Auschwitz - Those who do not remember the past are condemned to repeat it

Det har stått på min bucketlist dom senaste typ 10 åren att få besöka Auschwitz och idag var det äntligen dags! Det var så mycket känslor på en och samma gång. Det var sorg, ångest, rädsla och ilska om vart annat. Fullt med folk och ingen log, alla gick sammanbitna och försökte smälta allt vi fick se och höra. Smälta att det här var äkta historier om äkta människor. 

Dom minimala ståcellerna där 4 pers fick stå samtidigt hela nätterna. Svältcellerna åt dom som dömdes till att svälta ihjäl. Håret. Skorna. Bilderna. Barnen. Stängslen. Hur dom fick sova. Gaskamrarna. Och där dom sedan kremerades till aska efter sin död. 

Visste ni att tyskarna hade 50 olika koncentrationsläger under kriget? Femtio stycken. Och bara på birkenau, som var den största av dom, kunde det finnas 90 000 människor i fångenskap på en och samma gång. Förstår ni omfattningen av detta? Och nu gör Trump samma sak. Och SD pratar om att dom vill göra samma sak och låsa in dom som är "otrogna" mot Sverige. Hur kan detta få hända så få år efter vad judarna, romerna, de handikappade, psykiskt sjuka, kriminella och homosexuella gick igenom? Har inte världen lärt sig någonting?

(null)


Och samtidigt slogs jag av hur vackert det var.  Höga tegelbyggnader, höga gröna träd, maffiga stängsel, grönt gräs och stora åkrar. Om man bortser från alla människor som lidit och mördats på exakt den plats där vi gick så var det vackert. 

Men mest ångest. För nu när jag har varit där så är bilden av dom små barnen på väg mot gaskammaren lite mer verklig. 

En dag tar vi med våra egna barn dit. Vi ska visa dom. Lära dom. Dom ska få se historien när dom är tillräckligt gamla för att förstå. Jag hoppas bara att världen inte upprepat samma hemska misstag innan dess. 

(null)


We were just kids when we fell in love

För ett år sedan vaknade jag klockan 4 på morgonen och insåg att jag några timmar senare skulle vara en gift kvinna och så kunde jag inte somna om. 
För ett år sedan satt jag på sängkanten och blev sminkad inför en av dom största dagarna i mitt liv. 
För ett år sedan åkte jag hummerlimousine för första gången. 
För ett år sedan stod jag utanför kyrkan och försökte höra sångerskans röst när hon sjöng "a moment like this" för att veta exakt när jag skulle gå in i kyrkan.
För ett år sedan stod vi inför våra nära och kära och lovade att älska varandra i nöd och lust, såsom vi redan älskat varandra i nöd och lust. 
För ett år sedan sjöng sångerskan låten "a better place", en låt som alltid varit tillägnad Anders. Alltid. 
För ett år sedan fick vi lyssna till sådana otroliga tal att jag slog rekord i mest lyckotårar i hela världen. Speciellt när Anders hållit sitt tal och jag totalt bröt ihop och sedan skulle hålla mitt tal till honom. Jag vet inte om någon av gästerna hörde vad jag sa. 
För ett år sedan dansade vi vår första dans som gifta till låten "perfect" och för en stund kändes det som att vi två var dom enda där. 

Idag är det våran allra första bröllopsdag och när jag tror att jag älskar den där mannen mer än mest så vaknar jag upp morgonen efter och älskar honom ännu mer. Han som ger mig sovmorgon jämt. Han som ler så fint. Han som inte kan hålla sig från att berätta överraskningar och hemligheter. Han som är så smart och kan så mycket, sådär så jag ibland får tala om för honom att jag faktiskt inte förstår vad han säger ens. Han som är en fantastisk pappa. Han som lär sig nya saker hela tiden för att få det här huset att rulla, han som inte längre har en tumme mitt i handen. Han med den snygga rumpan. Han som dödar alla spindlar. Han som låter mig sova sådär tätt tätt intill trots att det är 35 grader i sovrummet. Han som är så snäll. Han som köper blommor titt som tätt bara för att. Han som bara skrattar åt mig när jag ropar ut "pung-kittel" och dyker ner under vattnet. Han som är så lugn när lugnet har lämnat mig. 

Han som älskar. Som älskar mig och Ebba så högt att han skulle flytta berg för oss. 

Som jag älskar honom. Min andra halva. Min man. Min älskade. 


(null)


För mig är du perfekt. 

När allting verkar ske av en anledning

Den 1 januari 2015 fick jag missfall. Vi var beräknade med en liten bebis 23e augusti det året och jag blev knäckt. Jag mådde så otroligt dåligt. Jag hade precis slutat blöda efter missfallet och gett upp på ett barn, bestämt mig för att börja med piller för att inte riskera samma sorg igen. Då, i januari 2015 så blev jag plötsligt gravid igen. Denna gången gick det bra. Vi fick Ebba, min allra största kärlek här i livet. Hon som jag inte skulle byta mot någon eller något annat. 

(null)



Plötsligt en dag förra sommaren så spontanköpte vi vårt drömhus. Ett hus som har allt vi någonsin önskat och lite till. Anders ville ha källare, jag ville ha bastu och stort kök eller matsal. Vi båda ville ha plats för gäster att sova över. Poolen, äppelträden, alla extra rum och det var bara en bonus för oss. Vi föll för och fick ett hus vi aldrig hade trott vi skulle ha råd med, men så plötsligt var det vårat utan att vi ens letat. Utan att vi ens varit på en ordentlig visning. Som om det var menat för just oss. 


