Genus

Jag hade ett samtal med en person om det här med att vara genusmedveten. Jag berättade att vi är väldigt medvetna hos oss och att Anders t.ex målat naglarna med nagellack när Ebba kommenterat att han var den enda utan nagellack i familjen. Så han målade dom. Han tog bort nagellacket sedan när hon sov men under den dagen så var Ebba så lycklig, hon tyckte att vi alla var så fina! Hon som jag diskuterade med sa att hennes man aldrig skulle måla naglarna, dom har förklarat för sina barn att män inte målar sina naglar. Denna mening kom ett par minuter efter att hon sagt att hon var genusmedveten och jag förstod att folk misstolkar det där med medvetenhet. Hon skrattade och förstod inte hur en man kan ta på sig nagellack och jämförde med att min man skulle börja använda kvinnokläder och ha klänning nästa gång vi går på dejt. 

Hon sa att är det inte fel att tvinga sina tjejer till att använda pojkkläder bara för att det är genus? Och jo, det är fel. 

Något som dock inte är fel är att inte tala med sina barn om vad som är "pojkigt" och "flickigt". Något som inte är fel är att öppna hela världen för sina barn, att inte sätta värderingar i vad den väljer att leka med eller vad barnet vill ha för kläder på sig. 

Något som inte är fel är att en flicka använder slips och skjorta tillsammans med kjol för att hon tycker att det är fint. Något som inte är fel är att hon har prinsesskrona och smycken för att HON vill det. Något som inte är fel är att en flicka har en spindelmannentröja som sin favorittröja för att den är cool. Något som inte är fel är att börja kalla sina döttrar för coola och inte bara fina. Och att kalla sina söner för fina och inte bara coola. 

Det är inte fel att erbjuda sin son att använda klänning. Om han vill det så låt honom göra det. Vill han inte så behöver han inte. Det handlar om att när du frågar om du ska måla barnens naglar så riktar du frågan till alla barnen, även den där 7 åriga pojken som är med och sen ger du barnen exakt samma komplimanger för deras fina naglar. 

Det handlar inte om att tvinga. Det handlar om att erbjuda allt och inte ge barnen vidriga värderingar om vad dom borde tycka om utifrån vilket kön dom har. 

Ebba ska ha sitt allra första luciatåg på förskolan och vi tittade tillsammans på hur lucia, tärna, tomte, stjärngosse och pepparkaksgubbe kan se ut utan värdering utifrån att hon är flicka. När jag visade stjärngossen så sken hon upp. Hon vill ha en strut på huvudet! Och stjärngosse blir hon! Självklart ska hon få ha strut på huvudet. 

Så nej vi tvingar inte. Vi visar och erbjuder och låter henne välja själv. Om det så är överrösa sig själv med smycken och "måla läpparna", eller om det är att vara stjärngosse. Det är inte vårt val att göra. 

Och nej, du är inte genusmedveten för att din dotter får leka med bilar när du samtidigt säger åt dina barn att pojkar inte får måla naglarna. 

(null)


Alla braiga pappors dag

Japp, idag ska alla bra pappor firas! Och varför jag skriver alla bra pappor är för att det är dom enda som förtjänar att fira farsdag. 

Jag ska till min pappas grav. Jag ska tända ett ljus och prata med honom och mamma en stund. Jag tänker att ljuset är min årliga present, det lilla, lilla jag fortfarande kan ge dom nu när dom dött ifrån mig, min kärlek, alla kramar och presenter jag hade velat ge dom. 

Jag ska hjälpa Ebba att fira hennes pappa också. Oj som han förtjänar att firas den där fantastiska Anders! Jag frågade Ebba härom dagen vad hon tyckte var bäst med pappa, hon svarade "han är rolig att leka med och bra på kurragömma. Och det är kul när han kittlar mig". Det gjorde mig varm i hjärtat och lite tårögd. Så enkelt men ack så fint. För ja, han är så bra på att leka med henne. Han är så bra på att ge henne kärlek, beröm och fina ord. Hon får så ofta höra att han är stolt över henne. Och när hon den senaste tiden haft det jobbigt med kompisar som sagt dumma saker har han pratat med henne, älskat henne och stärkt henne. Han hittar alltid på roliga saker med henne när jag inte är hemma. 

Vissa nätter smyger han in henne i våran säng bara för att han älskar att sova bredvid henne. Och hon sover alltid med huvudet hos honom medans fötterna sparkar på mig. Hon längtar efter dagarna när han ska hämta från förskolan och hon springer emot honom med öppna armar. 

Dom där två avgudar varandra och har gjort det från första sekund. Jag tror att Anders föll för henne dom där sekundrarna som för mig kändes som timmar, när hon kladdig och alldeles nyfödd låg på mitt bröst och han plötsligt backade ett steg och bara stod och tittade på henne. Tyst, han svarade inte när jag försökte få kontakt. Han bara stod där tyst och tog inte ögonen från henne. Jag hann tänka att han fått panik och ångrade sig men nu i efterhand tror jag att det var då han föll, sådär handlöst som jag redan hade gjort. Sedan dess har hans hjärta varit i hennes händer. Redan på BB var han den enda pappan som ensam vandrade i korridorerna med sitt alldeles nyfödda knyte i timmar medans jag låg och sov. Han som knappt hållit i en bebis tidigare matade, bytte blöjor och hade bestämt sig för att han skulle lära sig allt. 

