Bantning

Jag följer en del kroppspositiva konton på instagram (vet inte vad jag egentligen tycker om det ordet. Måste det finnas ett ord för personer som visar upp och står för hur en helt vanlig kropp ser ut med bristningar, celluliter, häng och kejsarsnittsärr. Det säger en hel del om vårt samhälle.)
Dom personerna får ständigt meddelanden om hur dom visar för sina barn att man ska leva ohälsosamt, att dom kommer ta död på sina barn i förtid pga ohälsosamt leverne m.m.  Men saken är den att alla deras barn ligger normalt i vikt kurvan, ändå tjatar folk om och tror att dom äter chips och pizza hela dagarna för att man är tjock. 

När ska vi lära oss att ja, viss fetma beror på fel kost, men en stor del av fetman beror på helt andra saker som mediciner, sjukdomar och gener. Varför ska vi lära våra barn att bantning är ett normaltillstånd? Vad är hälsosamt i det? 

Min mamma bantade hela mitt liv och det lärde mig att man aldrig riktigt duger förrän man är smal. Det lärde mig att man ska leva på ångade grönsaker även fast det smakar skit för då är man ändå ganska bra eftersom man försöker, men man är ju fortfarande inte lika bra som en smal person. I min släkt kommenteras varandras kroppar hejvilt. Av någon anledning har det blivit okej att säga "du har gått upp i vikt" eller "fan vilken stor mage du har fått" trots att det gör människor ledsna. 

Enligt mig var min mamma perfekt. Jag älskade att hålla om hennes tjocka armar och luta mig tätt intill. Jag älskade att ligga med huvudet på hennes breda lår när hon kliade mig i håret. Jag saknar att krama henne, hela henne, inte bara 55 kg av henne. Hon var mjuk och jag saknar den mjukheten. Jag tyckte att min mamma var finast i världen. Hade jag fått välja mellan henne som hon var eller henne som 55 kg så hade jag valt henne precis som hon var. Och förutom bantningen så var hon aldrig ohälsosam, hon var bara helt normalt tjock efter att ha burit och fött 4 barn. 

All bantning och allt fetthat jag upplevt lärde mig att man ska vara smal och att man aldrig kan vara helt nöjd med sitt utseende. Det gjorde att jag, även när jag vägde 48 kg och var pinnsmal aldrig var nöjd, för jag var fortfarande inte så perfekt som i dom retuscherade tidningarna. Jag hade ju fortfarande celluliter. 

När jag var ungefär 19 år så hade jag faktiskt ingen aning om att jag hade gått upp lite i vikt. Förrän en av mina fastrar påpekade det för mig. Då började mitt fettförakt ännu en gång, jag som precis blivit kvitt mina ätstörningar. Efter att ha smält kommentaren och sedan blivit singel så gick jag ner 18 kg på 3 månader. Dels för att jag var olycklig. Dels för att jag lärt mig att jag inte dög om jag inte blev smal, och vem skulle vilja ha mig om jag var tjock nu när jag dessutom var singel? Och jag tyckte att jag var skitbra när jag gick ner 18 kg. Det sjukaste av allt? När jag vägde 52 kg ville jag ner till 48. När jag vägde 48 ville jag ner till 45. Bantning blev ett normaltillstånd. 

Varför vill vi lära våra barn att gå ner i vikt? Varför vill vi lära dom att dom behöver vara smala för att duga? Varför vill vi lära våra barn att smal = hälsosam och vacker, oavsett pris för den smalheten. 

Jag slutade banta för över 1 år sedan. Jag diskuterar inte matvanor inför min dotter. När hon säger "vilken stor mage du har mamma" så svarar jag "vilken tur jag har att den är stor så du fick plats!" eller så svarar jag "visst är den fin?" och då håller hon med mig. 
Hon behöver inte en smal mamma. Hon behöver en närvarande, stöttande och kärleksfull mamma. Hon behöver en mamma som alltid är där för henne. Hon behöver en mamma som älskar henne oavsett hennes vikt, humör och vad hon gör. Hon behöver en mamma som ser henne som helt perfekt, för det är ju precis det hon är. 

Jag bantar inte, men jag uppmuntrar heller inte till ohälsosamt leverne. Vi njuter av glass, likväl som vi drar ihop en god sallad. När vi pratar om att godis och glass inte är bra för våra kroppar så pratar vi inte om vikt, vi pratar om tandtroll och att man får ont i magen av för mycket socker, och det är ju inte roligt att få ont i magen. 

Tänk att bantning är något normalt som vi ska lära våra barn. Men att älska sin egen kropp är något konstigt som vi inte ska lära våra barn. Det är en uppåtnedvänd värld vi lever i. 

(null)

För ett par år sedan hade jag aldrig postat den här bilden på mig. Men nu gör jag det för hur jäkla snygga är inte mina nya byxor?! 
Och hur jäkla snygg är inte jag med mina tuttar, höfter, mage och celluliter?! 

Mansbebis, att vara eller icke vara...

Läser på ett konto på instagram som handlar om mansbebisar och ja, det finns det ju gott om men ibland känns det som att det mest fiskas efter hat. Det är inlägg och kommentarer som faktiskt inte är mansbebisrelaterat utan kan bara vara ett annat sätt att lösa saker på eller olika sätt att tänka. Eller bara någon som är förbannat trött på sin partner av olika skäl och fastnar i det negativa, sådär som det är vanligt att göra. För rent krasst, det går att hitta "mansbebissymtom" hos alla människor. Även kvinnor. Men frågan är ju hur helheten är snarare än en enskild händelse. Vad tar mannen för ansvar i helhet i både hem, familjelivet och relationen?

För Anders skulle ju i ett upprört ögonblick kunna säga "min fru är så jävla lat! Hon har varit hemma hela dagen och när jag kommer hem så är diskhon full av disk som hon förväntar sig att jag ska ta." Utan att nämna att vi har den fördelningen att han alltid tar disken och att jag när han kommer hem oftast redan har lagat middag och dukat så låter jag som en riktig jäkla latmask. Och om jag vore en man, så skulle man kunna beskylla mig för att vara en mansbebis. 