I ungefär 6 års tid har jag velat jobba på psyk. Jag har varit timmis en sommar på BUP och älskade det men det är svårt att få en fast anställning inom psykiatrin utan att ha fått in en ordentlig fot där och när Anders skulle börja jobba heltid efter sin pappaledighet så fanns inte tiden för mig att arbeta extra längre. Sen så fick jag ett jobb inom missbruksvården, ett jobb där jag trivdes väldigt bra. Men så fick jag sparken, helt utan anledning och jag var helt knäckt. Jag trodde att jag skulle tillbaka till mitt gamla jobb och det knäckte mig ännu mer men så plötsligt fick jag ett nytt jobb på ett helt nytt ställe. Inom psykiatri! Det jag drömt om i så många år. Och det är tufft, otroligt tufft ibland men jag lär mig såå mycket och jag har väldigt kul längs vägen. Det har även lett till kortare väg till och från jobbet och på så sätt mer i plånboken och mer sömn då jag tillbringar mer tid hemma. 


Ja, kanske är det så att allting händer av en anledning även om man inte alltid ser anledningen just där och då. Jag är spänd på nästa äventyr som livet kommer ge mig. Undrar vad det blir? Men tills dess, tills dess njuter jag av lugnet i livet ✨


När livet svischar förbi

Vi hade varit iväg och ätit middag och haft en supertrevlig kväll tillsammans. Det var sent och Ebba var övertrött när vi klev av bussen. Hon satte igång och protestera och vägrade gå så jag och Anders började sakta gå hemåt. Hon brukar ju följa efter och vi var ju på en gångväg så det skulle ju inte vara någon fara. 


Vi ser att Ebba följer efter oss och hon är arg. Vi försöker få med henne och fortsätter att sakta gå. Plötsligt vänder hon och springer iväg så vi inte ser henne längre och jag springer efter. Jag kommer runt kröken och kan fortfarande inte se henne. Jag rundar mot busshållplatsen och ser hur Ebba springer ditåt i full fart - rakt ut på vägen. En högtraffikerad bilväg där bilarna kör i 50-70 km/H och jag skriker för allt jag har. Som tur är blir hon rädd när jag skriker och hon stannar till och börjar gråta. Jag springer dit för allt jag har och jag har aldrig varit så arg på henne förut, precis som jag aldrig förut varit så rädd i hela mitt liv. Jag såg allt i slowmotion. Hur hon sprang mot vägen, bilarna på håll, hur jag inte skulle hinna fram och jag såg livet svischa förbi. Och jag insåg hur nära det faktiskt var. Hon, det allra viktigaste jag har. 

När man kraschar

Lagom till midsommar så kraschade jag. Jag som i vanliga fall sover alldeles för mycket pga sköldkörteln som gör mig trött hade knappt sovit på en vecka. Panikångesten som sällan kommer på besök numera hade greppet om mig varje dag helt plötsligt. Jag hade ont. Ont i själen. Det är väl det bästa sättet att försöka förklara en smärta som sitter på insidan, en smärta du egentligen inte har någon anledning att känna eftersom livet är bra. Ditt liv har ju behandlat dig väldigt bra i ett par år nu. Men det är ju just det som är psykisk ohälsa, du blir aldrig av med den. Den ligger där i bakgrunden och hugger dig när du minst anar det varesig det finns en anledning till det eller inte. 

Efter att ha gråtit konstant i ett dygn, blivit hemskickad från jobbet, funderat på om livet är värt att leva, ringt psyk med tårarna rinnandes för att få något utskrivet som får mig att sova så har jag nu varit hemma i några dagar från jobbet. Jag har haft fokus på sömnen, det är den som är viktigast just nu. Jag måste sova för att orka leva och jag kan inte ha panikångest hela nätterna för att jag ska kunna somna. 


Förstå mig rätt nu. Jag vet att livet är värt att leva, jag har en familj som förmodligen inte skulle klara sig utan mig, det är jag som är den här familjens planerare, organisatör och vandrande almanacka. Men det är just när ångesten är som värst som jag hinner tänka dom tankarna, så har det alltid varit. Sen så kommer dom där ögonblicken som när vi sitter i bilen tillsammans och en låt går igång som jag och Anders lyssnade mycket på när vi var nykära vår första sommar ihop (men nog fan är vi fortfarande nykära även om vardagen vissa dagar kommer emellan), och jag tittar i backspegeln, ser Anders i ögonen och han ler och tittar tillbaka på mig, och så tittar jag på Ebba som också sjunger med trots att det förmodligen är första gången hon hör den låten och hon ler stort och tittar på sin pappa. Och jag vet att jag aldrig frivilligt kommer lämna dom här människorna. 


Och så fortsätter dom vardagliga ögonblicken av perfektion när jag och Ebba är på Willys och handlar och hon är glad. Hon berättar om sin dag och hjälper mig att plocka varor. Hon är så duktig och lycklig att jag låter henne plocka vissa varor som vi inte ens behöver, bara för att fortsätta se henne le. Jag brukar inte göra så men just nu kunde jag inte låta bli. Hon berättar för mig hur vi ska gömma oss och skrämma pappa när han kommer hem från jobbet. Hon önskar pannkakor till middag imorgon. Hon är förväntansfull för att hon har blivit lovad glass idag och frågar mig om vi kan äta den ute på altanen. Hennes kläder är smutsiga efter dagen på förskolan, håret som jag aldrig får sätta upp i toffs sticker ut lite hur som helst under kepsen, hon ler och är helt jäkla perfekt. Hon vet inte om det men just där och då fyller hon hålen i min just nu trasiga själ med kärlek och lagar mig. Sakta men säkert lagar hon mig med sitt leende. För den här gången också, precis som hon har lagat mig även förut. 


