Lov

Inför sportlovet fick jag frågan på förskolan om Ebba skulle vara ledig under sportlovet. Och alltså... nej? Varför skulle hon det när hon inte har några äldre syskon i skolålder? 

Och varje år inför typ varje lov kommer frågan och jag fattar att det handlar om att vissa pedagoger vill ha ledigt då så dom behöver veta hur många barn som kommer finnas på plats. Okej, jag fattar det. Men jag vill fortfarande inte ha frågan! 

Ebba är ledig mycket varje år. Redan under januari till mars har hon varit ledig i totalt 4 veckor. På det ska hon vara hemma i 6 veckor i sommar och jag har henne hemma då och då på mina lediga dagar. Och alla gånger det är jourförskola eller planeringsdagar så är hon ledig. Jag skulle uppskatta det till att Ebba är ledig ungefär 10-12 veckor per år när man smäller ihop allt (och då har jag inte ens räknat all vab på det). 

Hur i helskotta ska vi har möjlighet att ha henne hemma sportlov, påsklov och höstlov OCKSÅ?! Snacka om att sätta extra press på föräldrar, för såklart det dåliga samvetet pockar på när frågan kommer "det är sportlov nästa vecka. Ska Ebba vara ledig något då?" Även om jag vet att hon är bortskämd med mycket ledighet så känner jag mig lite dum när den frågan kommer ändå. 

Och hur har folk den möjligheten? Okej när man har barn i skolåldern som har skolplikt och alltså inte kommer vara ledig nånting extra utöver loven, då kanske man har möjlighet att pussla lite med scheman så att man kan ha barnen hemma under vissa lov i alla fall. Men sen ett 10 veckors sommarlov på det? Som sagt, snacka om att sätta press på föräldrarna! Jag har redan ångest över att behöva sätta Ebba på fritids och det är flera år kvar tills dess. 

Men varför denna stress på att barn ska vara lediga under lov även i förskoleåldern? Fördelen med förskolan är ju att barn kan komma och gå lite hur som helst ju enligt mig (inte komma och gå under dagarna hur som helst utan att man kan vara ledig med barnen när man vill, resa när man vill m.m. Ja ni fattar nog.) Hur ska föräldrar hinna med? Det eviga dåliga samvetet man som förälder lever med, ska man aldrig få en paus? 

Ur ett barns perspektiv

Vuxna människor har för vana att ifrågasätta hur jag kan arbeta natt när jag har barn och samtidigt få till en ton som ska ge skuldkänslor. 

Härom dagen när jag och Ebba var ute och gick så sa hon plötsligt "mamma, X mamma eller pappa jobbar aldrig på natten. Det är jättekonstigt. Varför gör dom inte det?"

Ur hennes perspektiv så är det alltså inget konstigt eller jobbigt med att jag är på jobbet på nätterna. Det är normalt, hon vet inget annat. Hon tycker istället att det är jäkligt konstigt att inte alla har en mamma eller pappa som jobbar natt. 

Det var en ganska skön känsla. Ingen som är ute efter att ifrågasätta eller skuldbelägga. Enbart nyfikenhet, fast åt andra hållet för en gångs skull. Älskar barns perspektiv på saker. Älskar att det är så självklart för henne att dom flesta borde ha ett nattjobb. 

Dagens bästa

Efter en diskussion med ett par kollegor som berättade om dom positiva effekterna med att tänka eller säga det bästa som har hänt den dagen det sista man gör innan man ska sova så har jag infört det hemma. 

Varje kväll när vi pussar varandra godnatt så frågar jag Anders vad hans "dagens bästa" är och så berättar vi om våra. 

Efter en vecka slog det mig... Varje kväll när jag tänker på dagens bästa så har det något med Ebba att göra. Det är alltid Ebba. 

Det är hur hon tjöt av skratt när jag sprang och drog henne i pulka. Det är långa kramar när hon sagt att hon älskar mig. Det är när hon hårt kramade om mig och samtidigt bad Anders ta kort på oss två. Det är familjepussarna, när vi tre pussas samtidigt. Det är allt det där vardagliga som faktiskt händer varje dag. 

Och på kvällen när jag berättat om mitt dagens bästa så lägger sig ett leende på mina läppar och en lycka i bröstet. 

Tänk att den där lilla människan gör allt det där för mig. Trots att vi tjafsar, diskuterar och jag kan slita mitt hår av frustration ibland så är hon ändå alltid det bästa som hänt mig den dagen. Wow, vilken tur jag har. 