Han skulle även kunna säga "jag blir så trött på att även när Hanna vet att det är tomt i diskmaskinen så ställer hon ner sitt glas i diskhon trots att hon vet att det stör mig." För så är det ju faktiskt, men eftersom jag aldrig behöver lägga en tanke på något som har med disk att göra så slår det inte ens mig att kolla om det är tomt i maskinen och ställa in mitt glas. 

Han skulle även kunna lägga till "och dom senaste veckorna är det jag som fått ta storstädningen själv!" Utan att lägga till att jag tagit all småstädning som är varje dag under den perioden. 

Och jag skulle kunna säga "jag har tvättat 3 maskiner idag och vikt i ordning 2 säckar med ren tvätt men Anders kläder ligger kvar på matsalsbordet. Han har fortfarande inte tagit bort dom!" Utan att nämna att han sedan han kom hem för 2 timmar sedan har ätit middag, lekt med vår dotter, nattat och fixat disken innan han till slut satte sig på soffan en stund. 

Jag skulle även kunna säga "idag har jag lämnat på förskola, hämtat från förskola, handlat, lagat middag, dukat och duschat barn och Anders har inte gjort någonting!" Utan att nämna att just den dagen har han jobbat medans jag har varit ledig. Och när han är ledig och jag jobbar så är det han som sköter allt det där. 

Precis som någon kan lägga upp en bild på ett vinglas på instagram och skriva "slappar med ett glas vin medan mannen nattar barnen" utan att nämna att det är första gången på 3 månader som mannen faktiskt nattar och att det krävdes tjafs och suckar för att han skulle göra det denna gång och nu sitter hon egentligen i soffan med en klump i magen för att hon vet att det kommer vara irriterad och dålig stämning när mannen är klar med nattningen. 

Eller som någon kan lägga upp en bild på 10 röda rosor och skriva "fick av älsklingen idag ❤️" utan att nämna att det är en muta efter käftsmällen man fick ta emot kvällen innan och att han ännu en gång lovar att det var sista gången han slog. 


Det är inte alltid som det ser ut utåt. Alla mansbebiskommentarer kanske faktiskt inte är om just riktiga mansbebisar, i vissa fall kanske det är en dålig relation bakom kommentaren. Och alla som ser ut att leva i kärleksfulla relationer på instagram kanske inte gör det. Det är något jag försöker påminna mina tonårs-syskonbarn om, ingens liv är perfekt. Hon som kallar sig influencer och lever drömmen utåt sett tillsammans med man och 2 barn har också sina problem. Dom har också svackor. Hon gråter också. Livet är tufft även för henne ibland. 

Finns ju t.ex hon som kuggar på tentor men skriver på sociala medier att hon klarat dom. Eller hon som skriver om hur mycket hon älskar sina barn när alla i närheten vet att prioriteringarna är någon helt annanstans och barnen egentligen far illa. Eller paret som på sociala medier ständigt hyllar varandra men skriker på varandra och gör slut med jämna mellanrum bakom stängda dörrar. Eller hon som skriver om hur älskad hon känner sig av sin man men vi vid sidan om vet att sanningen är en helt annan, han försummar egentligen hela sin familj. Eller hon som gnäller om sitt ex som tydligen varit ett ärkesvin, när exet gjort allt för henne under alla år och hon varit det riktiga rövhålet som snyltat, utnyttjat och skrikit. 

Varesig det är positivt eller negativt som skrivs så gäller det att alltid komma ihåg att vi inte vet vad som händer bakom skärmen. Därför väljer jag att ta allt med en nypa salt, även om såklart även jag ibland påverkas till att tro att sociala medier visar någon sorts sanning om folks liv. 


(null)


Uppdatering Balderklinikken och mitt mående

Idag hade jag mitt "återbesök" med läkaren så i helgen har jag verkligen känt efter och analyserat hur jag faktiskt mår idag jämfört med för 4 veckor sedan. 

Ni kommer ihåg listan med mina symtom? 
(null)

Symtom som finns kvar:
Hårda och slöa hjärtslag (stod dock ej med på listan. Glömde skriva till det innan läkarbesöket.)

Trötthet, dock inte alls lika illa som innan.

Hudutslag. 

Vikten står still, känner mig dock mindre uppsvälld. 

Tappar hår. 


Symtom som blivit bättre eller försvunnit:
Utmattningskänsla. För 4 veckor sedan var jag ungefär en millisekund från att sjukskriva mig för utmattning. Idag känner jag inte av någon utmattning längre. 

Synrubbningar har jag haft EN gång sedan jag fick nya mediciner, tidigare hade jag det flera gånger i veckan. 

Jag behöver inte längre utesluta gluten. Och även om jag fortfarande känner av laktos så har jag ändå kunnat äta produkter med laktos i utan att få ont i magen, jag har endast svullnat upp över magen. 

Magen har inte funkat såhär normalt på 4 år. Jag har inte ätit laxerande sedan besöket på Balder. 

Jag skriver till tröttheten på denna lista även fast den finns på kvarvarande symtom också då den är bättre ändå. Jag är mer lättväckt (att jobba natt i helgen med huset fullt av barn gick inte lika smidigt som förut när jag kunde sovit mig igenom ett krig haha). Och jag vaknar oftast pigg. 

Muskeltröttheten har jag inte reagerat på på dessa veckor i alla fall. Dock har jag inte varit på gymmet, det blir denna veckas projekt att ta tag i gymmandet igen. Jag har dock orkat lyfta Ebba varje dag, vilket jag inte orkade innan. 

Tidigare har jag varit tvungen att ha stödstrumpor på nätterna på jobbet. Har jag nån gång missat det så har jag varit så svullen och haft ont i fötterna dagen efter att jag haft svårt att gå pga smärtan. Nu har jag precis jobbat 3 nätter i rad, jag har inte haft stödstrumpor på mig en enda natt och jag har inte alls ont i fötterna idag och har inte haft på hela helgen. 


Vilken förändring ändå på 4 veckor och på en låg dos medicin va?! Jag är fantastiskt nöjd i alla fall!