Jag har inte gråtit på 2 dagar och jag tänker att jag ska till jobbet imorgon. Jag sover fortfarande sådär om nätterna men jag sover i alla fall. Det är bättre nu. 


Det som är osynligt för alla andra medan man själv kämpar för att inte gå under ibland



"Hej! Mitt namn är Hypotyreos och jag är en osynlig autoimmun sjukdom som angriper sköldkörteln. Jag har valt dig för livet! Andra omkring dig kan inte se eller höra mig, men DIN kropp kommer alltid att känna av mig. Jag kan angripa dig var och hur jag vill, jag kan ge dig våldsamma smärtor eller, om jag är på gott humör, bara ge dig värk överallt.

Kommer du ihåg när du och din energi sprang runt och hade det roligt? Jag tog energin från dig och gav dig utmattning istället. Försök att ha kul nu! Jag kan ta från dig god sömn och istället ge dig "hjärndimma" och svårigheter med koncentrationen. Jag kan göra så att det enda du vill är att sova, eller ta sömnen ifrån dig och ge dig sömnlöshet. Jag kan få dig att skaka, att frysa, att svettas. Jag kan få dig till att svälla upp i händer, fötter, ansikte och ögon. 

Ja, jag kan göra dig deprimerad och ängslig och även ge dig andra psykiska problem! Jag kan få ditt hår att ramla av, bli torrt och sprött, ge dig finnar och torr hy- det finns nämligen inga begränsningar för mig. Jag kan få dig att gå upp i vikt, oavsett vad, hur mycket eller hur lite du äter. Och hur mycket du än tränar ser jag till så att du behåller alla dina extrakilon. Jag är inte diskriminerande! 

Några av mina autoimmuna sjukdomsvänner är ofta med mig och ser till så att du får än mer att hantera. Om du har planerat något eller sett fram mot något, så kan jag ta det ifrån dig då du inte tog hänsyn till mig. Jag valde dig av olika orsaker; viruset du aldrig blev av med, olyckan du var med om, den psykiska stressen du var utsatt för under en lång period. Du kan även ha en familjehistoria med mig. Oavsett orsak: Jag har kommit för att stanna!!

Jag vet att du kommer att gå till läkare för att bli av med mig och det får mig att skratta högt! Prova du gärna det! Det kommer till att bli många läkarbesök hos olika läkare innan du kanske hittar en som kanske kan hjälpa dig effektivt. Du kommer att få fel medicinering; smärtlindrande medel, sömnpiller, energipiller, antidepressiva mediciner...

Det är så många andra sätt jag kan göra dig sjuk och miserabel på och listan är hur lång som helst: Högt kolesterol, problem med gallan, sus i öronen, högt blodtryck, lågt blodsocker, hjärtproblem- och allt kommer troligen från mig! Tand- och tandköttsproblem? Problem med magen? Blödningar? Jag sa ju att listan var lång, mycket längre än vad som jag nämner här och det får du lära dig att leva med!

De kommer att berätta för dig att om du bara lever sunt; Äter en bra kost, sover tillräckligt, tränar lagom och tänker positivt- så kan du bli av med mig. Av sjukvården kommer du att bli undersökt, stucken och inte bli tagen på allvar när du försöker förklara hur du mår p.g.a. mig- men ingen vill lyssna och tro på dig. De kommer kanske att vilja skicka dig till en psykiatriker istället, då dom misstänker att problemet sitter i ditt huvud.  
Du kommer att få höra från din familj, dina vänner och från ditt arbete- att det är bara att ta dig samman och sluta känna efter för mycket hur du mår. Allt detta medan du själv sakta går under, medan du förlorar din personlighet, din självkänsla och din identitet."

Älskade unge!

Jag tycker att jag bara upprepar samma sak om och om igen, hon har blivit så stoooor! Helt otroligt vad hon växer och utvecklas. Hon pratar så vi förstår allt, hon är otroligt klok... hon är fantastisk! Nu har hon blivit så stor att hon vuxit ifrån pottan så numera går hon endast på toaletten och klättrar upp med hjälp av en pall. Hon torkar sig sedan själv och tar hjälp av samma pall för att tvätta händerna efteråt - helt utan hjälp av oss! 

Hon är som en fisk i vattnet i poolen och simmar runt helt utan hjälp (självklart med armpuffar på!), nu är hon hemma sjuk och allt hon tjatar om är att få bada och när vi säger att hon får göra det när hon mår bättre så får vi till svar "jag är frisk nu". Haha hon har lärt sig. 

Hon väljer sina kläder själv och... ja hon är bara så stor och klok. Älskade älskade barn, vad jag är glad att just du kom till mig. Trots att jag sörjt missfall tidigare så kan jag från dagen jag träffade dig för första gången säga att jag inte hade velat ha någon annan. Du var menad för oss. 

(null)


Det där med ångest

Katastroftankar. Jag har dom ofta. Jag har nog levt med dom ständigt närvarande sedan min pappa dog. Då var det ju det värsta som kunde hända mig och efter det var jag väldigt rädd att något skulle hända min mamma eller mina syskon. Sedan kom mina syskonbarn och oron fortsatte där och sedan har det bara fortsatt. Det har blivit bättre, det har det, jag har lärt mig att avleda mig själv med annat och oftast går det bra men så kommer det tillfällen då det inte går. Som när vi skulle flytta och jag fick för mig att något skulle hända Ebba om hon inte var med mig så istället för att Anders föräldrar kom och hämtade henne hos oss när dom skulle vara barnvakter så satt jag och körde i 3 timmar för att jag inte vågade låta henne åka bil med dom den dagen, trots att hon åkt bil med dom så många gånger förr. 