Vi är tacksamma över Ebbas pappa, både jag och hon. Hon fick den bästa av pappor man kan önska någon. Och jag fick den bästa av män man kan få. Ibland har man tur sådär. Och jag tänker att detta formar henne för resten av livet. Jag tänker att det är bra för nu kommer hon aldrig nöja sig med en man som älskar henne mindre än vad hennes pappa gör. Eller en kvinna som älskar henne mindre än vad hennes mamma gör. Och som vi älskar henne! Och som jag och Ebba älskar Anders! Vissa saker är obeskrivliga, kärleken vi känner för varandra i vår familj är precis en sån sak. 

Vem firar du idag? 

Sänkt

Jag har varit rätt sänkt i ett par veckor. Livet känns inte speciellt kul, jag har lätt till tårar och trivs bäst ensam i tysthet. Då slipper jag behaga någon annan, vara trevlig eller rolig. Då kan jag sitta tyst och bara vara. Helst av allt skulle jag vilja ta in på hotell helt ensam i typ 4 dagar. Inte kliva upp ur sängen utan bara sova, kolla på tv, gråta och beställa room service. 

Vet inte riktigt vad det är. Kanske är det hösten och mörkret som gör det. Kanske säger kroppen till att jag gått omedicinerad för länge. Kanske har alla problem med hälsan faktiskt tagit ut sin rätt nu. Kanske var det pga läkaren som ännu en gång vägrade lyssna och som ännu en gång fick mig att känna mig nertryckt i skorna.  Kanske har min enorma trötthet som jag kämpat med i 2 års tid tagit över mitt liv totalt. Kanske är detta en höstdepp på några veckor, eller så kanske jag är deprimerad på riktigt? Kanske är det bara järnvärdet och jag mår bättre på fredag när jag fått mina injektioner. Jag hoppas det, jag hoppas verkligen att det är järnet som är den stora orsaken till både min trötthet och deppighet. Jag somnade vid 23 igår, vaknade 7 imorse och lämnade på förskolan. Somnade om kl. 9 och sov till 14.30. Är fortfarande så trött att det svider i ögonen. Inatt ska jag jobba så dom dagarna gör det ju inget att jag sover bort, önskar bara att inte varje dag såg ut såhär. 

Tänk att...

Tänk att trots att det är år 2018 så behöver en vuxen kvinna ta med sig sin man när hon ska till läkaren för att dom hoppas att då, då kanske hon äntligen blir lyssnad på. Med en man vid sin sida. 

Och tänk att år 2018 så går en vuxen kvinna till läkaren för att hennes situation är ohållbar. 3 år av sinnessjuk trötthet och 2 år av magkramper, yrsel, kallsvettningar och eviga kräkningar blir bara värre och värre. I 2 år har hennes man fått plocka upp henne, ibland halvt avtuppad från toalettgolv när hon inte kunnat gå själv. I 2 år har hon gått till läkare, hon har bett snällt, varit arg, gråtit, känt sig maktlös och pytteliten. I 2 års tid med samma symtom som bara eskalerar mer och mer och nu håller på att ta över hennes liv totalt. 

Tänk att hon, 28 åriga kvinnan ibland inte orkar lämna sin dotter på förskolan pga smärtor. Att hon ibland får ringa sin man så att han får sluta jobbet tidigare och hämta på förskolan - pga hennes magsmärtor och yrsel. Tänk att hon varje gång hon äter ute är livrädd för att kollapsa och inte hinna hem innan. Tänk att hon legat på toagolvet på jobbet nattetid och gråtit, för svag för att ta sig hem. För svag för att arbeta. 

Tänk att hon är 28 år men känner sig som 78. Tänk att hon ofta gråter och känner sig totalt maktlös och värdelös över sin egen situation. 

Tänk att hennes man år 2018 måste följa med till läkaren, i hopp om att någon då ska lyssna på hennes situation. 

Och tänk att det enda läkaren gör är att kommentera hennes vikt och skicka henne vidare till en dietist. 

28 år gammal är hon, gråter när hon sätter sig i bilen och hoppas att hon inte bär på något livshotande. Önskar att hon en dag snart ska få vara smärtfri. 


Kroppshets

Hon och jag pratade om det här med kroppar. Jag lever min dröm. Jag har en man som jag är superkär i och som är kär i mig. Vi har ett perfekt, friskt barn. Vårt drömhus (som inte alls är självklart med tanke på priserna i Stockholm). Jag har ett fast arbete där jag verkligen trivs. Ett jobb där jag får nytta av min utbildning, ett jobb där jag skrattar och har kul med mina kollegor. 
Även om kroppen inte mår helt bra så är jag ändå hyfsat frisk. Ekonomin går runt. Vi semestrar. Både jag och Anders har bra kontakt med bådas familjer. 
Jag lever min dröm och inte nog med det så är jag även lycklig, jag mår bra. 

Hon lever sin dröm. Hon har en man som stöttar henne till 100% medans hon just nu uppfyller en av sina stora drömmar. Och hon kommer bli stor, det känner jag på mig och jag hejar på henne till tusen! Dom bor vackert och livet flyter på som det ska. 

Vi har en del gemensamt men det vi pratade om just då var vikten. Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör nu och med tanke på min sjukdom så vet jag faktiskt inte var detta kommer sluta. Det är för mig omöjligt att svara på. 
Hon har heller aldrig vägt så mycket som hon gör nu. Men ingen av oss har heller varit så lyckliga som vi är nu. Så harmoniska och känner att livet har fallit på plats för oss båda. Varför låter vi det förstöras av elaka tankar om vår vikt? Varför spelar vikten så stor roll? 