Under läkarbesöket kom vi fram till att jag ska prova sluta med levaxin helt då hudutslag är en biverkning på levaxin så vi ska utesluta att det är det jag reagerar på. Istället ska jag gå upp i dos i mina Armour och utvärdera själv hur jag mår och om jag behöver öka mer eller inför levaxin igen eller inte. 
Jag fick veta att jag behöver tillskott på selen, B12, B-komplex samt D-vitamin så det ska jag pallra mig iväg och köpa idag. Jag fick även veta att jag har bra värden i kortisol, jod, dygnsblodsocker, magnesium, kolesterol m.m. Speciellt blodsockret och kolesterolet var skönt att höra eftersom det är mer allvarliga grejer. 

Så nu ska jag testa på att utesluta levaxinet från och med imorgon. Då kommer jag inte äta något syntetiskt, utan endast naturligt sköldkörtelhormon, det ska bli intressant! 

Och egentligen det bästa med telefonsamtalet... det var när Hanne sa "när du mår bra så väntar du i 6-8 veckor och sen går du och tar prover och så kollar vi vad du står på för värden då. För dom enda provsvaren jag är intresserad av är dom du har när du mår bra."

Aldrig, aldrig har en läkare ens undrat hur jag mår! Dom har alltid gått på provsvar och sen har dom sagt till mig hur jag mår utifrån vad dom tycker om mina provsvar och när jag påpekat att jag inte mår bra har dom sagt att jag är deprimerad. Tänk att jag idag har en läkare som totalt skiter i provsvaren, utan först och främst går på hur jag mår! Den känslan och bekräftelsen hörni, ni anar inte ens hur glad jag blev efter alla år jag kämpat med att försöka få en läkare att lyssna. Idag är jag lycklig. Idag mår jag faktiskt ganska bra. 


Uppdatering NDT

Jag är nu inne på dag 5 med NDT, armour thyroid. Bytte eftersom alla mina symtom kom tillbaka efter 8 dagar med lio. Det är dock inte långt kvar innan jag ska prata med läkaren och får se vad hon säger. Jag funderar på om det är pga den låga dosen jag äter som symtomen kom tillbaka. Men man måste ju börja lågt, och min doshöjning beror ju helt och hållet på mina provsvar som jag inte fått än... jaja vi får se vad läkaren säger, om jag ska fortsätta med armour eller gå tillbaka till lio sen. Personligen skulle jag nog helst välja lio om det funkar. Dels pga priset men mest för att armour tabletterna är värdelösa att försöka dela haha. 

Idag har jag för första gången på ca 6 månader min förlovnings och min vigselring på mig. Vänster ringfinger var ett av områdena där jag drabbades av utslag och som kliade så att jag i 6 månader ungefär har kliat mig blodig på fingret. Utslagen försvann för ett par veckor sedan... och jag hoppas att dom håller sig borta! Som jag har saknat mina fina ringar! 

(null)
Och naglarna ska fixas på torsdag 
så ingen behöver hänga upp sig på deras utväxt heller haha. 

Min torra och kliande hårbotten har slutat klia, lossnar dock fortfarande sånt där torrt, äckligt mjäll-liknande när jag kliar mig. Har dock kunnat dra ner på min olja mot torr hårbotten så istället för 1-2 gånger i veckan så gick det nu senast ca 11 dagar mellan användningarna. 

Hjärtat slår fortfarande oregelbundet och sakta. 
Utslagen på bröstet och halsen är kvar, dock ljusare än innan medicinering. Synrubbningar har jag endast haft EN gång (vilket var min sista dag med lio) sedan jag var på besöket på Balder. Innan det hade jag synrubbningar ett par gånger i veckan, ibland så illa att jag inte vågade köra bil. 
Tröttheten är svår att svara på faktiskt. Piggare är jag, men vet inte om det är medicinen eller att jag bara har en piggare period, vilket jag ibland har. Igår på dagen när jag skulle sova inför jobbnatten så vaknade jag efter 3 timmar och kände mig utsövd vilket aldrig hänt tidigare. Tidigare så kunde jag sova 10 timmar på natten, lämna på förskolan för att åka hem och sova 6 timmar till. Nu sov jag 6 timmar på natten och vaknade sedan efter 3 timmar på dagen. Jag är ändå inte överdrivet trött nu på jobbet heller. Och jag har orkat en fullspäckad vecka i Idre, det hade jag nog inte gjort för ett par månader sedan. 

Hår tappar jag fortfarande som bara den... Jaa det är alla symtom jag hittills känner att jag kan utvärdera lite. Graviddelen vet jag om ett par veckor men tvivlar på att det går såhär snabbt 😉 😂 (skoooooj!)

Har ni några frågor? 

Skidskola

Jag kan verkligen rekommendera barnfamiljer att åka till Idre! 

Ebba gick i skidskola i 5 dagar, en grupp helt anpassad för små barn som aldrig åkt skidor förut. Dom var 4 stycken 3 åringar med 2-4 lärare. Första dagen gick ut på att vänja sig vid pjäxorna, gå med en skida på för att vänja sig vid känslan och sen därifrån gick det sakta till att åka i minimal backe (eller ja, en snöig väg med lite lutning skulle jag kalla det 😄) och sen till större barnbacke med knapplift. 

(null)


Dom sjöng sånger, dansade, fick träffa renen Aske, åka snöskoter... Ja skitbra var det! Ebba älskade varenda sekund av skidskolan och det var så kul att se. I torsdags, efter dag 4 i skidskolan så fick vi äntligen med Ebba ut i stora backarna med oss och hon älskade det! Fasen så imponerad jag är av henne. På fredagen åkte hon själv, utan att vi höll henne i band, i stora backar enda uppifrån toppen och ner! Det trodde jag aldrig. 

(null)

(null)


Dessutom fanns det barnens afterski där dom varje kväll hade sång och dans och fredag och lördag var artisten Mojje där och uppträdde för barnen. Vi åkte även hundspann (Ebba gratis) och stannade till i skidbacken och matade hästar och lekte i lekparken. Riktiga drömdagar! 

(null)

(null)

(null)


En helt fantastisk semester har vi haft! Och efter att ha sett Ebbas lycka så lär vi få göra om detta varje år haha. Hoppas bara att det håller i sig! Hon fick massa beröm av andra vuxna i backarna också som frågade hur gammal hon är eftersom hon åker så bra. 