Oftast gäller tankarna Ebba och Anders, det är ju min största rädsla att något händer dom och det är tufft att leva med dom tankarna. Ofta ringer jag Anders när han är på väg hem från jobbet "för att kolla hur det går" men sanningen är att jag fått för mig att han varit med om en bilolycka, ett terrorattentat eller ett rån på jobbet. Anders vet om det och han har lärt sig att ringa eller skicka ett sms om han blir sen så oftast går det bra men när tankarna sätter igång så är dom snabbt vid att polisen ringer på dörren för att berätta att han är död... precis som när pappa dog. Jag kommer aldrig glömma det, jag kommer aldrig glömma polisernas blickar, min brorsas tystnad eller mammas förtvivlan när jag kom ner för trappan efter att brorsan väckt mig. Jag är rädd att jag en dag ska ta min mammas plats och behöva ta emot en sådan nyhet. 


Igår var Anders på aw. Jättekul för honom och jag unnar verkligen honom alla roligheter han kan tänkas åka på. Samtidigt kommer tankarna när jag lägger mig på kvällen och ska sova. Jag ser slagsmål, rattfyllor, misshandel, bilolyckor och poliser som ringer på dörren. Oftast sover jag inget alls förrän han kommer hem, det går inte, jag ser blåljus och katastrofer så fort jag blundar och det går inte. Tårarna rinner och paniken är nära trots att jag vet att han är iväg och har roligt. Jag hör i princip aldrig av mig, jag vill inte störa honom med mina tankar för jag vet, jag vet ju att det bara är min ångest och mina rädslor som talar. Men ibland är det svårt, ibland skickar jag iväg ett sms. Det har hänt att jag ringt också och det är nästan värre för svarar han inte så blir paniken ännu större. Det blir ännu värre. Men han förstår, han vet att han behöver svara om jag skickar ett sms på kvällen eller natten och skriver godnatt eller frågar om dom har kul. 


Men det är helt värdelöst. Och så tänker jag på "tankens kraft", ni vet att det man tänker blir till verklighet? Och det skrämmer mig ännu mer för tänk om jag gör alla katastrofer verkliga? Tänk om mina tankar orsakade min mammas död? För det var ju min största rädsla då, att förlora min mamma. Hon stod ju för många av mina katastroftankar då. Och nu har jag en dotter, en som är viktigare än allt annat jag någonsin haft. Gissa om ångesten är värre nu när jag har så mycket mer att förlora. När jag kan förlora sådant som jag inte skulle kunna leva utan. 


Det är hemskt och jag önskar att jag slapp leva med dom här tankarna men någonstans inser jag nog att det här är jag. Ångesten är en del av mig. Rädslan är en del av mig. Och det är tufft, ibland är det jättetufft. 

Speciellt när man har så mycket att förlora. 

Då för 4 år sedan

Jag var nyopererad och helt väck. Jag hade ont, jag mådde illa och var hög på smärtstillande. Vi gick upp för trappan i porten hos mig. Anders hade länge tjatat om att vi skulle bli tillsammans och jag hade inte alls velat, jag var inte intresserad av något förhållande, jag tyckte att vi kunde fortsätta träffas utan att sätta nån etikett på oss men det ville Anders (såklart, jag är ju underbar! Haha). Men där i trappan så fick jag ur mig "ville du bli tillsammans eller?" Och när Anders svarade "va? Ja det vill jag" så sa jag enkelt att då är vi väl tillsammans då, sen gick jag in och la mig i sängen. Sjukt oromantiskt. 2 dagar senare fick jag träffa svärisarna också för första gången. 

Det var 4 år sedan. Bara fyra år. Hur galet är inte det?! Anders är alltså fortfarande inte mitt längsta förhållande och ändå står vi där vi står idag. Vi bor i vårt andra gemensamma hus, vi har en fantastisk dotter ihop och vi är gifta. Jäklar vad vi har gått fort fram känner jag när jag tänker efter. Men ändå känns det så jäkla rätt. Så bra. Så tryggt. Så enkelt. Det känns som att det alltid varit vi och jag minns knappt livet innan honom. Det har bara varit så självklart att det är han. 

Fyra år, inte mer än så. Allt har gått galet fort men allt känns galet rätt också. Här står vi nu, kära och fortfarande sams genom småbarnsåren. 


(null)

Det var berättelsen om den 16 maj 2014. 


Att vara tjock

Jag och Anders hamnade i ett samtal om det här med att vara tjock. Jag är tjock. Jag är tjock och jag tycker att det är skitjobbigt, dels för att jag vet vad vissa människor tänker om tjockisar och dels för att jag inte tycker att jag förtjänar detta. För det är jobbigt att vara tjock. Skitjobbigt. Det är tungt, det är osmidigt, svårt att hitta kläder, svettigt och gör ont. 


När jag var gravid med dottern så kapsejsade min sköldkörtel. Det tog 1 år av tjat innan jag ens fick en läkare att gå med på att ta enkla blodprover på mig och när dom togs så visade det sig att jag hade underfunktion i sköldkörteln. Det gjorde mig så trött att jag sov bort alla mina lediga dagar. Och det gjorde mig tjock utan möjlighet att gå ner i vikt. Jag har provat alla möjliga sätt att gå ner i vikt, jag har provat olika dieter, jag har provat sunt förnuft, jag har fått nog och svullat i mat, jag har tränat stenhårt, jag har promenerat och tränat litegrann och jag har inte tränat alls. Jag har provat allt och oavsett vad jag än gör så pekar vågen uppåt. Jag har fetma och det är skitjobbigt. Jag skäms. 