Jag vet ju att om jag släppte alla elaka och osäkra tankar om min vikt och mitt utseende, tankar som enbart handlar om vad andra ska tycka och inte tycka om mig - så hade jag mått ännu bättre. Dom elaka tankarna är faktiskt det enda som bromsar mig just nu, i övrigt finns det ingen negativitet i mitt liv. Samma för min vän. Jag ser på henne och ser någon som är supervacker inifrån och ut, en rolig, fartfylld kvinna. En som gör alla runt omkring glada med att bara vara hon. Det hon ser är att kläderna, enligt henne, numera sitter illa. Det hon ser är siffran på vågen. 

Varför låter vi oss påverkas av vikten på detta sätt? Kroppshets på SVT1 är mitt nya program. Jag ska mata i mig Mias kloka ord om det så är det sista jag gör. Jag växte upp med en mamma som ständigt klagade på sin vikt och hur ful hon var pga sin vikt, för mig var hon ju bara världens finaste mamma och jag ville aldrig att hon skulle gå ner i vikt, jag ville att hon skulle må bra och känna sig vacker.
Jag vill inte att min dotter ska växa upp med att höra mig säga samma ord om mig själv. För hur ska jag då lära henne att älska sig själv fullt ut oavsett utseende och vikt? 


Auschwitz - Those who do not remember the past are condemned to repeat it

Det har stått på min bucketlist dom senaste typ 10 åren att få besöka Auschwitz och idag var det äntligen dags! Det var så mycket känslor på en och samma gång. Det var sorg, ångest, rädsla och ilska om vart annat. Fullt med folk och ingen log, alla gick sammanbitna och försökte smälta allt vi fick se och höra. Smälta att det här var äkta historier om äkta människor. 

Dom minimala ståcellerna där 4 pers fick stå samtidigt hela nätterna. Svältcellerna åt dom som dömdes till att svälta ihjäl. Håret. Skorna. Bilderna. Barnen. Stängslen. Hur dom fick sova. Gaskamrarna. Och där dom sedan kremerades till aska efter sin död. 

Visste ni att tyskarna hade 50 olika koncentrationsläger under kriget? Femtio stycken. Och bara på birkenau, som var den största av dom, kunde det finnas 90 000 människor i fångenskap på en och samma gång. Förstår ni omfattningen av detta? Och nu gör Trump samma sak. Och SD pratar om att dom vill göra samma sak och låsa in dom som är "otrogna" mot Sverige. Hur kan detta få hända så få år efter vad judarna, romerna, de handikappade, psykiskt sjuka, kriminella och homosexuella gick igenom? Har inte världen lärt sig någonting?

(null)


Och samtidigt slogs jag av hur vackert det var.  Höga tegelbyggnader, höga gröna träd, maffiga stängsel, grönt gräs och stora åkrar. Om man bortser från alla människor som lidit och mördats på exakt den plats där vi gick så var det vackert. 

Men mest ångest. För nu när jag har varit där så är bilden av dom små barnen på väg mot gaskammaren lite mer verklig. 

En dag tar vi med våra egna barn dit. Vi ska visa dom. Lära dom. Dom ska få se historien när dom är tillräckligt gamla för att förstå. Jag hoppas bara att världen inte upprepat samma hemska misstag innan dess. 

(null)


We were just kids when we fell in love

För ett år sedan vaknade jag klockan 4 på morgonen och insåg att jag några timmar senare skulle vara en gift kvinna och så kunde jag inte somna om. 
För ett år sedan satt jag på sängkanten och blev sminkad inför en av dom största dagarna i mitt liv. 
För ett år sedan åkte jag hummerlimousine för första gången. 
För ett år sedan stod jag utanför kyrkan och försökte höra sångerskans röst när hon sjöng "a moment like this" för att veta exakt när jag skulle gå in i kyrkan.
För ett år sedan stod vi inför våra nära och kära och lovade att älska varandra i nöd och lust, såsom vi redan älskat varandra i nöd och lust. 
För ett år sedan sjöng sångerskan låten "a better place", en låt som alltid varit tillägnad Anders. Alltid. 
För ett år sedan fick vi lyssna till sådana otroliga tal att jag slog rekord i mest lyckotårar i hela världen. Speciellt när Anders hållit sitt tal och jag totalt bröt ihop och sedan skulle hålla mitt tal till honom. Jag vet inte om någon av gästerna hörde vad jag sa. 
För ett år sedan dansade vi vår första dans som gifta till låten "perfect" och för en stund kändes det som att vi två var dom enda där. 

Idag är det våran allra första bröllopsdag och när jag tror att jag älskar den där mannen mer än mest så vaknar jag upp morgonen efter och älskar honom ännu mer. Han som ger mig sovmorgon jämt. Han som ler så fint. Han som inte kan hålla sig från att berätta överraskningar och hemligheter. Han som är så smart och kan så mycket, sådär så jag ibland får tala om för honom att jag faktiskt inte förstår vad han säger ens. Han som är en fantastisk pappa. Han som lär sig nya saker hela tiden för att få det här huset att rulla, han som inte längre har en tumme mitt i handen. Han med den snygga rumpan. Han som dödar alla spindlar. Han som låter mig sova sådär tätt tätt intill trots att det är 35 grader i sovrummet. Han som är så snäll. Han som köper blommor titt som tätt bara för att. Han som bara skrattar åt mig när jag ropar ut "pung-kittel" och dyker ner under vattnet. Han som är så lugn när lugnet har lämnat mig. 

Han som älskar. Som älskar mig och Ebba så högt att han skulle flytta berg för oss. 