Genus

Jag hade ett samtal med en person om det här med att vara genusmedveten. Jag berättade att vi är väldigt medvetna hos oss och att Anders t.ex målat naglarna med nagellack när Ebba kommenterat att han var den enda utan nagellack i familjen. Så han målade dom. Han tog bort nagellacket sedan när hon sov men under den dagen så var Ebba så lycklig, hon tyckte att vi alla var så fina! Hon som jag diskuterade med sa att hennes man aldrig skulle måla naglarna, dom har förklarat för sina barn att män inte målar sina naglar. Denna mening kom ett par minuter efter att hon sagt att hon var genusmedveten och jag förstod att folk misstolkar det där med medvetenhet. Hon skrattade och förstod inte hur en man kan ta på sig nagellack och jämförde med att min man skulle börja använda kvinnokläder och ha klänning nästa gång vi går på dejt. 

Hon sa att är det inte fel att tvinga sina tjejer till att använda pojkkläder bara för att det är genus? Och jo, det är fel. 

Något som dock inte är fel är att inte tala med sina barn om vad som är "pojkigt" och "flickigt". Något som inte är fel är att öppna hela världen för sina barn, att inte sätta värderingar i vad den väljer att leka med eller vad barnet vill ha för kläder på sig. 

Något som inte är fel är att en flicka använder slips och skjorta tillsammans med kjol för att hon tycker att det är fint. Något som inte är fel är att hon har prinsesskrona och smycken för att HON vill det. Något som inte är fel är att en flicka har en spindelmannentröja som sin favorittröja för att den är cool. Något som inte är fel är att börja kalla sina döttrar för coola och inte bara fina. Och att kalla sina söner för fina och inte bara coola. 

Det är inte fel att erbjuda sin son att använda klänning. Om han vill det så låt honom göra det. Vill han inte så behöver han inte. Det handlar om att när du frågar om du ska måla barnens naglar så riktar du frågan till alla barnen, även den där 7 åriga pojken som är med och sen ger du barnen exakt samma komplimanger för deras fina naglar. 

Det handlar inte om att tvinga. Det handlar om att erbjuda allt och inte ge barnen vidriga värderingar om vad dom borde tycka om utifrån vilket kön dom har. 

Ebba ska ha sitt allra första luciatåg på förskolan och vi tittade tillsammans på hur lucia, tärna, tomte, stjärngosse och pepparkaksgubbe kan se ut utan värdering utifrån att hon är flicka. När jag visade stjärngossen så sken hon upp. Hon vill ha en strut på huvudet! Och stjärngosse blir hon! Självklart ska hon få ha strut på huvudet. 

Så nej vi tvingar inte. Vi visar och erbjuder och låter henne välja själv. Om det så är överrösa sig själv med smycken och "måla läpparna", eller om det är att vara stjärngosse. Det är inte vårt val att göra. 

Och nej, du är inte genusmedveten för att din dotter får leka med bilar när du samtidigt säger åt dina barn att pojkar inte får måla naglarna. 

(null)


Nu är det väl ändå dags för er att skaffa fler barn?

...en fråga som jag ofta får. I perioder har jag fått den frågan varje dag. Anders får också den frågan ofta. Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Jag brukar le lite lätt och säga "jo vi hoppas ju på det men det är inte upp till oss att bara bestämma oss för att skaffa en till". Ibland ler jag bara och säger "Näe inte än" när jag verkligen inte orkar svara på den frågan en gång till. För sanningen är att jo, vi försöker. Och vi har försökt ett tag. 

Innan vi fick Ebba så blev jag oplanerat gravid 2 gånger inom loppet av typ 5 månader (slutade i missfall och ett utomkvedshavandeskap). Vi behövde liksom inte ens försöka. Ebba var 3e graviditeten på 6 månader. Oplanerad hon också. 

"Är det inte dags för er att skaffa en till nu?"
"Jag tycker att det är dags för Ebba att få ett syskon nu"
"När ska ni skaffa en till då?"
"Varför har inte ni skaffat en till än?"
"Är det en till på gång snart?"
"Nu är det väl ändå dags!"

Och den värsta av dom alla, "vänta inte för länge. Man vill att dom har nytta av varandra så skaffa tvåan nu så är dom ändå inte såå långt ifrån varandra i ålder."
Det skiljer 17 år mellan mig och min syster och vi har skitstor nytta av varandra, träffas ofta och pratar om det mesta med varandra. Just sayin. 

 Men vad ska jag svara på det? 
Fråga istället "vill ni ha fler barn?" eller kanske "har ni några planer på ett syskon till Ebba?"
Dom frågorna är okej. Dom är lätta för där kan jag bara ärligt svara ja. Ja vi vill ha fler. Ja vi har planer på ett syskon. Men jag behöver inte stå och redogöra för varför vi inte redan har ett till barn. Eller varför jag inte är gravid för det vet jag inte. Vi KAN INTE göra mer än vad vi gör. Det går inte. Det är inte upp till oss. Och jag är förbannat trött på tjatet. 

Snälla nån, vi har varit fullt upptagna med annat! Vi har planerat bröllop, gift oss, flyttat, rest massor, renoverat, jag har bytt jobb, Anders driver ett företag... vi har haft annat roligt att göra än avla fram barn på beställning av andra människor. 