Vi kom in på det här med mat. Jag äter bra. Det är vanlig husmanskost liksom. Ibland blir det en pizza men det är sällan. Ibland blir det några bitar choklad men oftast blir det grönsaker med dipp. Jag dricker läsk ungefär 1 gång i månaden skulle jag tro och då är det 1 glas när jag är ute och äter, aldrig en hel flaska. Hemma har vi aldrig läsk, hemma dricker jag enbart vatten. När jag vill lyxa till det köper jag vatten med smak. Det enda egentligen onyttiga jag äter det är yoghurt och Musli till frukost och det var det vi kom in på. Standardkommentaren blir då "men yoghurt är onyttigt. Ät gröt istället. Eller kvarg eller keso typ". Alltid äckliga alternativ också. Och varför är det så? Varför är det så att tjockisar ska förpassas in i att bara äta grönsaker och keso. Äter du yoghurt till frukost så får du skylla dig själv för att du är fet. Det spelar ingen roll vad du äter eller inte äter annars, det spelar ingen roll hur mycket du rör på dig eller tränar - är du tjock så är du förpassad till att enbart äta smalmat. Hade jag varit smal hade ingen reagerat på att jag brukar äta yoghurt ibland. 


Det här tjockisfacket jag ofrivilligt hamnat i gör mig så jäkla ledsen. Det här facket där även om folk inte säger något om jag en dag äter onyttigt eller om jag hungrigt lassar på en till stor portion, så ser jag blickarna. Jag ser vad folk tänker. Facket där jag automatiskt ses som någon som inte tar hand om sig själv eller någon som bara sitter på soffan och äter chips. Om ni bara visste hur många gånger jag fått förklara för läkare hur mina matvanor är och hur mycket jag rör på mig och jag ser ju på dom att dom inte tror mig. 


Det här tjockisfacket som man placerar folk i är så orättvist. Det är elakt. Jag skäms över min kropp pga att det är vad samhället säger åt mig att göra. Det är redan tufft som det är att vara tjock. Helt plötligt får jag handskas med att inte orka lika mycket som förut, plötsligt så lackar svetten för minsta lilla, knäna gör ont på mornarna och låren fylls av röda värmeutslag som kliar. På det ska jag leva med dömande miner för att jag äter yoghurt och inte keso till frukost också. Vi tjockisar ska inte njuta av livet alls. Vi ska bara ha fokus på att bli smala, vi ska bara träna och äta sallad hela tiden. Och råkar någon se en tjockis äta en bulle, då kan ni vara säkra på att den tjockisen baaara äter bullar hela dagarna långa. Eller? 


Kanske är det så att det finns tjockisar som faktiskt lever nyttigare och bättre än vad många smala människor gör. Kanske finns det tjockisar som är just tjockisar högst ofrivilligt och faktiskt inte har någon lust med kommentarer om hur tjock man är eller vilken diet som är bra om man vill gå ner i vikt (för man vet att det inte funkar i alla fall). Kanske finns det fler tjockisar som jag som kämpar som as för att lära sig att tycka om sin kropp för att man börjar inse att det nog är såhär man kommer att se ut om man inte går vägen via en kirurg. Och det finns tjockisar som inte vill operera sig, som bara vill att alla steg på stegräknaren och alla pass på gymmet ska börja visa sig även på kroppen. Och så finns det tjockisar som idag lever i en tjockiskropp men lever mycket nyttigare än vad dom gjorde när dom levde i en mycket mindre, smalare och smidigare smaliskropp. 

Eller så säger samhället att tjockisar är ohälsosamma, en börda och får skylla sig själva. 

Tim

Såg dokumentären om Avicii och har bara ont i hjärtat nu. Han dolde inte sin psykiska eller fysiska ohälsa, han pratade vitt och brett om hur han mådde både med folk runt om honom och med kameran. Ändå försökte folk i hans närhet få honom att fortsätta turnera när allt han ville var att sluta. Tänk att pengar blir så viktigt att folk slutar se människan utan ser bara pengarna den människan kan tjäna åt en själv. 

Pressa inte någon som mår dåligt, speciellt inte av egoistiska skäl. Speciellt inte av ekonomiska skäl. Speciellt inte när det redan finns så mycket pengar att det räcker och blir över. När en person berättar för dig att den mår dåligt - lyssna då. Finns där. 

Jag vet inte vad som hände på det där hotellrummet men efter att jag sett dokumentären är jag övertygad om att det hade kunnat förhindras. Och det gör det bara ännu mer tragiskt. 

Nu ska jag dela något viktigt!

Läs detta snälla ni för det är exakt såhär det är. På pricken såhär, varenda dag, varenda minut i livet. En ständig bergochdalbana som du inte kan kliva av. Precis såhär är det. Meningen som berör mig allra mest är "I don't always feel sad, sometimes I don't feel anything at all. It may seem like I'm giving up but this is when I am fighting the hardest, just to stay alive." Där kan ni kanske hitta ett uns av förståelse för psykisk ohälsa. Kanske. 

(null)


Exhale the bullshit. Eller?