(null)


Tänk att jag alltid har tittat på dom små kottarna som står på skidor och åker och hjärtat har smält lite samtidigt som jag har undrat hur fasen dom gör det. Och nu är jag en av dom som åker med en kotte på 1 meter! 
Mammahjärtat höll dock på att stanna ett gäng gånger när vi skulle åka vid skog och smala backar men hon fixade det galant. 

Jag fick aldrig åka utför som barn, vilket nog är anledningen till att jag är lite rädd och försiktig av mig i backarna än idag och det vill jag inte att Ebba ska känna. Jag vill att hon ska lära sig tidigt så hon blir så bra och säker i sin åkning som möjligt. Tänk om vi nu blir en sån där skidfamilj 😄

Som sagt barnfamiljer (och andra), åk till Idre! Och ta med fler vuxna som kan hjälpa till med barnpassning så ni också får åka lite själva. Ebbas farmor och farfar var med och dom första dagarna innan Ebba följde med oss ut i backen så gick hon på barnens afterski med farmor och farfar medans vi åkte skidor på eftermiddagen. Helt underbart! 

Idre fjäll

Vi har hängt i Idre i några dagar och fasen så bra vi har det! Ebba går i skidskola på förmiddagarna och hon älskar varenda sekund av det. Hade hon fått bestämma hade hon nog gått i skidskola hela dagen fram till after-skin börjar haha. 

(null)


På eftermiddagarna tar jag och Anders oss ut själva och åker i ett par timmar. Igår var det lite isigt på vissa ställen men idag har det varit superfina backar överallt. Det är så skönt för jag och Anders är ungefär lika i åkningen. Vi gillar samma backar, inte dom brantaste och gärna långa backar så man verkligen hinner njuta på vägen. Han åker snabbare än mig och är mer orädd men det går bra ändå. Vi åker bra ihop vilket är skönt. Och när vi är ute och åker så är bästa svärisarna snälla och underhåller Ebba. 

(null)
Jag har fått för mig att jag är tillräckligt
duktig för att kunna åka skidor och
filma samtidigt så det åker jag runt och 
gör. Kommer förmodligen sluta med att
jag slår ihjäl mig. 

Kvällarna är lugna. Ebba lägger sig redan vid 18 för att orka dom här dagarna. Vuxen-after skin har vi inte ens hunnit besöka än. Däremot har barnen en egen after-ski där Ebba hängt med sin farmor och farfar två dagar nu. 

Fasen så vi njuter. Vill inte alls gå tillbaka till vardagen med jobb och förskola faktiskt. 



Oslo

Oslo, du var väldigt vackert!

Jag har aldrig varit i Norge faktiskt och jag blev positivt överraskad av Oslo. En väldigt vacker stad och kändes ganska litet ändå. Det kändes som att vi hann gå igenom allt på 2,5 dag trots att vi tog det lugnt. 


(null)

(null)


Deras typ... operahus? Teater? Eller vad det nu var, var så häftigt! Man kunde gå upp på taket och promenera runt där. Så häftigt byggd! 

(null)


Dock var inte vädret på vår sida. På onsdagen tittade solen fram en stund när vi promenerade vid vattnet och det var supermysigt. Annars var det ganska grått och kallt så jag ser faktiskt fram emot att åka dit sommartid också och se staden då! 
Kanske en weekend med vänner? 😉 (Ni kan ta detta som en öppen pik.)

Det räcker liksom med bara ett par dagar där, man behöver inte en hel vecka och jag börjar uppskatta sånt mer och mer. Resmål nära som är billigt och passar för nån dag bara. Jag har ju börjat gilla Polen av den anledningen (varit i Gdansk och Katowice) men jag tror att även Oslo kvalar in där faktiskt och det är ju bra om jag måste börja åka dit då och då och köpa mediciner haha. 

Dock sviiindyrt! All dryck till exempelt var dubbelt så dyrt som i Sverige. Samma med många restauranger. Så det blev ingen shoppingresa i alla fall som det brukar bli när jag och Anders åker nånstans 😉


(null)


Ebbas sovrum

Äntligen har Anders blivit klar med takmåleriet i Ebbas sovrum så nu är det helt klart! Krävdes alltså 4 lager färg och tog en evighet 🙄 Nu är det bara vårt sovrumstak kvar, det är ju bara 3 gånger så stort som Ebbas rum haha! Jag lär få vänta ett bra tag på vårt tak... Men men resten av vårt sovrum har jag ju lyckats renovera i ordning i alla fall.  Alltid något. Det är fint om man inte tittar upp i taket 😂

Ebbas sovrum före:

(null)

(null)


Efter:

(null)

(null)

(null)


Kan ju ännu en gång lägga till att avsaknaden av leksaker beror på att vi har ett lekrum på mellanplanet. 

Vill man se fler bilder finns det under kategorin hus/renovering. 

Balderklinikken

Jag bokade tiden i typ november och igår var det äntligen dags! Jag har varit så nervös över att ännu en gång inte bli tagen på allvar och bortförklarad med "du är deprimerad" och ord som "gå ner i vikt bara". Men...

Vilket fantastiskt ställe! Läkaren, Hanne Enger, är den första som verkligen lyssnat på mig! Jag hade med mig ett papper där jag skrivit med dom flesta av mina symtom och vi gick igenom dom en efter en. Sedan ställde hon frågor där ännu fler symtom (t.ex yrsel) kom fram som jag själv inte kopplat till hypotyreosen. Hon förklarade exakt hur sjukdomen funkar och för första gången förstod jag varför detta påverkar hela kroppen. Ingen läkare i Sverige har någonsin satt sig och ritat upp och förklarat denna sjukdom för mig! Kanske för att dom inte kan...?

(null)


Hon tog varenda symtom seriöst och bekräftade att alla dessa är vanliga vid hypotyreos (låg funktion i sköldkörteln). 