 Pressen. Som om det är fel på oss för att barn nummer 2 dröjer. Både jag och Anders mår bra, vi är lugna inför detta, i alla fall tills tjatet börjar. Då går mina stressnivåer upp direkt.  Jag vill inte känna mig misslyckad och ledsen när mensen kommer. Jag vill inte känna ett måste till sex eller att Anders ska känna ett måste bara för att det vankas ägglossning. Jag vill njuta varje gång, ha kul, älska, bara njuta av varandra. Jag vill inte att den ena ska knacka den andra stackaren som redan halvt sover på axeln och påminna om att vi minsann måste få till det nu trots trötthet, trots sjukt barn, trots jobbstress, trots svamp i underlivet, trots att ingen av oss egentligen vill. Jag vill inte planera in sexet och pressa in det i den där 5 minuters luckan vi har då vi är ensamma, innan nån av oss måste stressa iväg till jobbet. Vad är det som gör att andra människor tycker sig ha rätten att avgöra när vi borde vara redo för fler barn? För bara 1 år sedan var vi inte alls redo och det är våra liv, vi som ska anpassa oss och alltså endast vi som ska bestämma. Ingen annan. 

Kanske blir det bara vi tre och då får det vara så. Vi har fått ett alldeles perfekt barn och det är vad många andra bara kan drömma om. Barn är inte en självklarhet men vi har turen att ha fått Ebba. Då lägger vi extra krut på henne istället, precis som vi gör nu. Vi satsar allt på henne. Jag skulle vilja påstå att det är få 3 åringar som får den uppmärksamheten och möjligheten till aktiviteter med sina föräldrar, som Ebba får med oss. Även om hon saknar ett syskon just nu så går det ingen nöd på henne. Även om hon är den som tjatar mest så går det ju faktiskt ingen nöd på henne. Det är än så länge ingen annan som pockar på uppmärksamheten förutom hon, hon får vårt allt och det borde ju folk tycka är super! 

Men snälla, snälla, ställ inga fler bebisfrågor. Vi försöker och vi kan inte göra mer. Och sanningen är väl ändå att livet med ETT barn är väldigt skönt, dessutom när barnet är så stort att hon klarar mycket själv numera, så låt oss njuta av det. Vi njuter nämligen för fullt av våran familj. Vi är nöjda och lyckliga. Resten kommer när det är meningen. "What’s meant to be will be", ni vet?

(null)

Och visst fasen är hon helt perfekt ✨


Pappa också

Standard kommentaren när nya människor hör att jag jobbar nätter är "men hur går det med ett litet barn?"

Alltså jag vet inte, men jag är rätt övertygad om att folk inte hade fällt den kommentaren om det hade varit en pappa som jobbade natt. Då hade det inte varit några konstigheter. Bara en pappa som drar hem pengar till mat på bordet, inget annat. Han hade varit en fantistisk man som orkar jobba nätter. 

Jag vet inte vad det är som inte skulle gå med att jobba nätter och ha barn, speciellt om man lever ihop med den andra föräldern? Män jobbar borta i veckorna till höger och vänster medans kvinnorna får sköta all markservice på hemmaplan och det ifrågasätts aldrig. Jag jobbar när Ebba sover och jag sover när Ebba är på förskolan. Vad är det som inte ska fungera? Är det någon skillnad mot att jag skulle sova när hon sover och jobba när hon är på förskolan? Förutom att hon skulle ha längre dagar på förskolan då. 

Jag tror att folk på riktigt glömmer bort att hon har en pappa, en pappa som är hemma på nätterna. En pappa som klarar av att ta hand om sitt barn, sitt sovande barn dessutom! Finns det något lättare än det?

Jag ruttnar på riktigt på skillnaderna mellan män och kvinnor som fortfarande är. Det är ALDRIG någon som ifrågasatt att Anders är borta 11 timmar per dygn på jobbet. Men redan när jag blev gravid så tog folk förgivet att jag skulle hoppa av min utbildning och sluta jobba nätter. Äsch jag vet inte. Jag är bara trött på att förklara varför det funkar bra att jobba nätter för kollegor, apotekspersonal, Ica-personal, främlingar på fester m.m. Nästa gång kör jag nog inte den trevliga förklaringen, nästa gång ska jag nog bara påpeka att hon har en pappa också. Kanske ger det en tankeställare. Eller så blir jag den hemska mamman som inte sätter sitt barn först. 


Livet som mamma

Det spelar ingen roll om du är inne på dag 9 som sjuk i någon form av förkylning/influensa. Eller om du har kräkts och haft ont i magen i helgen. Eller om du har mens. 

Har din dotter simskola så är du där. Med bikini på, i poolen och är glad. Så är det bara. 

