! Och doften sitter ofta i hela dagen dessutom. Är rätt sugen på att testa fler av deras produkter, men vetefasen om jag skulle använda så mycket mer i håret. Har deras silkspray också som också doftar sååå gott men blir inte av att jag använder den så ofta. Får fundera lite mer på det. Bra priser är det på Balmains produkter också! 

Bällstavägen 64 i Bromma, Stockholm hörni! Lägg det på minnet! 

(null)


RSS 2.0