Vi diskuterade olika medicinalternativ och jag kände sån tillit till henne att hon fick bestämma. Så vi börjar med vad som blir det billigaste alternativet för mig OM det funkar. Jag ska köra på detta i 2 veckor och om jag inte mår bättre så provar jag nästa medicin. Och mår jag inte bättre då så provar jag nästa och nästa... För första gången har en läkare sagt "målet är att du ska känna dig helt frisk när du går på medicin." Funkar inte denna så finns det en plan B, plan C och även plan D.
För första gången har en läkare brytt sig om hur jag mår!

Jag hade även med mig mina senaste provsvar från 1,5 år tillbaka och genom att titta på dom så kunde hon direkt säga att dom har missat att ta ett väldigt viktigt värde (trots att jag flera gånger bett om det och dom säger att det är taget), T3 på mig. 
Samt att det läkare i Sverige har sagt ser bra ut, sa Hanne att med den lilla mängden T4 jag har i kroppen så har inte min kropp en chans att kunna konvertera det till T3. Jag har alltså sedan 2016 ätit en medicin som inte ens gett mig en chans att må bra och läkare har struntat totalt i mina försök att få höja dosen. 

1,5 timmes läkarbesök flög förbi snabbt! Kändes som en kvart och jag var förvånad när jag kollade klockan. Sedan provtagning och jag fick hem lite grejer för att kunna ta dygnsurin hemma.

När jag kom ut genom dörrarna och mötte Anders, Ebba och svärisarna så brast jag ut i gråt. Den känslan av att äntligen så tror en läkare på mig! Äntligen så vill en läkare att jag ska känna mig frisk! Äntligen tror en läkare på att jag inte är deprimerad! Äntligen har jag fått nya mediciner! Äntligen finns det fler alternativ för mig! 

Äntligen är mitt liv viktigt även för en läkare! 

Jag kommer fortsätta uppdatera allt eftersom hur det går med medicineringen och kontakten med Balderklinikken. Allt jag kan säga är att jag tog min första tablett igår. Idag vaknade jag först av alla i familjen kl. 8 på morgonen och kände mig hyfsat... pigg? Det har aldrig hänt förut. Men det kan ju också vara en tillfällighet, det visar sig.

(null)


’Cuz We have no more fucks to give

Mia Skäringer, vilken fantastisk kvinna! Igår kväll så var jag, Anders och två vänner och såg hennes show No more fucks to give på Globen och wow säger jag bara! 

Jag gick därifrån ännu klokare, ännu starkare, ännu mer peppad på livet och feminismen. Det får fan vara nog med våldtäkter, övergrepp, hot, hårda ord, dåliga löner, ingen som tar en seriöst, att bli kallad "bitch" för att man har en åsikt, att ses som jobbig för att man är rak, att ses som dålig för att man inte är perfekt, det är slut med misshandel pga att man är kvinna. Älskar Mias mening "vi har lyssnat på männen sedan dinosauriena dog ut, det här är MINA två timmar!" Sån powerwoman!

Hon tog upp kända män som knarkat, betett sig som rövhål, skitit i sina barn och begått övergrepp men som kommit undan med det för att dom lider av psykisk ohälsa. Bipolär sjukdom är vanligt för dom att skylla på. Men även Mia är bipolär och hon kan ju inte strunta i barnen och knarka ner sig utan att bli av med vårdnaden. Och då gick mina tankar över på mig själv och min sjukdom...

Jag är inte längre fiende med min diagnos, hon och jag är kompisar nu. Jag gillar inte henne men vi kommer överens. Oftast. Och det är nog en av anledningarna till att jag kunnat gå omedicinerad i långa perioder. Det och att jag är trygg i livet. Men jag lever också med rädslan att sjukdomen ska greppa tag om mig igen och ta över. För om jag ska vara ärlig så ja, en depression överlever vi. Däremot är jag inte så säker på att vi skulle överleva en riktigt manisk period. Och då är jag även säker på att en manisk period aldrig skulle få mig att strunta i mitt barn, däremot kan jag vara dum i övrigt. 

(null)


Så hur kommer det sig att män ständigt är otrogna, knarkar, super, lämnar familjerna i långa perioder och ändå har en familj att komma tillbaka till bara dom skyller på psykisk ohälsa, när jag som kvinna och många andra kvinnor med mig är livrädda för sjabbla bort våra familjer trots att vi inte ger oss hän våra sjukdomar? Att bara tanken på att vi lider av psykisk ohälsa gör att vi känner oss som en börda, trots att vi gör allt för att sjukdomen ska märkas så lite som möjligt. 

För snart ett år sedan sov jag inte på nästan en vecka, jag hade haft en lätt depression en period innan, livet svajade. Men jag känner mig själv, jag har gjort allt jag kan för att lära känna min sjukdom. Jag visste att snart blir jag manisk, jag behöver sova för att stoppa detta. 

Istället för att gå ut och supa och vara otrogen så sjukskrev jag mig en vecka, ringde psykvården samma dag och bad om tabletter för att kunna sova och sen sov jag. Jag sov i typ 3 dagar och sen var det bra. Men jag tog ansvar redan vid första tecknet på mani för att förlora min familj finns inte på kartan. Det går jag inte med på. Jag tar mitt ansvar. För att jag är kvinna och fått lära mig den hårda vägen där jag mer än en gång blivit lämnad för att jag inte varit perfekt och mått bra? 

Det är dags för män att också ta ansvar för sina handlingar! Det är dags att ta ansvar för otroheter, övergrepp man begått och korkade saker man har sagt och gjort. Det är dags att ta ansvar för det patriarkat vi lever i och aktivt jobba för förändring. För We have no more fucks to give! 💪🏻

Det är kvinnornas tur nu och män ska vara glada att vi vill ha jämställdhet och inte hämnd. 

Förmodligen det viktigaste jag någonsin skrivit

Jag har nog skrivit om detta förut, min erfarenhet av organdonation, men jag minns inte hur noggrant. 

Den 9 Juli 2015 stod jag och fixade mig i ordning. Jag och min brors sambo skulle på bio och jag såg fram emot det. Plötsligt fick jag ett samtal från min syster, mamma låg på sjukhus. Anders hämtade mig och vi åkte till sjukhuset. I bilen pratade vi om hur sur mamma skulle bli för att vi alla rusade dit. Hon skulle tycka att vi kom i onödan och vi skulle krama henne och säga att klart vi kommer. Jag visste att mina syskon också var på väg, men jag trodde inte att det var allvarligt. 