Bortskämda barn

Ebba älskar Samir och Viktors låt Shuffla och har i månader tjatat om att få åka och se dom och shuffla på riktigt. Vi har lyckats missa dom jämt när dom uppträtt här i krokarna så nu när vi såg att dom ska uppträda på viking line bokade Anders en resa för hela familjen (vi har snittat ungefär en resa i månaden det här året. Nu får vi lugna oss 🙈). 
Så Anders bokar resan och överraskar Ebba med det en kväll när han kommer hem från jobbet. Och vad säger hon? Hon vill inte längre se dom på riktigt Hahah. Bortskämda unge liksom 😄 Så jaaa, vi har betalat 2000 kr för en kryssning där vi ska lyssna på shuffla-låten och nu är det plötsligt ingen som tycker om den längre. Haha får väl hoppas att hon ändrar sig på resan och shufflar loss på dansgolvet i alla fall. 


Sketna samhälle

(null)

Ebba har börjat kommentera om folk är tjocka. Hon säger även att hon själv är tjock, att kompisar på förskolan säger det till henne. 

Härom morgonen så körde jag henne till förskolan när hon plötsligt säger "jag är nästan som en pojke nu". När jag frågade vad hon menade fick jag till svar att pojkar har såna byxor som hon har. Vanliga jeans. Det har någon sagt till henne. Och med sorg i hjärtat försökte jag förklara för henne att flickor kan ha alla kläder och pojkar kan ha alla kläder. Det finns inga pojk och flickkläder. Tror ni att den är lätt att förklara för en 3 åring vars kompisar säger annat? 

Hon är 3 år. Hon har nyss fyllt 3 år och andra barn fyller henne med samhällets dynga om hur man borde vara. Smal - för annars är du inget värd (och kom igen, Ebba har inte ett uns av för mycket babyhull och även om hon hade det ska andra bara vara tysta). Ha rosa klänningar för du är tjej. 

Hon är 3 år och vi kämpar med att pedagogiskt förklara för henne att man inte får säga att andra är tjocka. Och att det är okej att vara tjock! Det är inte fel, fult eller något man ska bli retad för. 

Hon är 3 år och vi som alltid låtit henne ha alla sorters kläder och färger kämpar i motvind. Vi som låter henne leka med vad hon vill och själv bestämma vilken sportaktivitet hon vill gå på kämpar stenhårt i motvind. Och det som äcklar mig mest är att det kommer från andra vuxna. Från andra föräldrar. Det är dom som pratar om andras utseende inför sina barn. Det är dom som kommer med skit om att pojkar ska vara på ett visst sätt och flickor på ett annat. 

Innan Ebbas födelsedag så önskade hon sig en skjorta och slips. Hon ville vara fin som pappa (hennes egna ord) och det gör mig ledsen att veta att den dagen hon har dom kläderna på någon annans kalas, eller kanske på förskolan, kan bli den sista gången. För kanske fäller tillräckligt många kommentarer om det för att hon, 3 år ska känna att hon är fel. För att hon ska känna att hon inte alls är fin och passar in som sin pappa. Det gör mig skitledsen! Hon ska ju vara hon. Hon ska ju få ha vilka kläder hon vill. Hon ska ju alltid få höra att hon är fin. 

Hon hade önskat sig fler slipsar i present. Hon fick inga fler. Däremot fick hon typ 4 klänningar (absolut inte henne emot. Hon ääääälskar klänningar och har helst på sig det dygnet runt) men jag kan ändå inte låta bli att tänka hur ironiskt det ändå är att hennes garderob svämmar över av klänningar, men det hänger en ynka slips på en galge. 

Det gör mig ledsen och förbannad hur det här samhället ska stoppa småbarn i boxar och forma dom efter nå sketna normer som inte har någon vettig bakgrund eller orsak till att finnas. Låt mitt barn vara för fan! Håll inte på och gegga till och förstör henne. Och håll för faan inte på med att ge henne kroppskomplex redan nu! 


Stoppa ner i en burk

Anders och Ebba är hos farmor och farfar på landet. Jag är hemma. Igår kväll ringde dom så vi kunde FaceTimea och säga godnatt innan Ebba skulle sova. Vi pratade en kortis innan hon sprang iväg på viktigare saker (lek) och jag pratade en stund med Anders. 

Innan vi la på ropar jag i telefonen "jag älskar dig Ebba" och i bakgrunden hör jag ett "jag älskar dig också" och om jag hade kunnat ta den känslan jag kände precis då och stoppat ner i en burk och sparat. Och om jag när som helst hade kunnat ta fram den känslan ur burken, ja då hade jag varit varm i hjärtat och lycklig för evigt. 

16 oktober 2015

Idag fyller hon år. Tjejen i mitt liv. Min allra största kärlek här i livet. Hon som ingen någonsin kan mäta sig med. Det vackraste jag någonsin sett. Hon fyller 3 år idag. 

