Andra kanske glömmer

Det är sällan jag yttrar dom orden högt. Jag låter bli för jag vet att jag inte kan hålla tillbaka tårarna då, jag vet att det kommer göra extra ont. Efter snart 2 år så har jag blivit expert på att hålla tillbaka tårarna, mest för andras skull. Mest för att dom ska slippa se, för att dom ska slippa bli obekväma. För att jag ska slippa skämmas. 


Efter snart 2 år gör det fortfarande ont. Jätteont. Varenda dag. Men jag har lärt mig leva med det, jag har lärt mig att bära smärtan med mig som en del av mig och jag vet att hur lycklig jag än är och blir så kommer jag alltid ha den där biten i mitt hjärta där jag sparat dom och den biten kommer alltid vara full av smärta och sorg. Tar jag fram den biten så rinner tårarna. Varje gång. Jag tittar fortfarande på min dotter och det smärtar mig att veta vad hon går miste om. 

Det är väldigt sällan jag yttrar orden högt och ibland är jag rädd att andra ska glömma. Att folk ska tro att det är bra nu. Att folk ska tro att sorgen är lättare nu när jag endast pratar om henne med glädje. När jag endast pratar om dom med glädje. Nu när jag kan träffa hennes vänner, se hur dom alla får tårar i ögonen varje gång dom ser mig, varje gång vi pratar. Varje gång dom ser på mig. Varje gång dom ser på min dotter. Jag ser tårarna i deras ögon. Och jag är stark, jag möter deras tårar med ett leende. Ett förstående, ett försök till ett varmt leende. Men kanske är det så att folk tror att det slutat göra ont, att jag slutat sakna. Att jag slutat gråta. Att jag gått vidare. Jag kommer aldrig kunna gå vidare från denna smärta, den är för påtaglig. Den är alltid här. 

Jag saknar min mamma. Det är orden jag sällan yttrar högt. Det är orden jag vissa dagar inte vågar tänka. Orden jag vissa dagar inte kan yttra ens för mig själv för då brister det. Då kan inga murar hålla mig uppe. Jag saknar min mamma. Och jag saknar min pappa. 


I don't shine if you don't shine

Alltså hon är ju världens finaste. Världens absolut finaste människa ❤️ vackra, omtänksamma, kloka lilla barn, jag är så tacksam att du är min! 




Mitt team

Det här är mitt team. Tillsammans med dom här kan jag övervinna allt.

Tillsammans med dom här mår jag som bäst, detta är mina stora kärlekar.

Jag och Anders har egentligen inte varit tillsammans i speciellt många år, men ändå känns det som evigheter. På ett positivt sätt! Det känns som att det alltid varit han och jag, som att vi verkligen hör ihop och livet innan honom är numera bara ett overkligt blurr. Det är med Anders jag hör hemma. Jag känner mig fortfarande nykär, det pirrar liksom lite extra i kroppen när jag tänker på honom och hela jag blir varm av kärlek när han tar min hand. Vi hör ihop bara, så enkelt är det. Det är han eller ingen.

Ebba min Ebba... Jag har älskat henne varenda minut från strecket på graviditetstestet. Första gången jag såg henne så tyckte jag verkligen att hon var vackrast i hela världen och det är hon fortfarande. Hon är en glädjespridare som får oss att skratta varje dag. Hon är så hjälpsam, omtänksam och uppmärksam. Hon gör

(oftast)

det vi ber henne om och så applåderar vi tillsammans. Hon är... det finns inte ord nog att beskriva vad hon är för mig. Hon är den mest fantastiska människa jag någonsin mött och jag har äran att få tillbringa varje dag tillsammans med henne. Hon är mitt liv, mina andetag tar jag för henne och mitt hjärta slår för henne.

Dom är mitt team. Vi mot världen. Det känns som att våran kärlek är störst i hela världen och jag har svårt att ta in att fler känner såhär för sina familjer. För sina partners. Tänk vilken tur dom har! Tänk vilken tur jag har. Jag är väldigt lyckligt lottad för att det blev just Anders och Ebba och jag tror att det var meningen att det skulle bli vi. Utan dom, inget jag. 

Vi ♥


Öppet brev till mitt 16 åriga jag

Hej Hanna!
 
Du är 16 år fyllda och har nyss fått din första pojkvän någonsin. Det känns stort men alla säger att det snart kommer ta slut, ni är ju unga så du ska inte slösa för mycket tid på kärlek, fokusera på något bättre. Du kommer inte att lyssna på dom och ni kommer vara tillsammans i flera år, ni kommer dela en del fantastiska saker tillsammans men även en del hemska. Du kommer vara upp över öronen förälskad och du kommer att avsky honom. Låt det vara så, du kommer att lära dig mycket och du kommer aldrig att ångra honom.
Hanna, livet känns svårt nu och trots att det kommer kännas svårt några år till så ber jag dig att se ljuset i tunneln och vänta inte så länge med att söka hjälp. Det hinner bli riktigt illa annars, du kommer hamna på botten där du till slut inte ser något ljus om du inte söker hjälp redan nu. Berätta för folk, berätta hur du mår. Jag vet att du inte kommer att göra det trots att du borde.
 
Hanna det kommer att ta slut med din första kärlek till slut och du kommer klara dig bra utan honom. Du kommer börja jobba och du kommer att utbilda dig vidare, sjukt va?! Du kommer faktiskt att bli vuxen, det där som känns så himla långt bort. Du kommer att bli kär igen. Du kommer att få ditt hjärta krossat och även du kommer att krossa hjärtan. När du får ditt hjärta krossat så gräv inte ner dig, leta inte efter felen i dig. Res dig istället upp och gå vidare för i slutändan kommer du inse att ingen av dom var värda det. Och när det är dags för dig att krossa hjärtan så gör det varsamt, glöm inte deras känslor, var snäll. Jag vet att du har svårt att kontrollera dig emellanåt och det kommer du tids nog att äta mediciner för och då kommer du må mycket bättre, du kommer vara snällare både mot dig och mot andra. Men tills dess, försök att vara varsam.
 
Ha kul! Res mer, umgås med dina vänner. Du behöver inte bara jobba stenhårt och sedan festa varje ledig helg. Lägg pengarna på att se världen istället, du kommer ångra det annars. Du kommer ångra det där sabbatsåret du inte tog efter gymnasiet när du ville ut och resa och jobba någon helt annanstans på jorden. Drömmen du gav upp för kärleken. Du kommer ångra den där sommaren när du tänkte stanna kvar i Turkiet en längre tid men du istället kom hem efter 1 vecka, ännu en gång pga kärleken.
 
Ta aldrig någonting förgivet. Speciellt inte människor. Prata med dina nära ofta, säg dom där små orden för att visa att du är rädd om dom som t.ex "kör försiktigt". Och när livet kommer med käftsmällar så kom ihåg att du överlever det. Du är stark! En av dom absolut starkaste människorna jag någonsin har träffat, men du vet inte om det själv, speciellt inte än.
 
Du tycker att du är tjock och du har komplex för hela din kropp. Jag vill bara tala om för dig att du inte alls är tjock. Du är faktiskt ganska så smal och dina bröst ser inte alls onormala ut. Du behöver inte skämmas.
 