Jag och Anders var först på plats. In på akuten och försöka hitta henne. Hon hade inte haft leg på sig när ambulans hämtat henne och utan legitimation blev hon "kvinna okänd" trots att hennes särbo var med och kunde intyga vem hon var. I receptionen hade dom dock koll på hennes olycka och frågade "är det kvinnan som xxx" och på så sätt lotsades jag vidare till rätt avdelning. Där väntade min stora mardröm. 

Jag minns små fragment från när jag kom in i rummet. Jag minns chocken när hon inte var vaken och pratade. Jag minns hur hon såg ut när hon låg uppkopplad med slangar överallt och monitorer som pep. Jag minns att jag bröt ihop totalt. Jag minns att folk höll upp mig i mina armar för att jag inte skulle ramla ihop när benen vek sig. Jag minns att jag tog armarna om min stora, höggravida mage. Jag minns att jag plötsligt hade en stol under mig.

(null)

 

Ungefär 14 timmar senare var vi fortfarande kvar på sjukhuset. Några släktingar hade kommit dit och vi hade då och då korta samtal med läkaren som kom med uppdateringar. Min mamma hade fått en hjärnblödning och hjärnan var död innan hon ens hann slå i marken. Hennes kropp levde, hjärtat slog men hon var inte längre där och då kom frågan från läkaren "ni behöver fundera på organdonation, vad tycker ni om det?"

Just där och då var vi alla i chock. Vi har våra egna åsikter om organdonation men vi ville ju göra som mamma ville, inte vad vi tyckte. Och mitt i sorgen... Mitt i när våra liv föll samman på det där sjukhuset så hade ingen av oss fyra någon som helst aning om vad mamma tyckte om organdonation. Medans vi funderade så började dom ta prover på mamma. Blodprov på blodprov, hur många som helst och vi förstod att om vi bestämde oss för organdonation så skulle det gå fort och dom skulle vara förberedda. 

Vid nästa samtal sa läkaren att dom hittat mamma i donationsregistret så vi behövde inte ta något beslut åt henne. Några av hennes organ donerades bort den morgonen, morgonen den 10 Juli. Några timmar senare var jag tillbaka på sjukhuset och såg min vackra mamma igen, denna gången kall och blå. Död på riktigt. 

Ungefär 2 månader senare ringde min telefon. Det var en sköterska från samma sjukhus. Hon ringde för att tala om att några av mammas organ gått till 2 kvinnor i 50-60 års åldern. Operationerna och läkningen hade gått bra och dom två kvinnorna hade fått sina liv tillbaka. Sköterskan berättade hur otroligt tacksamma kvinnorna och deras familjer var gentemot mamma och oss. Det var ett glatt samtal. 2 familjer slapp känna det vi kände när marken under oss slogs i spillror. 

Ytterligare några veckor efter det, när chocken hade lagt sig. När jag själv blivit mamma, så kom jag på det en dag. Plötsligt mindes jag hur jag och mamma suttit och pratat om organdonation och jag hade berättat att jag hade anmält mig som donator. Där och då hade min mamma bett mig om hjälp med att anmäla henne och vi hade gjort det tillsammans. JAG HADE ANMÄLT HENNE SOM ORGANDONATOR! Men på sjukhuset hade jag ingen aning. På sjukhuset var jag för chockad, ledsen och trasig inombords för att minnas en sådan sak. Och det gjorde mig ännu mer säker på hur viktigt det är för alla att själva gå in och anmäla sig, för i den sorgen kan man inte lägga det beslutet på sina nära och kära. 

Vill man inte donera bort sina organ så kan man fylla i även det. Vill man bara donera bort vissa organ så kan man bestämma även det själv. Allt detta gör ni snabbt och enkelt på socialstyrelsens hemsida. Googla! 

För att mina nära och kära aldrig ska behöva fundera på om jag vill eller inte vill donera bort mina organ. För att om jag eller någon av mina nära någonsin skulle behöva ett organ så hoppas jag för allt i världen att den möjligheten till räddning ska ges. För att om jag eller mina nära någon gång behöver en blodtransfusion. Om vi någonsin står så nära döden men har en möjlighet att få överleva. 

Och för dom där två kvinnorna som fick leva vidare när mamma dog. För deras familjer som slapp gå igenom den sorgen vi alltid kommer att känna. Därför har jag anmält mig till donationsregistret. Därför är jag blodgivare. Därför finns jag med i Tobiasregistret. 



Mitt 2018

För ett år sedan önskade jag mig ett 2018 i resans tecken. Och det blev det hörni! 

I februari var vi i Kenya på en fantastisk bröllopsresa. Vi solade, badade, drack drinkar, shoppade, åkte på safari och såg vilda, helt magiska djur och jag överkom en av mina största rädslor - vatten och fisk, genom att dyka i 30 minuter på 12 meters djup bland fiskstim och stora sköldpaddor! Det var verkligen en wow-resa. 


(null)

(null)


I april åkte jag, min syster och 5 av mina syskonbarn (alla i tonåren) till London! Resan började inte så bra när vi upptäckte kackerlackor och vägglöss i lägenheten och stod ute på gatan utan boende vid midnatt första kvällen. MEN när boendedelen ordnat sig så blev det en regnig men väldigt rolig resa. Vi shoppade, promenerade runt i hela stan och spanade in sevärdheter. Vi bestämde redan då att vi ska göra en resa per år ihop, vi 7 tjejer ❤️ 

I maj var vi i Finland på bröllop. Min kusin fick äntligen sin drömprins och jag hoppas att dom lever lyckliga i alla sina dar! Det var en mysig resa och väldigt kul att träffa släkt jag inte sett på länge. 

I juli var vi i Estland, Tallinn. Tyvärr förstördes resan en del av att Ebba var totalt rabiat varje kväll och skrek flera timmar i sträck pga övertrött. Utöver det så var det dock en bra resa! Vi hade superfint väder och tog en natt på hotell också så vi hann med att promenera runt i stan i lugn och ro och njuta (och nästan avlida i värmen). 