Som jag älskar honom. Min andra halva. Min man. Min älskade. 


(null)


För mig är du perfekt. 

När allting verkar ske av en anledning

Den 1 januari 2015 fick jag missfall. Vi var beräknade med en liten bebis 23e augusti det året och jag blev knäckt. Jag mådde så otroligt dåligt. Jag hade precis slutat blöda efter missfallet och gett upp på ett barn, bestämt mig för att börja med piller för att inte riskera samma sorg igen. Då, i januari 2015 så blev jag plötsligt gravid igen. Denna gången gick det bra. Vi fick Ebba, min allra största kärlek här i livet. Hon som jag inte skulle byta mot någon eller något annat. 

(null)



Plötsligt en dag förra sommaren så spontanköpte vi vårt drömhus. Ett hus som har allt vi någonsin önskat och lite till. Anders ville ha källare, jag ville ha bastu och stort kök eller matsal. Vi båda ville ha plats för gäster att sova över. Poolen, äppelträden, alla extra rum och det var bara en bonus för oss. Vi föll för och fick ett hus vi aldrig hade trott vi skulle ha råd med, men så plötsligt var det vårat utan att vi ens letat. Utan att vi ens varit på en ordentlig visning. Som om det var menat för just oss. 


I ungefär 6 års tid har jag velat jobba på psyk. Jag har varit timmis en sommar på BUP och älskade det men det är svårt att få en fast anställning inom psykiatrin utan att ha fått in en ordentlig fot där och när Anders skulle börja jobba heltid efter sin pappaledighet så fanns inte tiden för mig att arbeta extra längre. Sen så fick jag ett jobb inom missbruksvården, ett jobb där jag trivdes väldigt bra. Men så fick jag sparken, helt utan anledning och jag var helt knäckt. Jag trodde att jag skulle tillbaka till mitt gamla jobb och det knäckte mig ännu mer men så plötsligt fick jag ett nytt jobb på ett helt nytt ställe. Inom psykiatri! Det jag drömt om i så många år. Och det är tufft, otroligt tufft ibland men jag lär mig såå mycket och jag har väldigt kul längs vägen. Det har även lett till kortare väg till och från jobbet och på så sätt mer i plånboken och mer sömn då jag tillbringar mer tid hemma. 


Ja, kanske är det så att allting händer av en anledning även om man inte alltid ser anledningen just där och då. Jag är spänd på nästa äventyr som livet kommer ge mig. Undrar vad det blir? Men tills dess, tills dess njuter jag av lugnet i livet ✨


När livet svischar förbi

Vi hade varit iväg och ätit middag och haft en supertrevlig kväll tillsammans. Det var sent och Ebba var övertrött när vi klev av bussen. Hon satte igång och protestera och vägrade gå så jag och Anders började sakta gå hemåt. Hon brukar ju följa efter och vi var ju på en gångväg så det skulle ju inte vara någon fara. 


Vi ser att Ebba följer efter oss och hon är arg. Vi försöker få med henne och fortsätter att sakta gå. Plötsligt vänder hon och springer iväg så vi inte ser henne längre och jag springer efter. Jag kommer runt kröken och kan fortfarande inte se henne. Jag rundar mot busshållplatsen och ser hur Ebba springer ditåt i full fart - rakt ut på vägen. En högtraffikerad bilväg där bilarna kör i 50-70 km/H och jag skriker för allt jag har. Som tur är blir hon rädd när jag skriker och hon stannar till och börjar gråta. Jag springer dit för allt jag har och jag har aldrig varit så arg på henne förut, precis som jag aldrig förut varit så rädd i hela mitt liv. Jag såg allt i slowmotion. Hur hon sprang mot vägen, bilarna på håll, hur jag inte skulle hinna fram och jag såg livet svischa förbi. Och jag insåg hur nära det faktiskt var. Hon, det allra viktigaste jag har. 

När man kraschar

Lagom till midsommar så kraschade jag. Jag som i vanliga fall sover alldeles för mycket pga sköldkörteln som gör mig trött hade knappt sovit på en vecka. Panikångesten som sällan kommer på besök numera hade greppet om mig varje dag helt plötsligt. Jag hade ont. Ont i själen. Det är väl det bästa sättet att försöka förklara en smärta som sitter på insidan, en smärta du egentligen inte har någon anledning att känna eftersom livet är bra. Ditt liv har ju behandlat dig väldigt bra i ett par år nu. Men det är ju just det som är psykisk ohälsa, du blir aldrig av med den. Den ligger där i bakgrunden och hugger dig när du minst anar det varesig det finns en anledning till det eller inte. 

Efter att ha gråtit konstant i ett dygn, blivit hemskickad från jobbet, funderat på om livet är värt att leva, ringt psyk med tårarna rinnandes för att få något utskrivet som får mig att sova så har jag nu varit hemma i några dagar från jobbet. Jag har haft fokus på sömnen, det är den som är viktigast just nu. Jag måste sova för att orka leva och jag kan inte ha panikångest hela nätterna för att jag ska kunna somna. 


Förstå mig rätt nu. Jag vet att livet är värt att leva, jag har en familj som förmodligen inte skulle klara sig utan mig, det är jag som är den här familjens planerare, organisatör och vandrande almanacka. Men det är just när ångesten är som värst som jag hinner tänka dom tankarna, så har det alltid varit. Sen så kommer dom där ögonblicken som när vi sitter i bilen tillsammans och en låt går igång som jag och Anders lyssnade mycket på när vi var nykära vår första sommar ihop (men nog fan är vi fortfarande nykära även om vardagen vissa dagar kommer emellan), och jag tittar i backspegeln, ser Anders i ögonen och han ler och tittar tillbaka på mig, och så tittar jag på Ebba som också sjunger med trots att det förmodligen är första gången hon hör den låten och hon ler stort och tittar på sin pappa. Och jag vet att jag aldrig frivilligt kommer lämna dom här människorna. 


