Jag saknar

Ebba har ju barnvakt titt som tätt. Vi har väldigt sociala liv vilket gör att det händer grejer runt oss titt som tätt och vi är ofta iväg och gör saker där det inte passar sig att barn är med. Vi har nog barnvakt i någon form nästan varje månad (ibland bara ett par timmar och ibland ett par dygn) och är bortskämda med det, det vet jag. Men något jag saknar är folk som ber om att få ha Ebba. 

Förutom att mina systerdöttrar då och då frågar om inte Ebba kan komma till dom eller om dom får hämta från dagis så finns det ingen annan som gör det. Det har aldrig hänt att någon i vår närhet hört av sig och sagt "vill Ebba hänga med mig på lekland på söndag" eller "kan inte Ebba sova hos oss ett par nätter nu i september. Vi saknar henne". Det händer aldrig. Och det är så jävla tråkigt. För jag inser ju att skulle det inte vara så att vi faktiskt bad om barnvakt så skulle vi aldrig ha möjlighet att umgås på tu man hand. Och även om vi är duktiga på att be om barnvakt så är det ju alltid vi som ska iväg på något då. Det händer ju aldrig att jag och Anders bara kan ha en dag och kväll för oss själva på hemmaplan. Ändå säger alla som någonsin suttit minsta lilla barnvakt till henne att hon är så enkel att ha och göra med. 

Jag vet inte... som sagt, vi har turen att ha folk som gärna ställer upp när vi frågar. Det tråkiga är ju bara att man alltid känner sig till besvär då. Vi har alltid liiite dåligt samvete när vi ordnat barnvakt och det hade vi inte behövt om det var någon som frivilligt frågat oss någon gång. En gång om året eller vad som helst liksom, bara vi slipper vara dom som alltid måste fråga och ha det där dåliga samvetet. Vad handlar det om? Vill dom inte? 

Hur har ni andra barnfamiljer det? 


Sjuka barn och arg mamma

Något jag kan bli så arg på är dom där föräldrarna som lämnar sina sjuka ungar på dagis. Och trots att jag inte har kontakt med speciellt många av dom andra föräldrarna så ser man ju ändå vilka barn som alltid är där, året om, varje dag, oavsett om snoret är tjockt, grönt och rinner ner för hakan. Oavsett om dom ser hängiga ut. Ändå är samma barn där varje dag. Och jag vet ju att personalen står maktlösa, dom kan inte göra något. Dom kan inte tvinga en förälder att stanna hemma med sitt barn. Och jag vet att andra föräldrar lägger märke till exakt samma barn. 

Och det leder till att vi andra föräldrar, vi som stannar hemma med våra sjuka barn. Vi som håller stenhårt på 48 timmars regeln vid magsjuka. Vi som håller på en feberfri dag m.m, vi är ju dom som istället får vara hemma hela tiden med våra sjuka barn. Och så får jag ständiga kommentarer som "oj vad mycket Ebba är sjuk". Ja, eller snarare oj vad oansvariga dom andra som inte vabbar är, för det är deras ungar som smittar mitt barn. Det är pga dom som vi har vabbat 3 gånger på 5 veckor. Det är pga dom som jag ständigt är sjuk också. 

Ebba har dessutom astma så när hon blir sjuk så kan hon få enorma problem med sin astma och trots att hon blivit frisk annars så händer det ofta att vi får hålla henne hemma extra dagar pga astman. Det är det inga andra föräldrar som tar hänsyn till när dom lämnar sina sjuka barn på förskolan. 

Jag pratade med en bekant vars dotter fick diabetes när hon var i förskoleåldern. En magsjuka på henne betydde inläggning på sjukhus - varje gång. Det tänker inte föräldrarna på som inte följer 48 timmars regeln för att "jag har ett viktigt möte" eller "hon har tråkigt hemma" eller kanske "hon är ju inte sjuk och det är tråkigt för henne att vara hemma pga att syskonet är magsjukt". Precis, och så finns det en annan tjej på den förskolan som blir inlagd på sjukhus för det. 

Jag förstår inte hur det kan vara ett problem! Jag förstår inte hur man kan vilja lämna ifrån sig sitt sjuka barn som behöver sina föräldrar mest av allt då! Jag brukar tänka att jag hoppas att dom familjerna har en otroligt anstängd ekonomi och faktiskt inte har råd att vabba. Jag brukar tänka att jag hoppas att dom bor i en liten hyreslägenhet, en tvåa med 2 barn och sliter rövarna av sig för att kunna ge barnen mat på bordet och att om dom vabbar så svälter ungarna. Det är den enda okej ursäkt jag kan komma på. För egentligen finns det inga ursäkter i världen när vi har ett system att staten betalar oss föräldrar för att stanna hemma med våra sjuka barn. Vi får alltså pengar för att mysa med det viktigaste vi har, ändå verkar det vara för svårt för folk. Vi har även ett system i Sverige där andra anhöriga som mor/farföräldrar får vabba om det krisar för föräldrarna - för låt oss vara ärliga, ibland kommer den där vabben vid sjukt dåliga tillfällen när båda har svinviktiga saker på jobbet och då är det grymt att även andra familjemedlemmar kan hjälpa till. Ändå verkar det vara svårt för vissa. 