Om några år kommer du få höra att du har en sjukdom som gör att du kanske aldrig kan få barn naturlig väg. Du kommer känna dig värdelös och inte som en riktig kvinna och du kommer även få höra orden "Var glad att jag inte lämnar dig". Till den 19 åriga Hanna skulle jag bara vilja säga att du kommer att bli gravid. Du kommer att få i alla fall ett perfekt barn och när du är 26 år så kommer du gå på ett läkarbesök där det visar sig att sjukdomen har dragit sig tillbaka, du kommer få höra att du visst kan få barn. Du kommer inte behöva oroa dig för ifall du kan få fler eller om du bara hade tur den där ena gången.
 
Hanna, livet kommer inte alltid att behandla dig bra. Människor kommer inte alltid att behandla dig bra och du själv kommer inte alltid att behandla dig själv bra. Det är den hårda sanningen. Du kommer befinna dig på den absoluta botten mer än 1 gång och det kommer vara hårda kamper tillbaka. Du kommer även finna lycka omkring dig. Du kommer träffa en ny tjej och hon kommer bli din bästa vän. Om 10 år kommer du inte ha många vänner omkring dig men dom du har omkring dig kommer du uppskatta så förbannat mycket och även om det kan gå ett tag utan att ni ses eller pratar så vet du alltid att dom där speciella vännerna alltid finns där. Du kommer träffa kärlekar och du kommer att släppa kärlekar. Du kommer ha alldeles för korta klänningar, dansa alldeles för sexigt och dricka alldeles för mycket alkohol. Och du kommer göra detta alldeles för ofta under några år. Men du kommer ha kul under dom åren! Se bara till att ta det försiktigt för det är inte alltid du och dina vänner tänker er för.
 
Om 10 år kommer du att se tillbaka på ditt liv med andra ögon. Du har tagit dig igenom flera helveten, du har ett gott hjärta som du kommer att behålla genom alla dessa år. Du kommer att gå ut skolan med bra betyg och få ett par utbildningar på köpet. Och en dag, om tillräckligt många år för att det ska kännas som en evighet just nu så kommer du att träffa en man. Han kommer heta Anders (Japp, svensk! Sjukt otippat!) Anders kommer att vara fantastisk så var snäll mot honom, även i början innan du lär dig lita på honom. Du kommer att inse efter ett tag att han är den rätte. Du och Anders kommer få minst 1 barn ihop, en flicka. Hon kommer vara alldeles perfekt, hon kommer vara det vackraste du någonsin har sett och bara tanken på att hon är hälften dig och hälften Anders kommer att göra dig tårögd. Du kommer att få ditt efterlängtade barn helt på naturlig väg, du behöver inte oroa dig. Så passa på att ha kul fram tills du träffar den där Anders. Var snällare mot dig själv och folk som är snälla mot dig, det är taskigt att krossa hjärtan med flit.
 
Och Hanna, du kommer att få utstå mycket skit för att du är kvinna. Du kommer vara med om det ena med det andra pga ditt kön och jag kan faktiskt inte skydda dig mot det, jag kan inte ens skydda mig själv mot det. Men jag vill att du ska veta att den äldre du inte accepterar skiten, den äldre du säger ifrån. Och när den äldre du kommer med åsikter och förslag så är det ingen som kommer våga titta nedlåtande på dig och säga "men lilla gumman.."
 
Kram från den 26 åriga du ♥
 
PS. Du tror att du kommer vara oskuld för alltid, lugn nu! Du kommer ha massor av sex så du kan sluta oroa dig.

När mamma fyller år

Idag är det min mammas födelsedag. Om hon levt så hade jag och Ebba kanske gått hem till henne direkt efter dagis. Kanske hade vi köpt med oss tårta eller annan fika, eller så hade mamma bakat. Hon hade förmodligen bjudit på middag. Vi hade haft en present med oss samt blommor. Eller så hade vi kanske haft kalas för henne i helgen. 


Nu är det inte så. Det händer rätt ofta att jag försöker minnas mammas röst, jag spelar upp en bild av att jag pratat med mamma i telefon igår, eller i förrgår. Bara för att inte sakna för mycket. Bara för att tårarna inte ska rinna varje dag. Men jag minns faktiskt inte längre hennes röst. Men jag minns varenda millimeter av henne ansikte. 

Jag drömmer om mamma rätt ofta. Varje dröm är olika men går ut på samma sak, hon lever och är i fara och jag gör allt för att rädda henne. Jag riskerar mitt liv om och om igen för att rädda henne för annars vet jag att hon dör. Drömmarna tar alltid slut med att mamma försvinner. Jag hinner aldrig rädda henne. 

Ibland hör jag steg hemma hos oss. Ibland sätter sig Ebba plötsligt upp i sin säng, pekar mot något i rummet och börjar prata, precis som om någon var där. Jag brukar titta på henne i babymonitorn och tänka och hoppas på att mamma och pappa kanske är där. Att det kanske är dom som leker med henne. Ibland när jag nattar henne så känner jag en närvaro i hennes rum och varje gång tänker jag samma sak, jag hoppas att det kanske är dom. 

Och jag undviker att tänka på att jag är föräldralös. Jag är för ung för att vara det och det känns som att jag ska gå sönder om jag låter dom tankarna ta över. Jag är föräldralös. Jag har ingen mamma eller pappa att ringa. Att hälsa på. Som hälsar på. Som sitter barnvakt åt min dotter. I perioder rinner tårarna varje kväll innan läggdags. När Anders somnat och det är tyst i rummet. När jag har tid att tänka, att sakna. Då rinner tårarna av saknad. Nästan varje kväll. Ikväll ska jag hälsa på mamma och pappa, ikväll ska jag gratta mamma och tända ett ljus för henne. Idag rinner tårarna mitt på dagen så kanske kommer dom inte ikväll. 

Jag fick ändå 9 år tillsammans med pappa och nästan 25 år tillsammans med mamma och jag är tacksam för varenda dag av dom åren. Jag hade inte valt bort dom för nånting. 



Doften av pappa

Min pappa doftade väldigt speciellt. Ingen parfym, inget rakvatten eller annat tillgjort utan han doftade naturligt. Sig själv. Pappa. Gott. Efter 17 år så minns jag fortfarande hur han doftade. 


För några kvällar sedan låg jag och sambon i sängen och pratade och plötsligt var den bara där. Doften av pappa. Hela rummet fylldes av doften av min pappa och jag bara visste att han var där. Jag har inte känt hans närvaro på flera år. Jag har inte ens drömt om pappa på flera år, sist jag kan minnas att jag drömde om honom var strax efter hans begravning. Snart 17 år sedan. 

Men nu var han här. I vårat sovrum. Och doftade så gott, doftade sig själv. Jag somnade strax efter det och sov som en stock med en känsla av lugn i hela kroppen. En känsla av lycka och trygghet. Han var där. 

Och idag är det 17 år sedan jag träffade honom för sista gången. 17 år sedan jag senast hörde hans röst. Jag har glömt bort hur hans röst lät för längesen. Imorgon bitti är det 17 år sedan jag såg honom ligga på bårhuset. 17 år sedan jag senast strök honom på kinden. Rörde honom. 17 år sedan. 

Konstigt hur man överlever och blir lycklig igen utan en person man trodde man skulle dö utan. 