Tiden går så fort att det är svårt att hänga med. Några på hennes kalas i helgen sa att det känns som att Ebba alltid funnits samtidigt som det känns som om hon nyss föddes och precis så är det. Livet innan henne är ett blurr, det finns inte längre, samtidigt som jag ju nyss fick henne. Och tänka sig hur kärleken till ens barn fungerar för när jag första gången såg henne så visste jag att jag aldrig skulle kunna leva utan henne. Jag visste redan då att hon för alltid kommer vara det viktigaste. 

Nu sitter jag på jobbet och hon ligger hemma med feber och sover bredvid sin pappa. I fredags hade jag henne hemma och hon och jag tog en mysdag tillsammans då jag kände att hon skulle behöva det inför den fullspäckade helgen. Och fullspäckad var den! Dans på morgonen och sedan kalas på Leos lekland på lördagen. Ebba fick ha sitt allra första kompis-kalas och som hon älskade det! Hela helgen har hon pratat om alla kompisar som var där och sjöng för henne. Söndagen bestod av kalas för familjen. Vi var väl 18 pers om jag räknade rätt... Och då endast dom närmsta haha. Jodå, vi är ett gäng! Tur vi bor stort 😄 Jag reagerade strax innan kalaset på hur trött och gnällig Ebba var men tänkte att det var trötthet från dagen innan. Hann precis säga "bara hon inte håller på att bli sjuk" till Anders som sa att Neej det är bara sviterna från gårdagen och så slutar det med att första gästerna hade inte ens hunnit börja gå förrän hon hade somnat. Hon hade ett par roliga timmar i alla fall med paketöppning och lek och det var väl huvudsaken. Efter kalaset tog vi tempen som låg på 39,5 och det har den stadigt legat på sedan dess. Halsen är röd och med vita fläckar så vi misstänker halsfluss. Anders ska till läkaren med henne direkt nu på morgonen så får vi väl se. Men kul för henne att få tillbringa sin 3 årsdag hos doktorn! Haha. Men som sagt, hon hade en fantastisk helg i alla fall och den här veckan får istället bestå av vila, vila, vila ❤️

(null)

(null)


Älskade barn, vad hade mitt liv varit utan dig? Vad hade jag gjort om inte du hade kommit in i mitt liv och behövt mig, älskat mig, räddat mig? Fina, perfekta Ebba, du är det bästa jag har! Jag älskar dig. Må du få leva ett långt och lyckligt liv skruttisen, jag kommer vara här och älska dig genom varje steg du tar ❤️

(null)

(null)

(null)



Att låtsas genom livet

Ni som har barn, tycker ni också att det är rätt läskigt? 

För låt mig vara ärlig, jag har egentligen ingen aning om vad jag håller på med. För snart 3 år sedan så kom det ut en bebis ur mig och dom på sjukhuset sa att jag fick ta med henne hem. Inombords hade jag panik. Vad skulle jag göra med henne liksom? 

3 år har gått och jag har matat, bytt blöjor, lärt henne saker som enligt mig är viktiga, försökt klä efter väder, tröstat, hoppas att jag nattar på rätt sätt och försökt hålla tålamodet i schakt. Egentligen är jag bara livrädd för att göra jättefel och förstöra den här lilla, perfekta människan. 

Man ska prata på ett visst sätt, lära ut vissa saker, tänka på kroppsspråket, hålla humöret på en bra nivå även när man håller på att bli galen och man får inte ge bort barnet fast man ibland vill. Och vad är egentligen rätt när barnet vägrar sova och klockan är långt efter läggdags? Och så älskar man. Jag älskar så det gör ont ibland. Jag älskar så det går lyckorus genom min kropp när jag tittar på henne. Jag älskar så mycket att jag är rädd, rädd för allt som kan gå fel. Jag älskar så mycket att jag vill, jag måste göra detta bra. Jag måste göra henne bra. Stark. Smart. Glad. Lycklig. Omtänksam. Snäll. 

Men jag har ingen aning om vad jag håller på med egentligen. Och facit får jag ju inte förrän hon är vuxen och kan se tillbaka och faktiskt säga om jag gjort ett bra eller ett dåligt jobb som förälder. Och har jag gjort ett dåligt jobb så är det ju bra jäkla sent att komma på det då liksom! 

Finns det fler föräldrar som känner/har känt som jag? Är ni vilse ibland eller är ni säkra på att ni vet vad ni håller på med? Ibland känner jag bara att jag håller henne vid liv och hoppas att jag gör rätt och hon blir normal. Jag sätter regler men hur vet man om det är för mycket regler? Eller om man är för slapp och uppfostrar ett monster? Tar dom skada av att få sitta med plattan ibland? Går hon för mycket på förskolan? Har hon bra kompisar? Är jag snäll? Ger vi tillräckligt bra mat? Äter hon för mycket socker? Gör vi jättefel när hon vägrar sova på kvällen? Äh jag vetefan. Jag freestylar och ber till gudarna att jag gör rätt. För nackdelen med att träffa/ha träffat folk inom psykiatrin och missbruksvården är att man sett hur det gått för människorna med skitföräldrar... 