Dom senaste 2 åren har allt bara gått jättebra för mig. Livet har varit sådär underbart ni vet? Jag har haft mitt fantastiska barn, jag har gift mig med min stora kärlek. Jag har flyttat till mitt drömhus, fått ett nytt jobb som jag verkligen trivs sååå bra på. Jag har rest. Jag har haft allt jag någonsin drömt om, precis som om mamma och pappa i himlen förstod att det är vad jag behövde. Men nånstans vet jag ju att den världen nån gång kommer att rasa. Jag kommer inte alltid ha det såhär bra, saker och ting kommer inte alltid att gå min väg. Det vet jag. Men jag har försökt att inte tänka på det. 

Nu kanske det rasar. Efter dagens möte känns det som att det börjar krackelera och sakta gå sönder. Kanske är det nu min tur vänder. Kanske blir det här året inte så fantastiskt ändå. Jag vet inte. Oavsett är jag idag väldigt ledsen och besviken. Skitsnack som kan ge konsekvenser som jag inte tror andra tänkt på. 

Jag vet inte. Kanske blir det bra. Kanske inte. Oavsett så ger jag mig själv den här kvällen till att gråta. Idag tog jag åt mig av skitsnacket. Idag tog jag åt mig av att ha blivit illa behandlad. Idag är jag ledsen. Idag. Till nästa gång har jag släppt det, till nästa gång ska jag vara mig själv igen. Men idag tog det faktiskt, idag tog det hårt. 

(null)


3,5 år

3,5 år av att hålla hand, kyssar, bråk, kompromisser, trohet, bus, skratt, tårar, galenskap, resor, sorg och lycka. 

Graviditet, hormoner, bebiskräks, sömnbrist, tårar, smärta, lycka, irritation, läckande bröst, små barn, för lite ensamtid, jobb, vardag, städ, tvätt, disk, tidiga kvällar, alldeles för sena kvällar, giftemål, husägande, lek och bus...


Och när jag stannar till och tittar på honom så tar han fortfarande andan ur mig. Över 3 år av vardag och han ger mig fortfarande fjärilar, inte bara i magen utan i hela kroppen. 



Andra kanske glömmer

Det är sällan jag yttrar dom orden högt. Jag låter bli för jag vet att jag inte kan hålla tillbaka tårarna då, jag vet att det kommer göra extra ont. Efter snart 2 år så har jag blivit expert på att hålla tillbaka tårarna, mest för andras skull. Mest för att dom ska slippa se, för att dom ska slippa bli obekväma. För att jag ska slippa skämmas. 


Efter snart 2 år gör det fortfarande ont. Jätteont. Varenda dag. Men jag har lärt mig leva med det, jag har lärt mig att bära smärtan med mig som en del av mig och jag vet att hur lycklig jag än är och blir så kommer jag alltid ha den där biten i mitt hjärta där jag sparat dom och den biten kommer alltid vara full av smärta och sorg. Tar jag fram den biten så rinner tårarna. Varje gång. Jag tittar fortfarande på min dotter och det smärtar mig att veta vad hon går miste om. 

Det är väldigt sällan jag yttrar orden högt och ibland är jag rädd att andra ska glömma. Att folk ska tro att det är bra nu. Att folk ska tro att sorgen är lättare nu när jag endast pratar om henne med glädje. När jag endast pratar om dom med glädje. Nu när jag kan träffa hennes vänner, se hur dom alla får tårar i ögonen varje gång dom ser mig, varje gång vi pratar. Varje gång dom ser på mig. Varje gång dom ser på min dotter. Jag ser tårarna i deras ögon. Och jag är stark, jag möter deras tårar med ett leende. Ett förstående, ett försök till ett varmt leende. Men kanske är det så att folk tror att det slutat göra ont, att jag slutat sakna. Att jag slutat gråta. Att jag gått vidare. Jag kommer aldrig kunna gå vidare från denna smärta, den är för påtaglig. Den är alltid här. 

Jag saknar min mamma. Det är orden jag sällan yttrar högt. Det är orden jag vissa dagar inte vågar tänka. Orden jag vissa dagar inte kan yttra ens för mig själv för då brister det. Då kan inga murar hålla mig uppe. Jag saknar min mamma. Och jag saknar min pappa. 


I don't shine if you don't shine

Alltså hon är ju världens finaste. Världens absolut finaste människa ❤️ vackra, omtänksamma, kloka lilla barn, jag är så tacksam att du är min! 




Mitt team

Det här är mitt team. Tillsammans med dom här kan jag övervinna allt.

Tillsammans med dom här mår jag som bäst, detta är mina stora kärlekar.

Jag och Anders har egentligen inte varit tillsammans i speciellt många år, men ändå känns det som evigheter. På ett positivt sätt! Det känns som att det alltid varit han och jag, som att vi verkligen hör ihop och livet innan honom är numera bara ett overkligt blurr. Det är med Anders jag hör hemma. Jag känner mig fortfarande nykär, det pirrar liksom lite extra i kroppen när jag tänker på honom och hela jag blir varm av kärlek när han tar min hand. Vi hör ihop bara, så enkelt är det. Det är han eller ingen.

Ebba min Ebba... Jag har älskat henne varenda minut från strecket på graviditetstestet. Första gången jag såg henne så tyckte jag verkligen att hon var vackrast i hela världen och det är hon fortfarande. Hon är en glädjespridare som får oss att skratta varje dag. Hon är så hjälpsam, omtänksam och uppmärksam. Hon gör

(oftast)

det vi ber henne om och så applåderar vi tillsammans. Hon är... det finns inte ord nog att beskriva vad hon är för mig. Hon är den mest fantastiska människa jag någonsin mött och jag har äran att få tillbringa varje dag tillsammans med henne. Hon är mitt liv, mina andetag tar jag för henne och mitt hjärta slår för henne.