Ain´t nobody gonna love you like the way I do

Liten blir bara större och större ♥
 

Hon går! Hon pratar massor, hon går, hon förstår i princip allt man säger till henne, hon svarar på frågor, hon ropar om hon vill något. Hon klättrar upp i soffan, lägger sig ner och sätter igång tvn själv när hon vill ligga och ta det lugnt en stund! När blev hon så stor? Det var ju nyss hon bara var en knubbig liten skrutt som satt lite snett i matstolen och såg glad ut för att hon fick vara med oss vuxna vid matbordet.
 
Hon gillar att åka pulka, duscha, läsa böcker, sjunga och dansa och så har hon sina egna skämt som hon kör med mig och så helt andra skämt som hon kör med sin pappa. Hon gillar inte torsk och att gå och lägga sig men kan vara förjävlig att ha att göra med när hon är trött. Då vet hon verkligen vilka knappar hon ska trycka på för att pröva sin mammas nerver! Hon är en liten person nu. Min bebis är inte längre en liten bebis, hon är ett barn. Ett barn med egen vilja. Ibland gör hon mig tokig men jag älskar henne mer och mer för varje dag som går. Jag brukar krama om henne och borra ner mitt ansikte i hennes mjuka axlar och hals, pussa henne och säga hur mycket jag älskar och är tacksam över henne. Tänk om hon bara visste.

När det är lite tufft

Det är mycket just nu även fast jag är föräldraledig och det känns som att det inte händer ett skit på dagarna, haha. Jag har varit låg ett tag, sover dåligt och haft en del dåliga tankar och impulser på besök. Det har helt enkelt varit väldigt jobbigt ett tag och jag har bestämt mig för att börja medicinera igen, för min dotters skull. Bara hoppas att det funkar för det är tufft att må dåligt inombords och leva med negativa tankar och impulser när man har ett barn att ta hand om. Det är omöjligt att stanna kvar i sängen en hel dag trots att jag ibland skulle vilja.
 
Samtidigt så har jag och Anders krisat en period nu. Mitt i starten av bröllopsplanering och provning av klänningar så har vi krisat rätt ordentligt. Så ordentligt att det till och med var på tal att ställa in bröllopet, något ingen av oss vill. Nu jobbar vi på att lösa allt, vi älskar ju varandra och vill absolut inte vara utan varandra men ett förhållande är inte alltid en dans på rosor. Nu känns det i alla fall bättre, vi har pratat massor och nu försöker vi göra småsaker för varandra som glömts bort längs vägen.
 
Åh jag skulle behöva komma bort på en veckas semester. Komma bort från matlagning, disk och vardag. Njuta med min familj, få lite sol, sovmorgon och ladda ny energi men alla extra pengar går till bröllopet just nu så att boka en resa finns inte på kartan. Tråkigt nog även om vi ju har annat roligt att se fram emot :) Tänk om vi kunde vinna en större summa pengar, hallelujah vad perfekt det skulle sitta just nu!

1 år!

Ebba, min dotter, mitt livs allra största kärlek fyller 1 år idag! Idag fast då, exakt kl. 11.56 kom hon äntligen ut efter flera dygn av kämpande. Och jag minns fortfarande hur det kändes när hon kom ut, hur långa dom där sekunderna innan hon skrek kändes. Det handlade nog om 1-2 sekunder men det kändes som 1-2 minuter och jag minns hur jag hann tänka varenda katastroftanke under den tiden.
 
Och sen fick jag se henne. Det där lilla barnet jag älskat i så många månader utan att jag ens sett henne och jag minns att jag tyckte att hon var det vackraste jag någonsin sett. Svullen och kladdig och så himla, himla vacker. Och våran!
 
Jag är tacksam för varje dag tillsammans med vårat charmtroll och busunge. Jag älskar hennes små bus, hennes pussar och hur hon säger "mamma".
Det finns ingen jag älskar så som jag älskar henne ♥
 
 
 
Och precis som jag säger till henne varje dag -
Mamma älskar dig... Mest i hela världen!

Det där med sorg

När någon är i sorg så vill folk gärna säga något som får den personen att må bättre. Något som ska lätta sorgen lite för den personen, men min egen upplevelse är att sakerna som sägs oftast ger negativ effekt istället.
Saker jag ofta fick höra var
 
"Men snart får du ju en liten bebis att ta hand om istället"
Precis som att bebisen skulle göra allting bra, precis som att mitt barn skulle få sorgen efter mamma att försvinna. Precis som mitt barn skulle ersätta min mamma. Sorgen har snarare förstärkts i vissa fall för ofta ser jag på mitt barn och tänker på det min mamma missar. Jag ser ofta på min dotter och tänker på allt hon går miste om när hon inte får ha sin mormor här. Jag förstår att folk vill påpeka det positiva i att man ska få barn men det är inte en tröst. Min bebis fick mig att fortsätta kliva upp på mornarna, jag åt och jag levde vidare för att bebisen behövde mig men det var absolut inte en tröst i sorgen att jag minsann skulle få ett barn.
 
"Gud ger och Gud tar"
Och bara för att jag ges ett barn är det okej att min mamma tas ifrån mig? För det är indirekt det folk sa och samtidigt fick dom mig att känna skuld över min graviditet.
 
"Efter begravningen kommer det kännas bättre"
Det är inte okej att säga så! Det är inte okej att någon annan ska bestämma åt mig när det borde kännas bättre. För vet ni vad? Det kändes inte bättre efter begravningen, det kändes inte alls bättre. Sorgen kom fortfarande som en käftsmäll, dag efter dag. Jag grät varenda dag i flera månaders tid och fortfarande över 1 år senare gråter jag flera gånger i veckan. När det då inte alls kändes bättre efter begravningen så kände jag istället skuld, jag kände att det var fel på mig och att jag skulle dölja min sorg. Jag slutade vara ledsen inför folk för att jag kände att jag inte borde vara det.
 
"Gråt inte i din ensamhet, prata med folk istället"
Jag gråter när jag vill. Om jag helst av allt gråter i min ensamhet så är inte det något du ska lägga dig i. Punkt.
 
Istället för att säga alla dom där klyschorna som att "Gud ger och Gud tar" och allt annat bullshit så var hellre tyst. Ge en kram om du inte vet vad du ska säga, fäll en tår du också för att visa att det är okej och att du också är ledsen och känner en saknad. Beklaga sorgen, säg att det är orättvist. När min kompis förlorade en förälder så var jag väldigt noga med att säga att alla känslor är okej och att man får sörja precis så länge som man behöver sörja. Det är ingen annan som ska komma och bestämma när det ska sluta göra ont eller när man ska sluta gråta. Sorgen kommer som en smäll på käften och slår ner dig på backen, även när det gått en längre tid. Jag vet för sorgen efter min pappa som gick bort för snart 17 år sedan kan knocka mig fortfarande.
Det är okej att bli arg, det är okej att vara arg över något helt ologiskt för det är så sorgen är, den är ologisk. Det är okej att bli arg på den som dött, det är okej att bli arg på världen, på alla runt omkring dig och på alla främlingar. Det hände att jag kunde bli arg på en främling som var ute och gick med sin mamma, för hen fick ha sin mamma kvar i livet men inte jag. Det hände att jag blev arg när riktigt gamla människor fyllde år för varför fick den fylla 90 år när min mamma inte ens fick fylla 65? Sorgen är ologisk och det måste man låta den vara. Vi måste sluta sätta upp regler för folk som sörjer och bestämma att efter begravningen så ska man må bättre eller att efter 1 år så har man gått igenom alla "första gånger" utan den personen och efter det ska det vara lugnt, det ska inte vara svårt längre med julafton eller födelsedagar. Men vet ni vad? Det är svårt. Det kommer alltid vara svårt men det kommer vara olika svårt för varje år som går. Ett år kanske det går bra, du kanske mår bra medans året efter ligger du trasig i sängen och gråter hela dagen. Och vet ni vad? Det är helt okej. För sorg går inte över, du lär dig bara att leva med den.
 