(null)


Pappas flicka

Jag försöker övertala Ebba att hon och jag ska åka på en liten resa tillsammans. Jag berättar allt vi kan göra ihop och ser framför mig ett par mysiga dagar bara hon och jag utan vardag, bara med en massa lek och bus. 

Hennes kommentar? "Nej. Jag vill ha med pappa!"

Hon har då alltid varit pappas flicka... Helst ska Anders natta henne varje kväll också men vet ni vad hon säger när jag ska få natta henne? "Mamma har bättre naglar", för att hon vill bli kliad på ryggen 🙄

Jag saknar

Ebba har ju barnvakt titt som tätt. Vi har väldigt sociala liv vilket gör att det händer grejer runt oss titt som tätt och vi är ofta iväg och gör saker där det inte passar sig att barn är med. Vi har nog barnvakt i någon form nästan varje månad (ibland bara ett par timmar och ibland ett par dygn) och är bortskämda med det, det vet jag. Men något jag saknar är folk som ber om att få ha Ebba. 

Förutom att mina systerdöttrar då och då frågar om inte Ebba kan komma till dom eller om dom får hämta från dagis så finns det ingen annan som gör det. Det har aldrig hänt att någon i vår närhet hört av sig och sagt "vill Ebba hänga med mig på lekland på söndag" eller "kan inte Ebba sova hos oss ett par nätter nu i september. Vi saknar henne". Det händer aldrig. Och det är så jävla tråkigt. För jag inser ju att skulle det inte vara så att vi faktiskt bad om barnvakt så skulle vi aldrig ha möjlighet att umgås på tu man hand. Och även om vi är duktiga på att be om barnvakt så är det ju alltid vi som ska iväg på något då. Det händer ju aldrig att jag och Anders bara kan ha en dag och kväll för oss själva på hemmaplan. Ändå säger alla som någonsin suttit minsta lilla barnvakt till henne att hon är så enkel att ha och göra med. 

Jag vet inte... som sagt, vi har turen att ha folk som gärna ställer upp när vi frågar. Det tråkiga är ju bara att man alltid känner sig till besvär då. Vi har alltid liiite dåligt samvete när vi ordnat barnvakt och det hade vi inte behövt om det var någon som frivilligt frågat oss någon gång. En gång om året eller vad som helst liksom, bara vi slipper vara dom som alltid måste fråga och ha det där dåliga samvetet. Vad handlar det om? Vill dom inte? 

Hur har ni andra barnfamiljer det? 


Sjuka barn och arg mamma

Något jag kan bli så arg på är dom där föräldrarna som lämnar sina sjuka ungar på dagis. Och trots att jag inte har kontakt med speciellt många av dom andra föräldrarna så ser man ju ändå vilka barn som alltid är där, året om, varje dag, oavsett om snoret är tjockt, grönt och rinner ner för hakan. Oavsett om dom ser hängiga ut. Ändå är samma barn där varje dag. Och jag vet ju att personalen står maktlösa, dom kan inte göra något. Dom kan inte tvinga en förälder att stanna hemma med sitt barn. Och jag vet att andra föräldrar lägger märke till exakt samma barn. 

Och det leder till att vi andra föräldrar, vi som stannar hemma med våra sjuka barn. Vi som håller stenhårt på 48 timmars regeln vid magsjuka. Vi som håller på en feberfri dag m.m, vi är ju dom som istället får vara hemma hela tiden med våra sjuka barn. Och så får jag ständiga kommentarer som "oj vad mycket Ebba är sjuk". Ja, eller snarare oj vad oansvariga dom andra som inte vabbar är, för det är deras ungar som smittar mitt barn. Det är pga dom som vi har vabbat 3 gånger på 5 veckor. Det är pga dom som jag ständigt är sjuk också. 

Ebba har dessutom astma så när hon blir sjuk så kan hon få enorma problem med sin astma och trots att hon blivit frisk annars så händer det ofta att vi får hålla henne hemma extra dagar pga astman. Det är det inga andra föräldrar som tar hänsyn till när dom lämnar sina sjuka barn på förskolan. 

Jag pratade med en bekant vars dotter fick diabetes när hon var i förskoleåldern. En magsjuka på henne betydde inläggning på sjukhus - varje gång. Det tänker inte föräldrarna på som inte följer 48 timmars regeln för att "jag har ett viktigt möte" eller "hon har tråkigt hemma" eller kanske "hon är ju inte sjuk och det är tråkigt för henne att vara hemma pga att syskonet är magsjukt". Precis, och så finns det en annan tjej på den förskolan som blir inlagd på sjukhus för det. 