Och pga att vissa föräldrar har så jäkla svårt att utnyttja det fantastiska system som vi i Sverige har där du kan vabba hur mycket som helst utan att bli ifrågasatt (eh tro mig, jag har många gånger väntat på att bli uppringd av försäkringskassan och ifrågasatt för att det måste ses som omöjligt att vabba för ett febrigt barn 3 olika gånger på en månad men nej, dom ringer inte), så tvingas vi andra föräldrar, vi som vägrar utsätta våra sjuka barn för en förskolemiljö och vägrar utsätta dom andra barnen för smittor, vi får istället vabba hela jävla tiden. Konstant. Jämt. Det är 3 år sedan jag och Anders fick ut hela löner senast, sedan dess har vi varit föräldralediga eller under ständigt vabbande. På riktigt alltså, jag vet inte ens vad min lön är på om jag jobbar en hel månad utan varesig sjukt barn eller vara sjuk själv. Och ändå är det oftast Anders som vabbar. Är inte det rätt sjukt att vi är hemma så mycket att jag inte vet vad varken jag eller Anders egentligen tjänar? 


(null)


Ditt jobb som äkta vän

Det känns som att alla som får barn förlorar vänner, jag har i alla fall hört det till höger och vänster. I vissa fall kanske det kan vara att man som förälder isolerar sig och plötsligt har man inte träffat sina vänner på 3 år och dom har gått vidare med deras liv. 
I andra fall är det vännerna som inte kan acceptera att livet förändras med barn. 

Jag förlorade en vän som jag trodde jag var nära med när jag blev gravid. Hon berättade i efterhand att hon inte fixade att jag fick leva det liv hon egentligen ville ha. Och ibland saknar jag henne samtidigt som det faktiskt mest är hennes förlust, hon hade både kunnat ha mig kvar som vän men även fått två andra fantastiska människor med mig.  
Även Anders förlorade en vän när han blev pappa. Ingen av oss vet egentligen varför men jag har mina egna teorier till vad som hände. 
Oavsett så är det tragisk i båda fallen. Varken jag eller Anders har isolerat oss. Vi har absolut inte tid att träffa våra vänner på samma sätt men det är väl vad vänskap handlar om, att var man än är i livet och varesig man ses eller inte just då så ska man vara där för varandra. Eller? 

Jag vet inte om det är så att vissa inte kan acceptera att vännen förändras och får andra prioriteringar när den får barn. Är det nån sorts svartsjuka gentemot barnet? Är det svårt att acceptera att en 3e person numera ska hänga med på aktiviteterna? Vill man helt enkelt inte dela sin vän, inte ens med vännens eget barn?

Jag fortsätter höra samma saker från nyblivna föräldrar. Vänner försvinner. Vänner blir småsinta. Vänner slutar höra av sig. Vänner vill inte ha med barnet när man ses. Vänner slutar bjuda med en på saker. Så mycket olika situationer som uppstår och jag förstår det inte. Jag gör verkligen inte det och kanske beror det på att jag själv har barn nu. 

Om jag ska träffa en vän som har barn så är det för mig självklart att det barnet också ska följa med. Precis som det för mig är självklart att ta med Ebba om jag själv känner för det när jag ska träffa mina vänner. Det är självklart att man inte kan hitta på saker varje helg med en kompis som har barn. Och självklart att den kompisen kanske inte alltid vill eller kan supa och vara bakis dagen efter när man ska ta hand om sitt barn. 

Det känns som att folk som själva inte har barn inte förstår. Det spelar liksom ingen roll hur mycket du har suttit barnvakt, hur många småkusiner/syskonbarn/småsyskon du har eller om du har en fancy examen i något som har med barn att göra - har du inte egna barn så förstår du inte. Du förstår inte kärleken till den där lilla människan. Du förstår inte att man VILL umgås med och ta med sitt barn till ställen. Du förstår inte att man kan vara trött och förbannad och svära över sitt barn men egentligen menar man inte ett ord av vad man säger för imorgon, eller kanske om bara en timme så är allt glömt och du tittar på ditt barn med ett stort leende igen och det känns som om hjärtat ska spricka av kärlek. 
Du förstår inte att det ibland tar 3 minuter och ibland 3 timmar att natta ett barn. Eller att barnet ibland sitter fint och äter med bestick och tackar för maten för att nästa gång äta med händerna, kasta mat och gråta hysteriskt för att den fick vanligt vatten istället för bubbelvatten i glaset - det handlar inte om uppfostran eller hur barnet är i sin personlighet, det handlar om att det är ett barn. På dom punkterna är alla barn likadana och det spelar ingen roll vad du har för relation till andras barn för du kan inte såna här saker förrän du tar hand om ett barn själv dygnet runt 365 dagar per år. Därför ska du heller inte sitta och dra egna slutsatser utifrån olika situationer där du bara är med en kort stund. 