 

När man tar sig tid för perfektion

Jag hade jobbat natt och skulle gå och lägga mig. Det var dags för Ebbas morgonlur så hon låg bredvid mig. Hon hade redan somnat och jag såg på varje millimeter av min dotters vackra ansikte. Följde dom vackra ögonen som blundade, den lilla kalufsen, dom runda kinderna och läpparna som putade sådär som dom ibland gör när hon sover. Och jag kände mig så lyckligt lottad. Lyckligt lottad som hade turen att få ett barn, lyckligt lottad som fått just henne. Lyckligt lottad för att jag fick ligga där bredvid henne i lugnet.
 
Jag har velat ha barn sedan jag var 12 år men det har varit tvära kast från att vilja skaffa barn alldeles för tidigt till att inte vilja leva alls. Jag var fram tills jag passerade 20 helt säker på att jag skulle dö innan min 20 års dag. Jag hade en känsla av att jag inte skulle få leva ett långt liv. Och kanske får jag inte det, det vet jag inte än men jag lyckades passera 20 och siktar nu stenhårt på 30. Samtidigt som jag så gärna ville ha barn så trodde jag aldrig på det själv, jag trodde aldrig riktigt att det skulle bli min tur. Jag fick höra att jag kanske inte skulle kunna få barn. Jag trodde jag skulle dö ung. Jag trodde inte att jag skulle träffa någon som jag skulle våga skaffa barn med och som skulle både våga och vilja skaffa barn med mig. Ärligt talat var jag rädd att det aldrig skulle bli av.
 
Och nu låg jag här och tänkte på den tiden. Jag tänkte på tiden då jag inte vågade tro på att hon någonsin skulle finnas. Och jag log. Jag ville smeka hennes ansikte och ge henne en puss men jag vågade inte, kanske skulle jag väcka henne då. Men jag log av tacksamhet, sån otrolig tacksamhet. Tänk att för bara ett par år sedan trodde jag inte att hon nånsin skulle finnas och nu låg hon här, bredvid mig i all sin perfektion. Hon är det jag älskar allra högst här i livet och jag är så otroligt tacksam att jag passerade 20 år. Jag är så otroligt tacksam för att jag orkade även när det kändes som att jag inte skulle orka. Jag är så otroligt tacksam över att det ännu inte varit min tid. Och tacksammast av allt är jag för henne, just henne. Min fina, alldeles perfekta Ebba ♥
 
 

Obeskrivligt

Jag höll på att fixa i ordning mig, jag och min brorsas flickvän skulle på bio och jag såg fram emot det. Jag försökte ringa mamma men någon svarade och la på luren direkt, flera gånger om. Jag blev irriterad. En stund senare ringde syrran, hon sa att jag inte skulle få panik men att mamma ligger på sjukhus. Jag ringde sambon, paniken kom och tårarna sprutade. Jag sa att jag skulle ta en taxi, jag sa att det enda jag vet är att dom misstänker hjärtat. Han kom och hämtade mig och i bilen lugnade jag ner mig. Mamma skulle inte få se mig ledsen. Mamma skulle bli irriterad över att alla vi barn lagt ner dagens planer och skyndat till sjukhuset. Hon skulle säga att vi inte behöver oroa oss för henne och vi hade sagt att det är klart att vi kommer. Sedan skulle vi hållit henne sällskap ett tag på sjukhuset innan vi skulle åkt hem och livet skulle fortsätta som vanligt. Mamma skulle må bra och få komma hem och allt skulle vara precis som vanligt.
 
Jag blev visad till väntrummet. Mammas särbo satt där, han grät och jag hörde knappt vad han sa men i hans ord började jag förstå allvaret. Det var värre än vad jag först trott. En sjuksköterska kom och visade oss till rummet. På vägen sa han "Jag ber om ursäkt för att det tog sån tid men vi ville snygga till henne lite." Snygga till. Där och då stannade både jag och mitt hjärta och jag frågade i chock om hon var död. Vadå snygga till? Hon skulle ju vara vaken. Jag skulle ju få prata med henne om bara några sekunder.
 
Vi klev in i rummet, jag först. Mamma låg där. Hon var inte vaken. Maskiner pep och hon var kopplad till slangar. Massor av slangar. Där och då bröt jag ihop. Jag minns att jag satte armarna om magen, att folk tog tag och höll i mig samtidigt som dom satte ner mig på en stol. Jag tänkte att jag skulle dö. Att barnet i min mage skulle dö. För just den stunden är den värsta i mitt liv. Chocken när min mamma låg där är det värsta jag varit med om och hur skulle jag överleva det?
 
Min tidsuppfattning försvann. Plötsligt var mina syskon där och jag vet inte om det tog 2 minuter eller 1 timme. På något sätt lyckades vi kontakta några av mammas syskon. Dom kom dit. Jag minns att alla tjatade om mat, dom ville att jag skulle äta men jag kunde inte. Det gick inte, jag ville inte. Jag ville inte lämna mamma ensam i det där rummet. Jag visste att jag inte hade lång tid kvar tillsammans med henne och den lilla tiden som fanns kvar ville jag inte sitta i ett väntrum och äta, jag ville vara med henne varenda sekund. Hålla hennes hand och se henne andas.
 
Jag minns att vi pratade med henne. Bad henne vakna igen, sa att hon måste kämpa. Jag minns hur mjuka hennes händer var och hur vi alla turades om att sitta bredvid henne. Jag minns samtalen med läkaren. Jag minns när han slutligen sa att hon var hjärndöd. På papper räknades hon som död trots att hennes hjärta slog. Trots att hon var varm och mjuk. Jag minns att jag satte hennes hand på min mage och tänkte att mitt barn aldrig skulle få träffa sin mormor. Jag minns att jag redan innan visste att mamma var borta för jag kände inte hennes närvaro i rummet en enda gång.
 
Efter 16 timmar på sjukhuset åkte vi hem. Jag sov inte. Sedan ringde dom från sjukhuset och sa att mamma var opererad. Hennes organ var donerade och hon var nu död på riktigt. Kall, vit och blå. Och jag skyndade tillbaka, jag måste se henne igen. Jag ville prata med henne igen. Och så satt jag där i rummet med henne. Bara hon och jag, helt ensamma. Jag pratade, jag grät, jag saknade. Jag ångrade att jag inte hade ringt henne tidigare den där morgonen för då hade jag fått hört hennes röst en sista gång.
 
Idag är det ett år sedan den där dagen på sjukhuset. Idag är det ett år sedan jag senast höll hennes hand. Tiden går så fort och det känns som att mitt hjärta brister flera gånger om. Jag saknar henne obeskrivligt mycket. Obeskrivligt. Och nånstans här i Sverige finns det människor som tackar mamma för sina liv, dom tackar mamma för hennes organ och jag tror att dom tänker extra mycket på henne den här helgen.