Dom är mitt team. Vi mot världen. Det känns som att våran kärlek är störst i hela världen och jag har svårt att ta in att fler känner såhär för sina familjer. För sina partners. Tänk vilken tur dom har! Tänk vilken tur jag har. Jag är väldigt lyckligt lottad för att det blev just Anders och Ebba och jag tror att det var meningen att det skulle bli vi. Utan dom, inget jag. 

Vi ♥


Öppet brev till mitt 16 åriga jag

Hej Hanna!
 
Du är 16 år fyllda och har nyss fått din första pojkvän någonsin. Det känns stort men alla säger att det snart kommer ta slut, ni är ju unga så du ska inte slösa för mycket tid på kärlek, fokusera på något bättre. Du kommer inte att lyssna på dom och ni kommer vara tillsammans i flera år, ni kommer dela en del fantastiska saker tillsammans men även en del hemska. Du kommer vara upp över öronen förälskad och du kommer att avsky honom. Låt det vara så, du kommer att lära dig mycket och du kommer aldrig att ångra honom.
Hanna, livet känns svårt nu och trots att det kommer kännas svårt några år till så ber jag dig att se ljuset i tunneln och vänta inte så länge med att söka hjälp. Det hinner bli riktigt illa annars, du kommer hamna på botten där du till slut inte ser något ljus om du inte söker hjälp redan nu. Berätta för folk, berätta hur du mår. Jag vet att du inte kommer att göra det trots att du borde.
 
Hanna det kommer att ta slut med din första kärlek till slut och du kommer klara dig bra utan honom. Du kommer börja jobba och du kommer att utbilda dig vidare, sjukt va?! Du kommer faktiskt att bli vuxen, det där som känns så himla långt bort. Du kommer att bli kär igen. Du kommer att få ditt hjärta krossat och även du kommer att krossa hjärtan. När du får ditt hjärta krossat så gräv inte ner dig, leta inte efter felen i dig. Res dig istället upp och gå vidare för i slutändan kommer du inse att ingen av dom var värda det. Och när det är dags för dig att krossa hjärtan så gör det varsamt, glöm inte deras känslor, var snäll. Jag vet att du har svårt att kontrollera dig emellanåt och det kommer du tids nog att äta mediciner för och då kommer du må mycket bättre, du kommer vara snällare både mot dig och mot andra. Men tills dess, försök att vara varsam.
 
Ha kul! Res mer, umgås med dina vänner. Du behöver inte bara jobba stenhårt och sedan festa varje ledig helg. Lägg pengarna på att se världen istället, du kommer ångra det annars. Du kommer ångra det där sabbatsåret du inte tog efter gymnasiet när du ville ut och resa och jobba någon helt annanstans på jorden. Drömmen du gav upp för kärleken. Du kommer ångra den där sommaren när du tänkte stanna kvar i Turkiet en längre tid men du istället kom hem efter 1 vecka, ännu en gång pga kärleken.
 
Ta aldrig någonting förgivet. Speciellt inte människor. Prata med dina nära ofta, säg dom där små orden för att visa att du är rädd om dom som t.ex "kör försiktigt". Och när livet kommer med käftsmällar så kom ihåg att du överlever det. Du är stark! En av dom absolut starkaste människorna jag någonsin har träffat, men du vet inte om det själv, speciellt inte än.
 
Du tycker att du är tjock och du har komplex för hela din kropp. Jag vill bara tala om för dig att du inte alls är tjock. Du är faktiskt ganska så smal och dina bröst ser inte alls onormala ut. Du behöver inte skämmas.
 
Om några år kommer du få höra att du har en sjukdom som gör att du kanske aldrig kan få barn naturlig väg. Du kommer känna dig värdelös och inte som en riktig kvinna och du kommer även få höra orden "Var glad att jag inte lämnar dig". Till den 19 åriga Hanna skulle jag bara vilja säga att du kommer att bli gravid. Du kommer att få i alla fall ett perfekt barn och när du är 26 år så kommer du gå på ett läkarbesök där det visar sig att sjukdomen har dragit sig tillbaka, du kommer få höra att du visst kan få barn. Du kommer inte behöva oroa dig för ifall du kan få fler eller om du bara hade tur den där ena gången.
 
Hanna, livet kommer inte alltid att behandla dig bra. Människor kommer inte alltid att behandla dig bra och du själv kommer inte alltid att behandla dig själv bra. Det är den hårda sanningen. Du kommer befinna dig på den absoluta botten mer än 1 gång och det kommer vara hårda kamper tillbaka. Du kommer även finna lycka omkring dig. Du kommer träffa en ny tjej och hon kommer bli din bästa vän. Om 10 år kommer du inte ha många vänner omkring dig men dom du har omkring dig kommer du uppskatta så förbannat mycket och även om det kan gå ett tag utan att ni ses eller pratar så vet du alltid att dom där speciella vännerna alltid finns där. Du kommer träffa kärlekar och du kommer att släppa kärlekar. Du kommer ha alldeles för korta klänningar, dansa alldeles för sexigt och dricka alldeles för mycket alkohol. Och du kommer göra detta alldeles för ofta under några år. Men du kommer ha kul under dom åren! Se bara till att ta det försiktigt för det är inte alltid du och dina vänner tänker er för.
 