Och så fortsätter dom vardagliga ögonblicken av perfektion när jag och Ebba är på Willys och handlar och hon är glad. Hon berättar om sin dag och hjälper mig att plocka varor. Hon är så duktig och lycklig att jag låter henne plocka vissa varor som vi inte ens behöver, bara för att fortsätta se henne le. Jag brukar inte göra så men just nu kunde jag inte låta bli. Hon berättar för mig hur vi ska gömma oss och skrämma pappa när han kommer hem från jobbet. Hon önskar pannkakor till middag imorgon. Hon är förväntansfull för att hon har blivit lovad glass idag och frågar mig om vi kan äta den ute på altanen. Hennes kläder är smutsiga efter dagen på förskolan, håret som jag aldrig får sätta upp i toffs sticker ut lite hur som helst under kepsen, hon ler och är helt jäkla perfekt. Hon vet inte om det men just där och då fyller hon hålen i min just nu trasiga själ med kärlek och lagar mig. Sakta men säkert lagar hon mig med sitt leende. För den här gången också, precis som hon har lagat mig även förut. 


Jag har inte gråtit på 2 dagar och jag tänker att jag ska till jobbet imorgon. Jag sover fortfarande sådär om nätterna men jag sover i alla fall. Det är bättre nu. 


Det som är osynligt för alla andra medan man själv kämpar för att inte gå under ibland



"Hej! Mitt namn är Hypotyreos och jag är en osynlig autoimmun sjukdom som angriper sköldkörteln. Jag har valt dig för livet! Andra omkring dig kan inte se eller höra mig, men DIN kropp kommer alltid att känna av mig. Jag kan angripa dig var och hur jag vill, jag kan ge dig våldsamma smärtor eller, om jag är på gott humör, bara ge dig värk överallt.

Kommer du ihåg när du och din energi sprang runt och hade det roligt? Jag tog energin från dig och gav dig utmattning istället. Försök att ha kul nu! Jag kan ta från dig god sömn och istället ge dig "hjärndimma" och svårigheter med koncentrationen. Jag kan göra så att det enda du vill är att sova, eller ta sömnen ifrån dig och ge dig sömnlöshet. Jag kan få dig att skaka, att frysa, att svettas. Jag kan få dig till att svälla upp i händer, fötter, ansikte och ögon. 

Ja, jag kan göra dig deprimerad och ängslig och även ge dig andra psykiska problem! Jag kan få ditt hår att ramla av, bli torrt och sprött, ge dig finnar och torr hy- det finns nämligen inga begränsningar för mig. Jag kan få dig att gå upp i vikt, oavsett vad, hur mycket eller hur lite du äter. Och hur mycket du än tränar ser jag till så att du behåller alla dina extrakilon. Jag är inte diskriminerande! 

Några av mina autoimmuna sjukdomsvänner är ofta med mig och ser till så att du får än mer att hantera. Om du har planerat något eller sett fram mot något, så kan jag ta det ifrån dig då du inte tog hänsyn till mig. Jag valde dig av olika orsaker; viruset du aldrig blev av med, olyckan du var med om, den psykiska stressen du var utsatt för under en lång period. Du kan även ha en familjehistoria med mig. Oavsett orsak: Jag har kommit för att stanna!!

Jag vet att du kommer att gå till läkare för att bli av med mig och det får mig att skratta högt! Prova du gärna det! Det kommer till att bli många läkarbesök hos olika läkare innan du kanske hittar en som kanske kan hjälpa dig effektivt. Du kommer att få fel medicinering; smärtlindrande medel, sömnpiller, energipiller, antidepressiva mediciner...

Det är så många andra sätt jag kan göra dig sjuk och miserabel på och listan är hur lång som helst: Högt kolesterol, problem med gallan, sus i öronen, högt blodtryck, lågt blodsocker, hjärtproblem- och allt kommer troligen från mig! Tand- och tandköttsproblem? Problem med magen? Blödningar? Jag sa ju att listan var lång, mycket längre än vad som jag nämner här och det får du lära dig att leva med!

De kommer att berätta för dig att om du bara lever sunt; Äter en bra kost, sover tillräckligt, tränar lagom och tänker positivt- så kan du bli av med mig. Av sjukvården kommer du att bli undersökt, stucken och inte bli tagen på allvar när du försöker förklara hur du mår p.g.a. mig- men ingen vill lyssna och tro på dig. De kommer kanske att vilja skicka dig till en psykiatriker istället, då dom misstänker att problemet sitter i ditt huvud.  
Du kommer att få höra från din familj, dina vänner och från ditt arbete- att det är bara att ta dig samman och sluta känna efter för mycket hur du mår. Allt detta medan du själv sakta går under, medan du förlorar din personlighet, din självkänsla och din identitet."

Älskade unge!

Jag tycker att jag bara upprepar samma sak om och om igen, hon har blivit så stoooor! Helt otroligt vad hon växer och utvecklas. Hon pratar så vi förstår allt, hon är otroligt klok... hon är fantastisk! Nu har hon blivit så stor att hon vuxit ifrån pottan så numera går hon endast på toaletten och klättrar upp med hjälp av en pall. Hon torkar sig sedan själv och tar hjälp av samma pall för att tvätta händerna efteråt - helt utan hjälp av oss! 