Du älskade så men lilla mamma du gick ändå

Mamma, det blir min allra första morsdag som mamma. Mamma, det blir även min allra första morsdag utan dig. Och älskade mamma om du fortfarande levt idag så hade jag överaskat dig ordentligt för idag vet jag, idag vet jag kampen du gick igenom för att jag skulle finnas. Jag vet hur långa och tuffa 40 veckor en graviditet är, jag vet vad man ger upp för sitt barns skull från det första extra sträcket på graviditetstestet. Jag vet vilken otrolig styrka, vilja och hur mycket kärlek som krävs för att orka med en förlossning. Jag vet hur otroligt ont det gör. Jag vet hur lång tid det tar för kroppen att återhämta sig efteråt. Och jag är dig evigt tacksam för att du osjälviskt gick igenom det 4 gånger om.
 
Mamma jag hade köpt den största bukett du någonsin sett. Jag hade köpt massor av choklad och när du hade sagt att du inte ska äta en massa choklad för att du behöver gå ner i vikt så hade jag sagt att din kropp är alldeles perfekt och att man får äta hur mycket choklad man vill när man fött 4 barn. Jag hade sagt att du är perfekt. Jag hade överraskat dig med nån behandling så att du fick slappna av och ha någon som bara tog hand om dig.
 
Mamma jag vet mer nu och jag uppskattar dig mer än någonsin. Jag vet hur frustrerande det är att vara vaken på natten och lyssna till barnskrik. Mamma jag vet hur ont det gör i hjärtat när man ser sitt barn ha ont. Och jag vet hur mycket man älskar sitt barn. Det är en kärlek jag inte tidigare känt till.
 
Mamma jag vet mer nu, ändå har jag inte ens gjort 1/10 del av allt du gjorde för mig, för min dotter än. Jag har inte plåstrat om skrubbade knän, jag har inte skyndat till hennes lägenhet när hon behövt mig trots att hon varit vuxen. Jag har inte gått på lucior, pjäser, skolavslutningar och utvecklingssamtal. Jag har inte bakat till kalas eller bjudit hennes vänner på middag. Hon har ännu inte skrikit att hon hatar mig.
 
Mamma du vet väl hur älskad du var av alla? Av mig. Och jag ber om ursäkt för att jag inte visste, för att jag inte förstod allt du gjort för mig. Alla gånger du satte dig själv och dina behov åt sidan för min skull. För mina syskons skull. 
 
Mamma vi har bestämt när vi ska gifta oss. Kommer du ihåg när jag sa att jag ville att du skulle gå med mig längs altargången? Du kommer fortfarande göra det va, jag kommer väl ha dig och pappa på varsin sida om mig även om jag inte kan se er? Det är viktigt för mig att ni är där båda två.
 
Mamma jag önskar du var här på min första morsdag som mamma. Mamma jag önskar att du fått hålla om min dotter, leka med henne. Följa hennes utveckling. Hon är verkligen världens gladaste! Jag har hört att det är din glädje hon ärvt och kanske är det så, inte är det min i alla fall. Och hon har dina kinder, dom stora, runda kinderna. Mamma jag pratar ofta om dig med henne och vi brukar gå och hälsa på dig och pappa. Jag kommer alltid prata om dig med henne, berätta om hennes fantastiska mormor. 
 
Mamma jag hade behövt dig. Jag hade behövt ringa dig när hon har hållit mig vaken på natten och tålamodet tryter. Jag hade behövt dig då. Sanningen är att det är rätt ofta jag hade behövt dig, mamma.
 
Mamma... Jag önskar jag kunde tacka för allt du gjort för mig. Du var världens bästa. Jag älskar dig och saknar dig obeskrivligt mycket. Livet hade varit bättre med dig vid vår sida.
 
 
 
 
Sista gången jag höll din hand. Du var redan borta
men fortfarande sådär varm och mjuk som bara du var.
Mamma, jag hade behövt hålla din hand idag igen.
 

När någon förstår

Jag tänker på henne varje dag, hon som nyss har förlorat en förälder. Hon vars ena förälder också togs för tidigt, henne tänker jag på varje dag. Jag förstår hennes sorg och det gör ont i mig när hon säger att det känns som att hon ska gå sönder för jag vet, jag vet att det känns som att man slits itu av sorgen. Jag vet hur otroligt ont det gör i både kropp och själ.
 
Jag är så ledsen för min väns skull. Jag är så ledsen över att hon fått den här sorgen som en käftsmäll, en käftsmäll hon inte har bett om eller vill ha. Och hon säger att hon tänker på mig. Hon tänker på mig för att hon nu förstår hur ont det gör att förlora en förälder och jag har förlorat två... Hon tänker på mig för att hon förstår. Och jag tänker på henne för att jag förstår. Hon är den enda av mina vänner som kan förstå och en del av mig tycker att det är skönt att någon äntligen vet hur otroligt ont det gör, vilken sönderslitande smärta man ständigt går och bär på. Samtidigt som jag för hennes skull önskar att hon inte alls förstod, att hon fått ha sin förälder kvar i livet och fått leva några år till lyckligt ovetandes om smärtan och saknaden som slår mot en, som håller en vaken om nätterna.
 
Jag önskar att ingen av oss förstod. Att vi båda fått vara lyckligt ovetandes i många, många år till. Jag önskar att sorgen inte hade tagit ifrån mig min barndom redan som 9 åring.
 
 
 
Året  var 2014, vi var på min kusins bröllop och jag minns att jag
tänkte att pappa skulle inte få följa mig upp till altaret men
jag hade åtminstone mamma. Mamma skulle få gå med mig upp till
altaret. Och varje dag önskar jag att hon fick göra det.
Men jag kommer få gå ensam ♥

Utan dom vid min sida

Jag ser på min lilla familj och plötsligt förstår jag vad andra menat när dom sagt att kärleken till ens partner förändras när man får barn. Jag märkte det efter bara ett par dygn, att jag inte ser på Anders på riktigt samma sätt. Kärleken till honom är djupare nu. Mycket djupare. För mig har han varit mannen i mitt liv redan innan våran dotter kom till världen men nu finns det ett annat djup bakom dom orden för mig. Det är verkligen han som är mannen i mitt liv, jag har aldrig känt mig såhär trygg i hela mitt liv. Han, hon, dom är min familj. Dom är min egna lilla familj. Dom är mitt prio 1 nu och för alltid. 
 
Jag ser hur han tittar på henne. Hur han tar hand om henne, hur dom myser ihop, hur han ger henne små pussar. Hur glädjen lyser i hans ögon när han sitter och följer hennes små rörelser. Hur han gärna hjälper till med matning dom gånger mjölken inte räcker till och hon ska få ersättning för att han ser det som deras egen tid. Hur han gullar med henne och byter blöjor. Hur han pratar till henne. Och jag älskar honom mer än någonsin när jag ser det där. När jag får se min familj, dom två viktigaste personerna i mitt liv bygga upp sin far och dotter relation så fylls jag med en kärlek så mycket djupare än vad den tidigare varit. 
 
Så jag förstår nu, jag förstår hur kärleken till ens partner kan förändras från en dag till en annan. Jag förstår hur man en dag vaknar upp, tittar på mannen i sitt liv och inser hur mycket större allting är nu. Hur man aldrig någonsin vill tillbringa en dag i sitt liv utan honom vid sin sida. Utan dom vid min sida.
 