Om 10 år kommer du att se tillbaka på ditt liv med andra ögon. Du har tagit dig igenom flera helveten, du har ett gott hjärta som du kommer att behålla genom alla dessa år. Du kommer att gå ut skolan med bra betyg och få ett par utbildningar på köpet. Och en dag, om tillräckligt många år för att det ska kännas som en evighet just nu så kommer du att träffa en man. Han kommer heta Anders (Japp, svensk! Sjukt otippat!) Anders kommer att vara fantastisk så var snäll mot honom, även i början innan du lär dig lita på honom. Du kommer att inse efter ett tag att han är den rätte. Du och Anders kommer få minst 1 barn ihop, en flicka. Hon kommer vara alldeles perfekt, hon kommer vara det vackraste du någonsin har sett och bara tanken på att hon är hälften dig och hälften Anders kommer att göra dig tårögd. Du kommer att få ditt efterlängtade barn helt på naturlig väg, du behöver inte oroa dig. Så passa på att ha kul fram tills du träffar den där Anders. Var snällare mot dig själv och folk som är snälla mot dig, det är taskigt att krossa hjärtan med flit.
 
Och Hanna, du kommer att få utstå mycket skit för att du är kvinna. Du kommer vara med om det ena med det andra pga ditt kön och jag kan faktiskt inte skydda dig mot det, jag kan inte ens skydda mig själv mot det. Men jag vill att du ska veta att den äldre du inte accepterar skiten, den äldre du säger ifrån. Och när den äldre du kommer med åsikter och förslag så är det ingen som kommer våga titta nedlåtande på dig och säga "men lilla gumman.."
 
Kram från den 26 åriga du ♥
 
PS. Du tror att du kommer vara oskuld för alltid, lugn nu! Du kommer ha massor av sex så du kan sluta oroa dig.

När mamma fyller år

Idag är det min mammas födelsedag. Om hon levt så hade jag och Ebba kanske gått hem till henne direkt efter dagis. Kanske hade vi köpt med oss tårta eller annan fika, eller så hade mamma bakat. Hon hade förmodligen bjudit på middag. Vi hade haft en present med oss samt blommor. Eller så hade vi kanske haft kalas för henne i helgen. 


Nu är det inte så. Det händer rätt ofta att jag försöker minnas mammas röst, jag spelar upp en bild av att jag pratat med mamma i telefon igår, eller i förrgår. Bara för att inte sakna för mycket. Bara för att tårarna inte ska rinna varje dag. Men jag minns faktiskt inte längre hennes röst. Men jag minns varenda millimeter av henne ansikte. 

Jag drömmer om mamma rätt ofta. Varje dröm är olika men går ut på samma sak, hon lever och är i fara och jag gör allt för att rädda henne. Jag riskerar mitt liv om och om igen för att rädda henne för annars vet jag att hon dör. Drömmarna tar alltid slut med att mamma försvinner. Jag hinner aldrig rädda henne. 

Ibland hör jag steg hemma hos oss. Ibland sätter sig Ebba plötsligt upp i sin säng, pekar mot något i rummet och börjar prata, precis som om någon var där. Jag brukar titta på henne i babymonitorn och tänka och hoppas på att mamma och pappa kanske är där. Att det kanske är dom som leker med henne. Ibland när jag nattar henne så känner jag en närvaro i hennes rum och varje gång tänker jag samma sak, jag hoppas att det kanske är dom. 

Och jag undviker att tänka på att jag är föräldralös. Jag är för ung för att vara det och det känns som att jag ska gå sönder om jag låter dom tankarna ta över. Jag är föräldralös. Jag har ingen mamma eller pappa att ringa. Att hälsa på. Som hälsar på. Som sitter barnvakt åt min dotter. I perioder rinner tårarna varje kväll innan läggdags. När Anders somnat och det är tyst i rummet. När jag har tid att tänka, att sakna. Då rinner tårarna av saknad. Nästan varje kväll. Ikväll ska jag hälsa på mamma och pappa, ikväll ska jag gratta mamma och tända ett ljus för henne. Idag rinner tårarna mitt på dagen så kanske kommer dom inte ikväll. 

Jag fick ändå 9 år tillsammans med pappa och nästan 25 år tillsammans med mamma och jag är tacksam för varenda dag av dom åren. Jag hade inte valt bort dom för nånting. 



Doften av pappa

Min pappa doftade väldigt speciellt. Ingen parfym, inget rakvatten eller annat tillgjort utan han doftade naturligt. Sig själv. Pappa. Gott. Efter 17 år så minns jag fortfarande hur han doftade. 


För några kvällar sedan låg jag och sambon i sängen och pratade och plötsligt var den bara där. Doften av pappa. Hela rummet fylldes av doften av min pappa och jag bara visste att han var där. Jag har inte känt hans närvaro på flera år. Jag har inte ens drömt om pappa på flera år, sist jag kan minnas att jag drömde om honom var strax efter hans begravning. Snart 17 år sedan. 

Men nu var han här. I vårat sovrum. Och doftade så gott, doftade sig själv. Jag somnade strax efter det och sov som en stock med en känsla av lugn i hela kroppen. En känsla av lycka och trygghet. Han var där. 

Och idag är det 17 år sedan jag träffade honom för sista gången. 17 år sedan jag senast hörde hans röst. Jag har glömt bort hur hans röst lät för längesen. Imorgon bitti är det 17 år sedan jag såg honom ligga på bårhuset. 17 år sedan jag senast strök honom på kinden. Rörde honom. 17 år sedan. 

Konstigt hur man överlever och blir lycklig igen utan en person man trodde man skulle dö utan. 


RSS 2.0