Hon är som en fisk i vattnet i poolen och simmar runt helt utan hjälp (självklart med armpuffar på!), nu är hon hemma sjuk och allt hon tjatar om är att få bada och när vi säger att hon får göra det när hon mår bättre så får vi till svar "jag är frisk nu". Haha hon har lärt sig. 

Hon väljer sina kläder själv och... ja hon är bara så stor och klok. Älskade älskade barn, vad jag är glad att just du kom till mig. Trots att jag sörjt missfall tidigare så kan jag från dagen jag träffade dig för första gången säga att jag inte hade velat ha någon annan. Du var menad för oss. 

(null)


Det där med ångest

Katastroftankar. Jag har dom ofta. Jag har nog levt med dom ständigt närvarande sedan min pappa dog. Då var det ju det värsta som kunde hända mig och efter det var jag väldigt rädd att något skulle hända min mamma eller mina syskon. Sedan kom mina syskonbarn och oron fortsatte där och sedan har det bara fortsatt. Det har blivit bättre, det har det, jag har lärt mig att avleda mig själv med annat och oftast går det bra men så kommer det tillfällen då det inte går. Som när vi skulle flytta och jag fick för mig att något skulle hända Ebba om hon inte var med mig så istället för att Anders föräldrar kom och hämtade henne hos oss när dom skulle vara barnvakter så satt jag och körde i 3 timmar för att jag inte vågade låta henne åka bil med dom den dagen, trots att hon åkt bil med dom så många gånger förr. 


Oftast gäller tankarna Ebba och Anders, det är ju min största rädsla att något händer dom och det är tufft att leva med dom tankarna. Ofta ringer jag Anders när han är på väg hem från jobbet "för att kolla hur det går" men sanningen är att jag fått för mig att han varit med om en bilolycka, ett terrorattentat eller ett rån på jobbet. Anders vet om det och han har lärt sig att ringa eller skicka ett sms om han blir sen så oftast går det bra men när tankarna sätter igång så är dom snabbt vid att polisen ringer på dörren för att berätta att han är död... precis som när pappa dog. Jag kommer aldrig glömma det, jag kommer aldrig glömma polisernas blickar, min brorsas tystnad eller mammas förtvivlan när jag kom ner för trappan efter att brorsan väckt mig. Jag är rädd att jag en dag ska ta min mammas plats och behöva ta emot en sådan nyhet. 


Igår var Anders på aw. Jättekul för honom och jag unnar verkligen honom alla roligheter han kan tänkas åka på. Samtidigt kommer tankarna när jag lägger mig på kvällen och ska sova. Jag ser slagsmål, rattfyllor, misshandel, bilolyckor och poliser som ringer på dörren. Oftast sover jag inget alls förrän han kommer hem, det går inte, jag ser blåljus och katastrofer så fort jag blundar och det går inte. Tårarna rinner och paniken är nära trots att jag vet att han är iväg och har roligt. Jag hör i princip aldrig av mig, jag vill inte störa honom med mina tankar för jag vet, jag vet ju att det bara är min ångest och mina rädslor som talar. Men ibland är det svårt, ibland skickar jag iväg ett sms. Det har hänt att jag ringt också och det är nästan värre för svarar han inte så blir paniken ännu större. Det blir ännu värre. Men han förstår, han vet att han behöver svara om jag skickar ett sms på kvällen eller natten och skriver godnatt eller frågar om dom har kul. 


Men det är helt värdelöst. Och så tänker jag på "tankens kraft", ni vet att det man tänker blir till verklighet? Och det skrämmer mig ännu mer för tänk om jag gör alla katastrofer verkliga? Tänk om mina tankar orsakade min mammas död? För det var ju min största rädsla då, att förlora min mamma. Hon stod ju för många av mina katastroftankar då. Och nu har jag en dotter, en som är viktigare än allt annat jag någonsin haft. Gissa om ångesten är värre nu när jag har så mycket mer att förlora. När jag kan förlora sådant som jag inte skulle kunna leva utan. 


Det är hemskt och jag önskar att jag slapp leva med dom här tankarna men någonstans inser jag nog att det här är jag. Ångesten är en del av mig. Rädslan är en del av mig. Och det är tufft, ibland är det jättetufft. 

Speciellt när man har så mycket att förlora. 

Då för 4 år sedan

Jag var nyopererad och helt väck. Jag hade ont, jag mådde illa och var hög på smärtstillande. Vi gick upp för trappan i porten hos mig. Anders hade länge tjatat om att vi skulle bli tillsammans och jag hade inte alls velat, jag var inte intresserad av något förhållande, jag tyckte att vi kunde fortsätta träffas utan att sätta nån etikett på oss men det ville Anders (såklart, jag är ju underbar! Haha). Men där i trappan så fick jag ur mig "ville du bli tillsammans eller?" Och när Anders svarade "va? Ja det vill jag" så sa jag enkelt att då är vi väl tillsammans då, sen gick jag in och la mig i sängen. Sjukt oromantiskt. 2 dagar senare fick jag träffa svärisarna också för första gången. 

Det var 4 år sedan. Bara fyra år. Hur galet är inte det?! Anders är alltså fortfarande inte mitt längsta förhållande och ändå står vi där vi står idag. Vi bor i vårt andra gemensamma hus, vi har en fantastisk dotter ihop och vi är gifta. Jäklar vad vi har gått fort fram känner jag när jag tänker efter. Men ändå känns det så jäkla rätt. Så bra. Så tryggt. Så enkelt. Det känns som att det alltid varit vi och jag minns knappt livet innan honom. Det har bara varit så självklart att det är han. 