 
 
 

You need to smile to your sorrow because you are more than your sorrow

Dom senaste två veckorna har jag funderat mycket på om jag nånsin kommer att bli mig själv igen. Bli den jag var när min mamma fanns. Bli den versionen av mig som jag känner igen. Jag kan le igen, jag kan prata om henne utan att bryta ihop (trots att tårarna oftast är väldigt nära), jag hittar på saker på min fritid nu igen och jag har även börjat jobba. Jag tror inte att någon annan märker nån skillnad på mig nu längre. Jag tror att jag utåtsett är samma person jag var då, innan, då när hon fortfarande fanns.
 
Inombords har jag inte längre nån som helst aning om vem jag är. Jag ser gropen framför mig, depressions-gropen som jag vet att jag när som helst kan snubbla ner i. Tomheten som skriker i min kropp och själ säger mig det. Tårarna som aldrig tar slut. Orken som egentligen inte finns. Sorgen och ledsamheten som sliter i mig. Folk sa att det skulle bli lättare efter begravningen, det var lögn. Det är inte lättare. Utåtsett ser det lättare ut. Jag visar en fasad som säger att det är lättare. Inombords är det allt annat än lätt och ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen.
 
Kanske är det såhär det känns precis innan en depression tar dig i sitt grepp, jag vet inte. Jag minns inte längre. Jag har mått bra så pass länge fram tills nu. Men det är kanske såhär det känns, såhär tomt, orkeslöst. Men jag gör allt för att hålla mig uppe, flytande, på benen. Jag gör allt för att depressionen inte ska få mig igen, jag har en sambo och en bebis jag måste ha ork för nu. Så jag går till jobbet, jag träffar vänner, jag skrattar och jag låtsas vara den jag var då. För kanske, kanske, om jag låtsas tillräckligt bra så kanske jag en dag kan skratta igen, sådär på riktigt. 
 
Och kanske blir jag aldrig mer den jag var då. Förmodligen blir jag inte det. Jag ser inte hur det nånsin skulle ske och i så fall måste jag jobba ännu hårdare för att parera groparna. Dom där depressions-groparna. För inte nog med att jag ska orka, inte nog med att jag ska lära mig att skratta igen. Inte nog med att jag ska bli lycklig igen. Inte nog med allt det så ska jag hitta den nya jag. Den jag blivit nu. Den jag ska vara. Henne måste jag hitta nånstans i röran. För jag blir nog aldrig den jag var då, den jag var innan den 9e Juli när jag klev in i sjukhussalen och såg henne ligga i respirator. Den jag var innan den 9e Juli när jag insåg att hon inte kommer tillbaka.
 
Och jag saknar allt med henne... Jag saknar hennes smaskande som jag brukade avsky, jag saknar hennes laxsoppa och piroger, hennes glädje, hennes röst och hennes leende. Jag saknar att hon visste allt, att kunna ringa henne om allt. Jag saknar hennes sätt att svara i telefon och hennes kramar. Jag saknar hur hon kliade mig. Jag saknar hennes glädje över bebisen. Jag bara saknar henne. Hela henne. Hela tiden.

Älskade barn

Älskade barn vad jag längtar efter dig. Ibland skrämmer det mig när jag tänker på hur mycket du kommer att förändra våra liv, hur jag ska föda dig och hur vi ska ta hem dig sedan. En helt ny människa som vi ska älska och ta hand om i resten av våra liv, det skrämmer mig. Samtidigt gör det mig så otroligt lycklig.
 
Älskade barn, jag känner dina sparkar, jag har lärt mig dina rutiner och jag vet att du redan nu kan vara otroligt envis. Jag älskar dig mer än ord kan beskriva, ändå har jag ingen aning om hur du ser ut eller vad du har för personlighet. Jag bär dig inuti mig dygnet runt, ändå vet jag inte vem du är.
 
Älskade barn, jag är så obeskrivligt ledsen över att du inte kommer få växa upp med och lära känna din mormor och morfar för jag vet precis vad du går miste om. Jag vet hur dom hade ställt upp för dig och hur mycket kärlek du skulle fått genom dom. Jag är så obeskrivligt ledsen för din skull men jag lovar att du kommer lära känna en liten del av dom genom historier och bilder. Det kommer aldrig ersätta kärleken och tiden med dom som du missar men jag försöker tänka på att du kommer ha så många andra fina människor i ditt liv som också kommer att älska dig. Du har bl.a en underbar farmor och en minst lika underbar farfar som väntar på dig och jag hoppas att du får ha dom i ditt liv länge, länge till.
 
Älskade barn... Du kommer hata mig. Du kommer bli arg, besviken och du kommer tycka att jag är pinsam. Jag kommer att göra misstag, alla gör misstag, jag hoppas bara att du kommer förlåta mig precis så som jag kommer förlåta dig för dina misstag. Men jag lovar dig min villkoslösa kärlek, att alltid finnas där och jag lovar att du en dag kommer förstå alla regler, alla frågor och dom utskällningar du kommer få från mig och din pappa, en dag kommer du förstå att allt det enbart handlat om ren och skär kärlek och rädsla över att något ska hända dig. Allt det där kommer vara för att göra dig till en bra person och ge dig alla förutsättningar vi kan för att du ska få ett bra och meningsfullt liv.
 
Älskade barn, jag lovar att du kommer vara min nummer 1. Min högsta prioritet. 
 
Älskade barn vad jag ser fram emot att få träffa dig, se dina ögon, hålla dig i min famn, pussa på dig och känna din doft. Jag ser fram emot det första leendet, första badet och till och med att få byta den första blöjan. Jag ser fram emot att lära känna dig, att se vad du har för personlighet, dina första steg och ditt första ord. Jag ser fram emot allt, jag längtar ihjäl mig trots att jag bär dig med mig hela tiden.
 
Älskade barn jag lovar att göra mitt bästa för att du ska bli en omtänksam, älskvärd och självständig person. Jag lovar att göra mitt bästa för att lära dig självrespekt så att du aldrig ska behöva bli trampad på, så att du aldrig kommer ta att bli förnedrad och nertryckt av en annan människa.
 
Älskade barn, jag är ledsen över att du nån gång kommer bli sårad, du kommer göra illa dig och du kommer få ditt hjärta krossat. Människor kommer försöka köra över dig och få dig att någon gång känna dig dålig. Människor kommer att ljuga för dig. Jag är så ledsen över att du kommer missa vissa saker och människor men jag lovar att göra mitt bästa för att du ska få så mycket kärlek och få uppleva så mycket som möjligt i alla fall. Jag ska göra mitt bästa för att du en dag stolt ska kunna stå som en självständig vuxen och säga att du inte saknat någonting. Jag lovar att göra mitt bästa för att du aldrig ska behöva gå till sängs rädd och jag lovar att du varje kväll när du går och lägger dig ska veta hur otroligt älskad du är.
 
Älskade barn, jag kommer inte ge dig allt du pekar på men jag kommer ge dig allt som betyder något i längden och lite till. Och en dag kommer du förstå att den där barbien du  grät över i affären aldrig betydde något men att vi gav dig så mycket annat som du kommer värdesätta mer i resten av ditt liv.
 
 
 

Kun ikävä kasvaa niin suureks että sen alle jää

Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägg... Det är tomt på ord i mig samtidigt som tankarna bara snurrar, det finns inget stopp, det finns så mycket att säga, så många ord som behöver ta sig ut. Men jag vet inte hur jag ska börja.
 