Jag förstår inte hur det kan vara ett problem! Jag förstår inte hur man kan vilja lämna ifrån sig sitt sjuka barn som behöver sina föräldrar mest av allt då! Jag brukar tänka att jag hoppas att dom familjerna har en otroligt anstängd ekonomi och faktiskt inte har råd att vabba. Jag brukar tänka att jag hoppas att dom bor i en liten hyreslägenhet, en tvåa med 2 barn och sliter rövarna av sig för att kunna ge barnen mat på bordet och att om dom vabbar så svälter ungarna. Det är den enda okej ursäkt jag kan komma på. För egentligen finns det inga ursäkter i världen när vi har ett system att staten betalar oss föräldrar för att stanna hemma med våra sjuka barn. Vi får alltså pengar för att mysa med det viktigaste vi har, ändå verkar det vara för svårt för folk. Vi har även ett system i Sverige där andra anhöriga som mor/farföräldrar får vabba om det krisar för föräldrarna - för låt oss vara ärliga, ibland kommer den där vabben vid sjukt dåliga tillfällen när båda har svinviktiga saker på jobbet och då är det grymt att även andra familjemedlemmar kan hjälpa till. Ändå verkar det vara svårt för vissa. 

Och pga att vissa föräldrar har så jäkla svårt att utnyttja det fantastiska system som vi i Sverige har där du kan vabba hur mycket som helst utan att bli ifrågasatt (eh tro mig, jag har många gånger väntat på att bli uppringd av försäkringskassan och ifrågasatt för att det måste ses som omöjligt att vabba för ett febrigt barn 3 olika gånger på en månad men nej, dom ringer inte), så tvingas vi andra föräldrar, vi som vägrar utsätta våra sjuka barn för en förskolemiljö och vägrar utsätta dom andra barnen för smittor, vi får istället vabba hela jävla tiden. Konstant. Jämt. Det är 3 år sedan jag och Anders fick ut hela löner senast, sedan dess har vi varit föräldralediga eller under ständigt vabbande. På riktigt alltså, jag vet inte ens vad min lön är på om jag jobbar en hel månad utan varesig sjukt barn eller vara sjuk själv. Och ändå är det oftast Anders som vabbar. Är inte det rätt sjukt att vi är hemma så mycket att jag inte vet vad varken jag eller Anders egentligen tjänar? 


(null)


Ditt jobb som äkta vän

Det känns som att alla som får barn förlorar vänner, jag har i alla fall hört det till höger och vänster. I vissa fall kanske det kan vara att man som förälder isolerar sig och plötsligt har man inte träffat sina vänner på 3 år och dom har gått vidare med deras liv. 
I andra fall är det vännerna som inte kan acceptera att livet förändras med barn. 

Jag förlorade en vän som jag trodde jag var nära med när jag blev gravid. Hon berättade i efterhand att hon inte fixade att jag fick leva det liv hon egentligen ville ha. Och ibland saknar jag henne samtidigt som det faktiskt mest är hennes förlust, hon hade både kunnat ha mig kvar som vän men även fått två andra fantastiska människor med mig.  
Även Anders förlorade en vän när han blev pappa. Ingen av oss vet egentligen varför men jag har mina egna teorier till vad som hände. 
Oavsett så är det tragisk i båda fallen. Varken jag eller Anders har isolerat oss. Vi har absolut inte tid att träffa våra vänner på samma sätt men det är väl vad vänskap handlar om, att var man än är i livet och varesig man ses eller inte just då så ska man vara där för varandra. Eller? 

Jag vet inte om det är så att vissa inte kan acceptera att vännen förändras och får andra prioriteringar när den får barn. Är det nån sorts svartsjuka gentemot barnet? Är det svårt att acceptera att en 3e person numera ska hänga med på aktiviteterna? Vill man helt enkelt inte dela sin vän, inte ens med vännens eget barn?

Jag fortsätter höra samma saker från nyblivna föräldrar. Vänner försvinner. Vänner blir småsinta. Vänner slutar höra av sig. Vänner vill inte ha med barnet när man ses. Vänner slutar bjuda med en på saker. Så mycket olika situationer som uppstår och jag förstår det inte. Jag gör verkligen inte det och kanske beror det på att jag själv har barn nu. 

Om jag ska träffa en vän som har barn så är det för mig självklart att det barnet också ska följa med. Precis som det för mig är självklart att ta med Ebba om jag själv känner för det när jag ska träffa mina vänner. Det är självklart att man inte kan hitta på saker varje helg med en kompis som har barn. Och självklart att den kompisen kanske inte alltid vill eller kan supa och vara bakis dagen efter när man ska ta hand om sitt barn. 