Fyra år, inte mer än så. Allt har gått galet fort men allt känns galet rätt också. Här står vi nu, kära och fortfarande sams genom småbarnsåren. 


(null)

Det var berättelsen om den 16 maj 2014. 


Att vara tjock

Jag och Anders hamnade i ett samtal om det här med att vara tjock. Jag är tjock. Jag är tjock och jag tycker att det är skitjobbigt, dels för att jag vet vad vissa människor tänker om tjockisar och dels för att jag inte tycker att jag förtjänar detta. För det är jobbigt att vara tjock. Skitjobbigt. Det är tungt, det är osmidigt, svårt att hitta kläder, svettigt och gör ont. 


När jag var gravid med dottern så kapsejsade min sköldkörtel. Det tog 1 år av tjat innan jag ens fick en läkare att gå med på att ta enkla blodprover på mig och när dom togs så visade det sig att jag hade underfunktion i sköldkörteln. Det gjorde mig så trött att jag sov bort alla mina lediga dagar. Och det gjorde mig tjock utan möjlighet att gå ner i vikt. Jag har provat alla möjliga sätt att gå ner i vikt, jag har provat olika dieter, jag har provat sunt förnuft, jag har fått nog och svullat i mat, jag har tränat stenhårt, jag har promenerat och tränat litegrann och jag har inte tränat alls. Jag har provat allt och oavsett vad jag än gör så pekar vågen uppåt. Jag har fetma och det är skitjobbigt. Jag skäms. 


Vi kom in på det här med mat. Jag äter bra. Det är vanlig husmanskost liksom. Ibland blir det en pizza men det är sällan. Ibland blir det några bitar choklad men oftast blir det grönsaker med dipp. Jag dricker läsk ungefär 1 gång i månaden skulle jag tro och då är det 1 glas när jag är ute och äter, aldrig en hel flaska. Hemma har vi aldrig läsk, hemma dricker jag enbart vatten. När jag vill lyxa till det köper jag vatten med smak. Det enda egentligen onyttiga jag äter det är yoghurt och Musli till frukost och det var det vi kom in på. Standardkommentaren blir då "men yoghurt är onyttigt. Ät gröt istället. Eller kvarg eller keso typ". Alltid äckliga alternativ också. Och varför är det så? Varför är det så att tjockisar ska förpassas in i att bara äta grönsaker och keso. Äter du yoghurt till frukost så får du skylla dig själv för att du är fet. Det spelar ingen roll vad du äter eller inte äter annars, det spelar ingen roll hur mycket du rör på dig eller tränar - är du tjock så är du förpassad till att enbart äta smalmat. Hade jag varit smal hade ingen reagerat på att jag brukar äta yoghurt ibland. 


Det här tjockisfacket jag ofrivilligt hamnat i gör mig så jäkla ledsen. Det här facket där även om folk inte säger något om jag en dag äter onyttigt eller om jag hungrigt lassar på en till stor portion, så ser jag blickarna. Jag ser vad folk tänker. Facket där jag automatiskt ses som någon som inte tar hand om sig själv eller någon som bara sitter på soffan och äter chips. Om ni bara visste hur många gånger jag fått förklara för läkare hur mina matvanor är och hur mycket jag rör på mig och jag ser ju på dom att dom inte tror mig. 


Det här tjockisfacket som man placerar folk i är så orättvist. Det är elakt. Jag skäms över min kropp pga att det är vad samhället säger åt mig att göra. Det är redan tufft som det är att vara tjock. Helt plötligt får jag handskas med att inte orka lika mycket som förut, plötsligt så lackar svetten för minsta lilla, knäna gör ont på mornarna och låren fylls av röda värmeutslag som kliar. På det ska jag leva med dömande miner för att jag äter yoghurt och inte keso till frukost också. Vi tjockisar ska inte njuta av livet alls. Vi ska bara ha fokus på att bli smala, vi ska bara träna och äta sallad hela tiden. Och råkar någon se en tjockis äta en bulle, då kan ni vara säkra på att den tjockisen baaara äter bullar hela dagarna långa. Eller? 


Kanske är det så att det finns tjockisar som faktiskt lever nyttigare och bättre än vad många smala människor gör. Kanske finns det tjockisar som är just tjockisar högst ofrivilligt och faktiskt inte har någon lust med kommentarer om hur tjock man är eller vilken diet som är bra om man vill gå ner i vikt (för man vet att det inte funkar i alla fall). Kanske finns det fler tjockisar som jag som kämpar som as för att lära sig att tycka om sin kropp för att man börjar inse att det nog är såhär man kommer att se ut om man inte går vägen via en kirurg. Och det finns tjockisar som inte vill operera sig, som bara vill att alla steg på stegräknaren och alla pass på gymmet ska börja visa sig även på kroppen. Och så finns det tjockisar som idag lever i en tjockiskropp men lever mycket nyttigare än vad dom gjorde när dom levde i en mycket mindre, smalare och smidigare smaliskropp. 

Eller så säger samhället att tjockisar är ohälsosamma, en börda och får skylla sig själva. 