Som vän behöver man finnas där. Man behöver finnas där medans magen växer, man mår skit och det enda man pratar om är barn. Man behöver finnas där genom matkastning, utbrott på restauranger, stora kramar och kaotiska nattningar. Man behöver finnas där som vän utan att döma. Utan att dra egna slutsatser om hur vardagen är. Om hur barnet är. 

Min bästa vän Sarah är värd guld. Jag brukar prata om henne när skitvänner som inte förstår kommer på tal. 
Jag har ringt Sarah och fulgråtit och gett henne panik när jag inte fått fram ett ord på flera minuter - bara för att sedan få ut att det blivit två streck på graviditetstestet. I slutet av graviditeten så var jag ständigt så arg och bitter att jag nästan skrek i telefon varje gång vi pratade, och hon tog det. Jag fick skälla av mig om hur ont det gjorde och hur trött jag var och det var okej. 
Sarah vet att prata i telefon inte längre kommer på frågan, tyvärr. Vi kommunicerar genom sms för allt annat är lönlöst om man inte vill bli störd 18 miljoner gånger mitt i samtalet. Sarah frågar ALLTID hur Ebba mår, hur det går på förskolan m.m. Jag vet att Ebba alltid är välkommen att följa med på mina och sarahs dejter och Sarah anpassar sig själv också genom att automatiskt föreslå barnvänliga platser att ses på. Hon kommer på barnkalas, köper presenter, gör sitt bästa för att ställa upp som barnvakt mitt i sitt eget hektiska liv och hon vet att om vi träffas och jag kokar av ilska och skäller om "den där jäkla ungen som vägrar att somna på kvällarna nu och jag blir fan tokig och vad är problemet" så vet hon att det är min känsla just nu. För tillfället. Hon förstår att jag behöver få ur mig detta nu men att sen är det bra. Jag behöver aldrig skämmas eller dölja mina känslor inför Sarah för oavsett vad så bekräftar hon mig nästan alltid när vi ses genom att säga vilket bra jobb vi gör med Ebba eller något annat som påminner mig om vilken kickass mamma jag faktiskt är. Alla föräldrar behöver en Sarah. 

Men alla föräldrar har inte sådana vänner. Dom flesta föräldrar förlorar istället vänner. Hur galet är inte det? Hur svårt ska det vara att älska och acceptera sin väns nya liv och sin väns barn? För så är det ju faktiskt att livet går vidare för oss allihopa. Man byter jobb, börjar plugga, skaffar sambo, får barn, flyttar, separerar, skaffar fler ungar, städar och bara existerar i detta ekorrhjul vi kallar livet. Och när man kommer upp i en viss ålder så är det bara att acceptera att ens vänner kommer ha andra viktigare prioriteringar nu i resten av deras liv. Och ditt jobb som äkta vän är att älska dom förändringarna. För en gångs skull, lägg dig själv åt sidan. När frågade du senast din vän om hur barnen mår? Hur vännen mår? Hur familjelivet är? Vad barnen tycker om nu för tiden? När föreslog du senast till din vän som har barn att ni kan ta nästa dejt på lekland eller i lekparken? 

Låga krav

Jag frågade Ebba vad som varit det allra bästa med semestern och efter en stunds tänkande svarade hon "all glass". 

Är det inte konstigt egentligen hur vi har gjort allt för att hitta roliga saker åt Ebba på semestrarna. Hur vi åker och leker med andra barn, badar, åker på lekland, lekplatser, kryssningsbåtar och jagar varandra här hemma i vilda lekar, allt för att ge henne den perfekta sommaren. Den perfekta semestern. En sommar hon ändå inte kommer att minnas men det är ju så, vi vill ge henne det bästa nu. Hon förtjänar ju det bästa varje dag. Varesig hon minns det eller inte om ett halvår. 

Och det som betytt mest, satt lyckliga spår i henne. Det som varit roligast, det har varit att hon fått äta massa glass. Fasen så häftigt att dom små människorna kan behöva så lite för en alldeles perfekt semester. 




RSS 2.0