 
Det var Torsdagen den 9e Juli, jag hade vaknat som vanligt och höll på att fixa i ordning mig. Jag och brorsans flickvän skulle på bio och jag såg fram emot det. Livet var precis som vanligt. Jag var precis där i livet där jag ville vara, allt var bra. Allt var som det skulle. Jag var lycklig med min underbara, jättestora familj, bebis i magen, nyförlovad, i väntan på att mitt och sambons hus ska bli klart, det var första dagen på min semester och jag såg fram emot resan till Finland som komma skulle. Allt var i ordning. Sen ringde syrran... Hon sa att jag inte skulle få panik men att mamma låg på sjukhus, det var förmodligen hjärtat. Såklart paniken kom och jag ringde sambon och bara grät och han kom och hämtade mig. På vägen till sjukhuset lugnade jag dock ner mig, mamma skulle ju vara vaken, det visste jag ju. Det trodde jag ju. Jag skulle alldeles strax få prata med henne, höra hennes röst, hon skulle sucka och säga att inte behöver väl alla komma dit till henne det var ju inget fel på henne och alla skulle säga emot och säga att det är klart att vi åker dit direkt när hon behöver oss. Sådär som det alltid var med mamma, hon ville inte att någon skulle ge upp någonting för henne. Jag skulle få krama henne igen, känna hennes doft och jag skulle vara tacksam över att hon mådde bra. Hon skulle ju vara vaken och må bra, eventuellt att hon kanske bara skulle behöva opereras om några dagar. Det var vad jag trodde hela vägen till sjukhuset. 
 
Sen kom jag dit. Dom andra också. Och läkaren sa ganska snart att hon inte skulle vakna igen... Det var en massiv hjärnblödning och min mamma var nu hjärndöd och hjärtat slog vidare enbart pga alla mediciner hon pumpades full med. Och min värld rasade. Hela min värld rasade ihop när jag såg min pigga, starka, alltid glada mamma ligga i en sjukhussäng kopplad till respirator. Min mamma som alltid funnits där, hon som alltid svarat i telefon, hon som alltid gärna tagit emot besök, hon bara låg där nu. 
 
16 timmar på sjukhuset, samtal med sköterskor och läkare, kontroller av mamma, pipande maskiner... Till slut sa dom att hon var död, dom hade dödförklarat henne även fast hjärtat fortfarande slog. Det var svårt att förstå, hon låg ju där fridfullt, såg ut precis som hon sov, hjärtat slog... Hur kan man vara död då?
 
Min mamma hjälpte alltid alla andra runt omkring henne. Det var en av henne bästa men även en av hennes sämsta egenskaper, att hon alltid tog alla andra före sig själv. Hon såg alltid till att alla runt henne hade det dom behövde och att dom mådde bra innan hon såg till sig själv. Hon tog hand om allihopa i sin närhet, levande som döda. Precis likadant valde hon att avsluta sitt liv, hon donerade bort sina organ till andra som nu får leva vidare tack vare henne. Andra familjer har nu fått det dom drömt om mitt i vår familjs sorg och elände. Och jag kan inte annat än hoppas på att dom känner en otrolig tacksamhet.
 
Jag blev inte klar med henne under dom där 16 timmarna på sjukhuset då hjärtat fortfarande slog. Jag fick inte in att hon kan vara borta så jag åkte dit efter operationen igen, då när hjärtat inte längre slog. Och det var hårt men jag behövde det. En del av mig väntar fortfarande på att vi ska åka och hälsa på henne, på att hon ska ringa eller på att vi ska börja packa inför den där Finlands-resan vi skulle åkt på tillsammans. En del av mig väntar fortfarande på allt det där, jag har inte förstått, kroppen är i chock. Och just då, just ibland behöver jag påminna mig själv om stunden jag satt bredvid hennes säng och pratade till hennes kalla kropp. Jag behöver påminna mig om att det är på riktigt.
 
Sömnen är som den är... Antingen kan jag inte sova alls eller så sover jag och varenda dröm handlar om döden. Och jag avskyr att vakna. Varje gång jag tvingas vakna, om så det bara är för ett par minuter för att gå upp och kissa så påminns jag om att det här är på riktigt, det är ingen mardröm. Hon är den sista jag tänker på innan jag somnar och den första jag tänker på innan jag ens slagit upp ögonen på morgonen. Och värre kommer det bli, jag vet ju det. Jag vet att det blir värre, att saknaden kommer komma och slå ner mig på backen när det händer något och det första jag kommer vilja göra är att ringa mamma och berätta och att jag då inser att det inte går. Jag vet att det blir värre när chocken lagt sig, när både kropp och sinne inser att det är såhär det är, jag kommer aldrig mer att få träffa henne. Hon kommer inte att komma till BB och se vår nyfödda bebis och hon kommer inte att gå med mig längs altaret när jag gifter mig. Hon är uppe i himlen nu, hon är hos pappa. 
 
Jag är helt slutpumpad på energi. Jag får fina meddelanden men orkar inte ens svara, jag svarar bara i telefon när familjen ringer, jag varken vill eller orkar träffa någon. Det är helt overkligt att alla samtal nu handlar om hennes död, om min mammas begravning, om hennes saker. Det är helt sjukt att vi barn plötsligt ska sitta och bestämma vem som ska ha vilka saker, vilken musik som ska spelas på begravningen, vilka kläder hon ska ha på sig och vilka av hennes saker som ska säljas. Det är helt sjukt att vi går igenom hennes privata papper, att logga in på hennes privata facebook och mail för att radera grejer. Gå in på hennes dator. Röra hennes saker. Ringa samtal som rör henne. Helt sjukt. Helt fel. Men vad vi måste göra just nu.
 
Och jag kan inte se hur livet nånsin skulle gå vidare efter detta helvete. Och det gör ont att kolla på andra vars liv går vidare precis som vanligt. Mitt liv har ju stannat upp. Våra liv har stannat upp när hennes tagit slut helt. Jag vet att jag kommer att skratta igen nån gång, jag vet att jag kommer skratta enda från hjärtat igen men jag kan inte se att eller när det skulle ske. Jag vet att det kommer komma en dag när jag vill träffa människor igen, när jag orkar prata med folk. Jag kan bara inte se att eller när den dagen nu skulle kunna komma. Våra liv stannade upp när hon försvann och det känns som smärtan och tårarna aldrig kommer sluta. Kommer det nånsin komma en natt då jag kan sova igen? En natt helt utan mardrömmar om döden och en morgon som inte börjar med tårar.
 
Det är så orättvist, så otroligt orättvist. Hon skulle ha 20 år kvar. 20 år av resande, hon skulle få lära känna och sätta stora spår i alla sina barnbarns liv, hon skulle få vara pigg och frisk och lycklig. Hon förtjänade det. Hon förtjänade så mycket bättre än det här. Hon som alltid tog hand om alla andra, hon förtjänade något så mycket bättre. Ett annat slut, ett bättre slut långt, långt in i framtiden.

Jag hade en vän

Jag hade en vän. Och jag skriver hade istället för har för att jag inte längre kan räkna henne som en vän. Vi har alltid haft en relation då vi kan gå från månader utan att höras till att plötsligt prata i telefon varenda dag. Jag tycker att jag har ställt upp, stöttat, gett råd, alltid varit 100% ärlig, tröstat, peppat och skrattat med henne. Jag har till och med erbjudit henne att få bo hos mig när hon haft problem.
 