Tim

Såg dokumentären om Avicii och har bara ont i hjärtat nu. Han dolde inte sin psykiska eller fysiska ohälsa, han pratade vitt och brett om hur han mådde både med folk runt om honom och med kameran. Ändå försökte folk i hans närhet få honom att fortsätta turnera när allt han ville var att sluta. Tänk att pengar blir så viktigt att folk slutar se människan utan ser bara pengarna den människan kan tjäna åt en själv. 

Pressa inte någon som mår dåligt, speciellt inte av egoistiska skäl. Speciellt inte av ekonomiska skäl. Speciellt inte när det redan finns så mycket pengar att det räcker och blir över. När en person berättar för dig att den mår dåligt - lyssna då. Finns där. 

Jag vet inte vad som hände på det där hotellrummet men efter att jag sett dokumentären är jag övertygad om att det hade kunnat förhindras. Och det gör det bara ännu mer tragiskt. 

Nu ska jag dela något viktigt!

Läs detta snälla ni för det är exakt såhär det är. På pricken såhär, varenda dag, varenda minut i livet. En ständig bergochdalbana som du inte kan kliva av. Precis såhär är det. Meningen som berör mig allra mest är "I don't always feel sad, sometimes I don't feel anything at all. It may seem like I'm giving up but this is when I am fighting the hardest, just to stay alive." Där kan ni kanske hitta ett uns av förståelse för psykisk ohälsa. Kanske. 

(null)


Exhale the bullshit. Eller?

Dom senaste 2 åren har allt bara gått jättebra för mig. Livet har varit sådär underbart ni vet? Jag har haft mitt fantastiska barn, jag har gift mig med min stora kärlek. Jag har flyttat till mitt drömhus, fått ett nytt jobb som jag verkligen trivs sååå bra på. Jag har rest. Jag har haft allt jag någonsin drömt om, precis som om mamma och pappa i himlen förstod att det är vad jag behövde. Men nånstans vet jag ju att den världen nån gång kommer att rasa. Jag kommer inte alltid ha det såhär bra, saker och ting kommer inte alltid att gå min väg. Det vet jag. Men jag har försökt att inte tänka på det. 

Nu kanske det rasar. Efter dagens möte känns det som att det börjar krackelera och sakta gå sönder. Kanske är det nu min tur vänder. Kanske blir det här året inte så fantastiskt ändå. Jag vet inte. Oavsett är jag idag väldigt ledsen och besviken. Skitsnack som kan ge konsekvenser som jag inte tror andra tänkt på. 

Jag vet inte. Kanske blir det bra. Kanske inte. Oavsett så ger jag mig själv den här kvällen till att gråta. Idag tog jag åt mig av skitsnacket. Idag tog jag åt mig av att ha blivit illa behandlad. Idag är jag ledsen. Idag. Till nästa gång har jag släppt det, till nästa gång ska jag vara mig själv igen. Men idag tog det faktiskt, idag tog det hårt. 

(null)


3,5 år

3,5 år av att hålla hand, kyssar, bråk, kompromisser, trohet, bus, skratt, tårar, galenskap, resor, sorg och lycka. 

Graviditet, hormoner, bebiskräks, sömnbrist, tårar, smärta, lycka, irritation, läckande bröst, små barn, för lite ensamtid, jobb, vardag, städ, tvätt, disk, tidiga kvällar, alldeles för sena kvällar, giftemål, husägande, lek och bus...


Och när jag stannar till och tittar på honom så tar han fortfarande andan ur mig. Över 3 år av vardag och han ger mig fortfarande fjärilar, inte bara i magen utan i hela kroppen. 



Andra kanske glömmer

Det är sällan jag yttrar dom orden högt. Jag låter bli för jag vet att jag inte kan hålla tillbaka tårarna då, jag vet att det kommer göra extra ont. Efter snart 2 år så har jag blivit expert på att hålla tillbaka tårarna, mest för andras skull. Mest för att dom ska slippa se, för att dom ska slippa bli obekväma. För att jag ska slippa skämmas. 


Efter snart 2 år gör det fortfarande ont. Jätteont. Varenda dag. Men jag har lärt mig leva med det, jag har lärt mig att bära smärtan med mig som en del av mig och jag vet att hur lycklig jag än är och blir så kommer jag alltid ha den där biten i mitt hjärta där jag sparat dom och den biten kommer alltid vara full av smärta och sorg. Tar jag fram den biten så rinner tårarna. Varje gång. Jag tittar fortfarande på min dotter och det smärtar mig att veta vad hon går miste om. 

Det är väldigt sällan jag yttrar orden högt och ibland är jag rädd att andra ska glömma. Att folk ska tro att det är bra nu. Att folk ska tro att sorgen är lättare nu när jag endast pratar om henne med glädje. När jag endast pratar om dom med glädje. Nu när jag kan träffa hennes vänner, se hur dom alla får tårar i ögonen varje gång dom ser mig, varje gång vi pratar. Varje gång dom ser på mig. Varje gång dom ser på min dotter. Jag ser tårarna i deras ögon. Och jag är stark, jag möter deras tårar med ett leende. Ett förstående, ett försök till ett varmt leende. Men kanske är det så att folk tror att det slutat göra ont, att jag slutat sakna. Att jag slutat gråta. Att jag gått vidare. Jag kommer aldrig kunna gå vidare från denna smärta, den är för påtaglig. Den är alltid här. 

Jag saknar min mamma. Det är orden jag sällan yttrar högt. Det är orden jag vissa dagar inte vågar tänka. Orden jag vissa dagar inte kan yttra ens för mig själv för då brister det. Då kan inga murar hålla mig uppe. Jag saknar min mamma. Och jag saknar min pappa. 


RSS 2.0