I augusti överraskade Anders mig med en resa till Katowice! Jag fick reda på att vi skulle åka dagen innan bara, haha. Det var en bröllopspresent på vår första bröllopsdag/födelsedagspresent till mig. Verkligen en mysig och fin liten stad och jag fick uppleva ännu en av mina drömmar - att besöka auschwitz! (Sedan jag träffade Anders för snart 5 år sedan har han alltså uppfyllt ALLA mina stora drömmar. Rätt bra jobbat!) Det var hårt och hjärtskärande, samtidigt som det var nyttigt och vackert. 

(null)


I september åkte vi på min årliga födelsedagskryssning vilket också var väldigt kul! Det är sååå kul att mina vänner uppskattar den traditionen så mycket att dom redan nu pratar om nästa års resa, trots att kryssningarna har förändrats väldigt mycket. Från att typ alla var singlar och söp och spydde till att nästan alla har sina partners med sig och festar bra mer städat 😄

Vi har även semestrat här hemma i Sverige samt njutit till fullo denna varma sommar av vår pool! Som vi älskar den! Och Ebba lärde sig simma innan sin 3 års dag. Vem hade kunnat tro det?! 

Jag har även börjat på ett nytt jobb inom psykiatrin där jag trivs super. Nya kollegor (och även gamla kollegor som hittat dit), nya arbetsuppgifter och nya människor. Jag har utvecklats så mycket det här året och njuter av det trots att det även varit otroligt tufft i perioder. Men jag tänker att dom tuffa perioderna enbart stärker mig, både personligt men även yrkesmässigt. 

Så ja, verkligen resans år. Precis som jag önskade! Men även renoveringens år. Vi har fixat i ordning vårt sovrum, Ebbas sovrum, vardagsrum, matsal och trappen upp till övervåningen. Samtidigt som vi har inrett och köpt möbler till våra 2 gästrum. Hur har vi ens hunnit med allt? 

Detta år har varit både upp och ner men till stora delar fantastiskt. Jag har gråtit och känt mig uppgiven men även känt mig så lyckligt lottad, älskad och tacksam under det här året.

För 2019 önskar jag att jag själv, min familj och mina nära och kära får vara friska, leva och må bra. Jag önskar ett lyckligt år, ett pengasparandets år och ett friskt år. Och kanske, kanske en graviditet någon gång under året?  

Jag önskar också något betydligt tråkigare. Jag tänker mycket på en man som vi känner som är sjuk i cancer. Jag hoppas att han snart får sin vila, jag hoppas att han får frid och jag hoppas att hans stora kärlek lär sig leva med sorgen och känner lycka igen. 


Gott nytt år! ❤️



Jul, jul, strålande jul

Nu är julen över och den blev precis sådär som det ska vara, lugn och ro i myskläder tillsammans med familj. I år firade vi på landet med Anders familj och kom hem idag och här sitter jag nu på jobbet. Egentligen skulle jag jobba både jul och nyår men tog föräldraledigt, bestämde mig dock för att jobba nu i mellandagarna vilket jag ångrar nu. Hade hellre varit hemma och myst 😊 Men det gäller bara ett par nätter, sen är jag föräldraledig i över 1 vecka, så det blir så bra så. 

(null)



Jag har i alla fall ätit massor av god julmat och mumsat i godis och fika. Jag bestämde mig för att skippa dietistens order just vid jul och det har gått förvånansvärt bra! Hade ont i magen på natten mot juldagen samt på juldagen, men inte så ont som jag brukar ha. Och äntliiiigen fick jag dricka massa julmust också, som jag längtat!

Och självklart kom tomten på besök också! Ebba var så hjälpsam och delade ut paket trots att hon tyckte att han var lite läskig 😄

(null)

(null)


Dom första dagarna var det -15 grader ute så då stannade vi bara inne och tog det lugnt. På juldagen var det dock lite mildare så vi tog med Ebba ut till en pulkabacke. Kolla den utsikten! 

(null)

(null)


Nu ska vi ladda för nyårsafton. Kan man ha mjukisar på sig på nyår? Funderar starkt på det, har ingen som helst lust att klä upp mig. Vill bara ta det lugnt och slappna av. Vi ska fira även nyår tillsammans med Anders föräldrar, syster och systers pojkvän. Det ska bli kul! Jag är lite besviken över att Anders ska jobba nästa vecka dock... det känns inte jättekul. Först var vår plan att vi skulle ha hela nästa vecka med lite familjetid, men Anders blev tvungen att jobba. Så tråkigt! Jag har frågat Ebba om hon vill gå och se Pippi på dom sju haven på cirkus med mig men hon sa nej 🙄 Hon är pappas flicka och säger nej till allt jag frågar om vi två ska göra utan Anders, sen säger hon "vi kan gå allihopa, pappa också". Jäkla unge haha! Så jag vet faktiskt inte vad jag och Ebba ska hitta på nästa vecka, jag vill dock inte sitta hemma hela veckan så får väl se. Förslag någon? 



Genus

Jag hade ett samtal med en person om det här med att vara genusmedveten. Jag berättade att vi är väldigt medvetna hos oss och att Anders t.ex målat naglarna med nagellack när Ebba kommenterat att han var den enda utan nagellack i familjen. Så han målade dom. Han tog bort nagellacket sedan när hon sov men under den dagen så var Ebba så lycklig, hon tyckte att vi alla var så fina! Hon som jag diskuterade med sa att hennes man aldrig skulle måla naglarna, dom har förklarat för sina barn att män inte målar sina naglar. Denna mening kom ett par minuter efter att hon sagt att hon var genusmedveten och jag förstod att folk misstolkar det där med medvetenhet. Hon skrattade och förstod inte hur en man kan ta på sig nagellack och jämförde med att min man skulle börja använda kvinnokläder och ha klänning nästa gång vi går på dejt. 

Hon sa att är det inte fel att tvinga sina tjejer till att använda pojkkläder bara för att det är genus? Och jo, det är fel. 