Nu har vi inte hörts av alls på 9 veckor. Och det kanske inte ses som konstigt med tanke på att det är en sådan vänskap vi alltid haft, vi har inte alltid hörts av regelbundet. Och det vore inte konstigt om det inte var så att det kom helt plötsligt. Samma stund som jag gick ut offentligt med att jag väntar barn. 9 veckor utan ett ljud och jag vet att hon vet om att jag väntar barn. Jag ser hennes egna statusar. Men inte ett grattis, inte ett enda "hur känns det?", inte ett sms, ett facebookmeddelande, inte ett telefonsamtal och inte ens ett "gilla" på varken instagram eller facebook. På 9 veckor. På dagen samma dag jag skrev ut att jag är gravid.
 
Och alla har väl hört historier om hur man förlorar vänner när man skaffar barn, hur folk slutar höra av sig och allt det där. När man väl fått barn ja, trodde jag. Jag trodde att det handlade om att man gled isär från sina partyvänner som fortfarande vill och har möjlighet att springa på krogen på helgerna. Jag trodde att det handlade om att man inte längre hade tid att svara i telefon i tid och otid. Att man inte längre hade tid att ses på samma sätt när bebisen väl kommit. Jag trodde det handlade om att man inte längre var intressant för ens vänner som inte ens tycker om barn speciellt mycket. Allt det där trodde jag.
 
Jag trodde inte att folk man trodde var ens vänner slutade höra av sig samma sekund man berättade om dom där två strecken på gravtestet. Långt innan bebisen ens kommit. Jag trodde inte att man själv satt uppe sena nätter och lyssnade, höll sällskap, tröstade och gav råd för att sen inte ha någon där när det enda man själv vill ha är ett litet grattis från sina vänner. Ett telefonsamtal. Ett sms åtminstone.
 
Jag har försökt tänka bort det. Försökt att sluta störa mig på det men jag upptäcker hela tiden att det är svårt och jag har undrat varför. Hur kan det vara svårt att slå bort? Sen slog det mig härom dagen, jag känner mig sviken. Det är därför det är svårt. Jag känner mig riktigt sviken. Jag känner mig dum och blåst. Alla tusentals timmar i telefon, hur jag räknat henne som en vän, hur hon varit en självklar del av mitt liv, att jag ställt upp... Jag känner mig dum nu. Jag känner mig dum för att jag insett att jag bara var någon som svarade i telefon, jag var inte någon speciell. Jag var inte en vän för henne. Tydligen.
 
Och jag har funderat på om jag skulle höra av mig. Borde jag det? Nej... 9 veckor. Det har gått 9 veckor utan ens ett ynka facebook-grattis eller sms. 9 veckor utan ett ljud. Ändå pratade vi med varandra bara ett par dagar innan jag gick ut med graviditeten. Sen funderar jag på hur jag faktiskt lyckades hålla tyst om bebisen under alla våra telefonsamtal, jag som inte ville annat än att skrika ut det till hela världen. Sen inser jag att ingen av dom där samtalen handlade om mig, därför var det inte svårt att inte berätta. För det var inte en enda fråga om hur det var med mig eller vad som händer i mitt liv.
 
Jag hade en vän. Nu känner jag mig bara dum. Sårad och dum.

It´s like your my mirror, my mirror staring back at me. I couldn´t get any bigger with anyone else beside of me.

Jag älskar att vara gravid, det gör jag verkligen. Jag älskar magen, jag älskar att höra det lilla livets hjärta där inne. Jag älskar tanken på att jag ska bli mamma. Att vi ska bli föräldrar. Och jag längtar till sparkarna. Jag längtar tills jag får känna den lilla i mig. Jag längtar tills jag kan lukta på min egen bebis. Jag längtar till och med till förlossningssmärtorna för att jag vet vad som väntar mig. Vem som väntar.
 
Men det är samtidigt inte alltid lätt. Jag älskar sambon, det gör jag. Han är den jag vill leva resten av mitt liv med, han är min framtid. Jag tror på riktigt att han är mannen i mitt liv. Det känns i hela kroppen, i hjärtat.
 
Men det betyder inte att jag alltid tycker om honom. Och han tycker inte alltid om mig heller. En graviditet förändrar ett förhållande och så är det bara. På ett sätt har det fört oss närmare varandra i vår gemensamma längtan efter vårat barn, i förväntningarna, i det första ultraljudet, i hjärtslagen, i den växanden magen...
Samtidigt har det också sattit en extra press på förhållandet för jag är inte längre mig själv och har inte varit mig själv på 19 veckor. Det har varit perioder av illamående och yrsel, då han ville hitta på saker men jag inte orkade. Perioder då jag inte orkat annat än ligga i sängen och har varit en otroligt tråkig sambo att leva med.
 
Det har varit perioder då jag tyckt att allt luktar illa. Han, hans hårgele, hans parfym, hans matlagning... allt. Och sexlusten försvann från en dag till en annan. Orken är inte densamma, jag orkar inte längre göra spontana saker. Jag orkar inte vara ute sent, gå långt, sitta stilla för länge m.m. Jag orkar helt enkelt inte som förut och jag är inte ens halvvägs i graviditeten än.
 
Jag är inte densamma och han har varit snäll och förstående men det tär på honom också, det vet jag. Han får inte längre den uppmärksamheten han tidigare fått, han får inte lika mycket pussar och kramar. Jag hoppar inte längre spontant på honom. Den större delen av min vakna tid går åt att tänka på mitt ofödda barn och planera för framtiden. Det jag pratar om allra mest är våran bebis. Och plötsligt anpassar vi allting i vardagen efter mig och inte alls efter honom. Låser sig ryggen när jag viker tvätten, då får han helt enkelt vika den. Vill han gå på en promenad men jag har ont i höften just då, då blir det ingen gemensam promenad. Vill han gå på bio och jag inte orkar så blir det ingen bio. Vill han ligga i sängen och mysa och jag inte alls är sugen så blir det inget mysande. Vill han ha sex men jag har haft växtvärk i magen, har mått illa eller inte alls är sugen så blir det inget. Han kan skämta med mig och jag vet om att han bara skojar men jag kan ändå ta illa upp och bli arg, trots att jag vet att det är jag som har fel så kan jag inte ändra mitt humör. Det är hormonerna som styr.
 
Hela vår vardag anpassas plötsligt efter mig, mitt humör och min ork och han får stå vid sidan om och hänga med. Och det känns fel men samtidigt är det så det ser ut nu. Det är så det kommer vara en period. Men jag tycker synd om honom för jag tror att just dom förändringarna är svårare för honom än för mig, att hans flickvän inte längre är som hon tidigare varit. Jag har ju fortfarande samma pojkvän som tidigare. Men vi fixar det, det är fortfarande otroligt mycket kärlek mellan oss och vi jobbar hela tiden på att förstå varandra. Och vissa dagar tycker vi inte alls om dom nya versionerna av oss, men det viktigaste är att vi dom allra flesta dagar älskar varandra så otroligt högt. Och även om dagarna inte är fyllda med lika mycket fysisk kärlek och romantik som förut så går det inte en enda dag utan att vi talar om för den andra att vi älskar den. Jag är noga med att han ska veta att han fortfarande är min kärlek och att jag är glad att det är just han som är pappa till mitt barn. Och han talar ofta om att han älskar min nya kropp, hur vacker han fortfarande tycker att jag är och hur glad han är att det är just jag som är mamma till hans barn.

RSS 2.0