Det känns som att folk som själva inte har barn inte förstår. Det spelar liksom ingen roll hur mycket du har suttit barnvakt, hur många småkusiner/syskonbarn/småsyskon du har eller om du har en fancy examen i något som har med barn att göra - har du inte egna barn så förstår du inte. Du förstår inte kärleken till den där lilla människan. Du förstår inte att man VILL umgås med och ta med sitt barn till ställen. Du förstår inte att man kan vara trött och förbannad och svära över sitt barn men egentligen menar man inte ett ord av vad man säger för imorgon, eller kanske om bara en timme så är allt glömt och du tittar på ditt barn med ett stort leende igen och det känns som om hjärtat ska spricka av kärlek. 
Du förstår inte att det ibland tar 3 minuter och ibland 3 timmar att natta ett barn. Eller att barnet ibland sitter fint och äter med bestick och tackar för maten för att nästa gång äta med händerna, kasta mat och gråta hysteriskt för att den fick vanligt vatten istället för bubbelvatten i glaset - det handlar inte om uppfostran eller hur barnet är i sin personlighet, det handlar om att det är ett barn. På dom punkterna är alla barn likadana och det spelar ingen roll vad du har för relation till andras barn för du kan inte såna här saker förrän du tar hand om ett barn själv dygnet runt 365 dagar per år. Därför ska du heller inte sitta och dra egna slutsatser utifrån olika situationer där du bara är med en kort stund. 

Som vän behöver man finnas där. Man behöver finnas där medans magen växer, man mår skit och det enda man pratar om är barn. Man behöver finnas där genom matkastning, utbrott på restauranger, stora kramar och kaotiska nattningar. Man behöver finnas där som vän utan att döma. Utan att dra egna slutsatser om hur vardagen är. Om hur barnet är. 

Min bästa vän Sarah är värd guld. Jag brukar prata om henne när skitvänner som inte förstår kommer på tal. 
Jag har ringt Sarah och fulgråtit och gett henne panik när jag inte fått fram ett ord på flera minuter - bara för att sedan få ut att det blivit två streck på graviditetstestet. I slutet av graviditeten så var jag ständigt så arg och bitter att jag nästan skrek i telefon varje gång vi pratade, och hon tog det. Jag fick skälla av mig om hur ont det gjorde och hur trött jag var och det var okej. 
Sarah vet att prata i telefon inte längre kommer på frågan, tyvärr. Vi kommunicerar genom sms för allt annat är lönlöst om man inte vill bli störd 18 miljoner gånger mitt i samtalet. Sarah frågar ALLTID hur Ebba mår, hur det går på förskolan m.m. Jag vet att Ebba alltid är välkommen att följa med på mina och sarahs dejter och Sarah anpassar sig själv också genom att automatiskt föreslå barnvänliga platser att ses på. Hon kommer på barnkalas, köper presenter, gör sitt bästa för att ställa upp som barnvakt mitt i sitt eget hektiska liv och hon vet att om vi träffas och jag kokar av ilska och skäller om "den där jäkla ungen som vägrar att somna på kvällarna nu och jag blir fan tokig och vad är problemet" så vet hon att det är min känsla just nu. För tillfället. Hon förstår att jag behöver få ur mig detta nu men att sen är det bra. Jag behöver aldrig skämmas eller dölja mina känslor inför Sarah för oavsett vad så bekräftar hon mig nästan alltid när vi ses genom att säga vilket bra jobb vi gör med Ebba eller något annat som påminner mig om vilken kickass mamma jag faktiskt är. Alla föräldrar behöver en Sarah. 

Men alla föräldrar har inte sådana vänner. Dom flesta föräldrar förlorar istället vänner. Hur galet är inte det? Hur svårt ska det vara att älska och acceptera sin väns nya liv och sin väns barn? För så är det ju faktiskt att livet går vidare för oss allihopa. Man byter jobb, börjar plugga, skaffar sambo, får barn, flyttar, separerar, skaffar fler ungar, städar och bara existerar i detta ekorrhjul vi kallar livet. Och när man kommer upp i en viss ålder så är det bara att acceptera att ens vänner kommer ha andra viktigare prioriteringar nu i resten av deras liv. Och ditt jobb som äkta vän är att älska dom förändringarna. För en gångs skull, lägg dig själv åt sidan. När frågade du senast din vän om hur barnen mår? Hur vännen mår? Hur familjelivet är? Vad barnen tycker om nu för tiden? När föreslog du senast till din vän som har barn att ni kan ta nästa dejt på lekland eller i lekparken? 

Låga krav

Jag frågade Ebba vad som varit det allra bästa med semestern och efter en stunds tänkande svarade hon "all glass". 

Är det inte konstigt egentligen hur vi har gjort allt för att hitta roliga saker åt Ebba på semestrarna. Hur vi åker och leker med andra barn, badar, åker på lekland, lekplatser, kryssningsbåtar och jagar varandra här hemma i vilda lekar, allt för att ge henne den perfekta sommaren. Den perfekta semestern. En sommar hon ändå inte kommer att minnas men det är ju så, vi vill ge henne det bästa nu. Hon förtjänar ju det bästa varje dag. Varesig hon minns det eller inte om ett halvår. 

Och det som betytt mest, satt lyckliga spår i henne. Det som varit roligast, det har varit att hon fått äta massa glass. Fasen så häftigt att dom små människorna kan behöva så lite för en alldeles perfekt semester. 




RSS 2.0