Något som dock inte är fel är att inte tala med sina barn om vad som är "pojkigt" och "flickigt". Något som inte är fel är att öppna hela världen för sina barn, att inte sätta värderingar i vad den väljer att leka med eller vad barnet vill ha för kläder på sig. 

Något som inte är fel är att en flicka använder slips och skjorta tillsammans med kjol för att hon tycker att det är fint. Något som inte är fel är att hon har prinsesskrona och smycken för att HON vill det. Något som inte är fel är att en flicka har en spindelmannentröja som sin favorittröja för att den är cool. Något som inte är fel är att börja kalla sina döttrar för coola och inte bara fina. Och att kalla sina söner för fina och inte bara coola. 

Det är inte fel att erbjuda sin son att använda klänning. Om han vill det så låt honom göra det. Vill han inte så behöver han inte. Det handlar om att när du frågar om du ska måla barnens naglar så riktar du frågan till alla barnen, även den där 7 åriga pojken som är med och sen ger du barnen exakt samma komplimanger för deras fina naglar. 

Det handlar inte om att tvinga. Det handlar om att erbjuda allt och inte ge barnen vidriga värderingar om vad dom borde tycka om utifrån vilket kön dom har. 

Ebba ska ha sitt allra första luciatåg på förskolan och vi tittade tillsammans på hur lucia, tärna, tomte, stjärngosse och pepparkaksgubbe kan se ut utan värdering utifrån att hon är flicka. När jag visade stjärngossen så sken hon upp. Hon vill ha en strut på huvudet! Och stjärngosse blir hon! Självklart ska hon få ha strut på huvudet. 

Så nej vi tvingar inte. Vi visar och erbjuder och låter henne välja själv. Om det så är överrösa sig själv med smycken och "måla läpparna", eller om det är att vara stjärngosse. Det är inte vårt val att göra. 

Och nej, du är inte genusmedveten för att din dotter får leka med bilar när du samtidigt säger åt dina barn att pojkar inte får måla naglarna. 

(null)


Nu är det väl ändå dags för er att skaffa fler barn?

...en fråga som jag ofta får. I perioder har jag fått den frågan varje dag. Anders får också den frågan ofta. Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Jag brukar le lite lätt och säga "jo vi hoppas ju på det men det är inte upp till oss att bara bestämma oss för att skaffa en till". Ibland ler jag bara och säger "Näe inte än" när jag verkligen inte orkar svara på den frågan en gång till. För sanningen är att jo, vi försöker. Och vi har försökt ett tag. 

Innan vi fick Ebba så blev jag oplanerat gravid 2 gånger inom loppet av typ 5 månader (slutade i missfall och ett utomkvedshavandeskap). Vi behövde liksom inte ens försöka. Ebba var 3e graviditeten på 6 månader. Oplanerad hon också. 

"Är det inte dags för er att skaffa en till nu?"
"Jag tycker att det är dags för Ebba att få ett syskon nu"
"När ska ni skaffa en till då?"
"Varför har inte ni skaffat en till än?"
"Är det en till på gång snart?"
"Nu är det väl ändå dags!"

Och den värsta av dom alla, "vänta inte för länge. Man vill att dom har nytta av varandra så skaffa tvåan nu så är dom ändå inte såå långt ifrån varandra i ålder."
Det skiljer 17 år mellan mig och min syster och vi har skitstor nytta av varandra, träffas ofta och pratar om det mesta med varandra. Just sayin. 

 Men vad ska jag svara på det? 
Fråga istället "vill ni ha fler barn?" eller kanske "har ni några planer på ett syskon till Ebba?"
Dom frågorna är okej. Dom är lätta för där kan jag bara ärligt svara ja. Ja vi vill ha fler. Ja vi har planer på ett syskon. Men jag behöver inte stå och redogöra för varför vi inte redan har ett till barn. Eller varför jag inte är gravid för det vet jag inte. Vi KAN INTE göra mer än vad vi gör. Det går inte. Det är inte upp till oss. Och jag är förbannat trött på tjatet. 

Snälla nån, vi har varit fullt upptagna med annat! Vi har planerat bröllop, gift oss, flyttat, rest massor, renoverat, jag har bytt jobb, Anders driver ett företag... vi har haft annat roligt att göra än avla fram barn på beställning av andra människor. 

 Pressen. Som om det är fel på oss för att barn nummer 2 dröjer. Både jag och Anders mår bra, vi är lugna inför detta, i alla fall tills tjatet börjar. Då går mina stressnivåer upp direkt.  Jag vill inte känna mig misslyckad och ledsen när mensen kommer. Jag vill inte känna ett måste till sex eller att Anders ska känna ett måste bara för att det vankas ägglossning. Jag vill njuta varje gång, ha kul, älska, bara njuta av varandra. Jag vill inte att den ena ska knacka den andra stackaren som redan halvt sover på axeln och påminna om att vi minsann måste få till det nu trots trötthet, trots sjukt barn, trots jobbstress, trots svamp i underlivet, trots att ingen av oss egentligen vill. Jag vill inte planera in sexet och pressa in det i den där 5 minuters luckan vi har då vi är ensamma, innan nån av oss måste stressa iväg till jobbet. Vad är det som gör att andra människor tycker sig ha rätten att avgöra när vi borde vara redo för fler barn? För bara 1 år sedan var vi inte alls redo och det är våra liv, vi som ska anpassa oss och alltså endast vi som ska bestämma. Ingen annan. 

Kanske blir det bara vi tre och då får det vara så. Vi har fått ett alldeles perfekt barn och det är vad många andra bara kan drömma om. Barn är inte en självklarhet men vi har turen att ha fått Ebba. Då lägger vi extra krut på henne istället, precis som vi gör nu. Vi satsar allt på henne. Jag skulle vilja påstå att det är få 3 åringar som får den uppmärksamheten och möjligheten till aktiviteter med sina föräldrar, som Ebba får med oss. Även om hon saknar ett syskon just nu så går det ingen nöd på henne. Även om hon är den som tjatar mest så går det ju faktiskt ingen nöd på henne. Det är än så länge ingen annan som pockar på uppmärksamheten förutom hon, hon får vårt allt och det borde ju folk tycka är super! 

Men snälla, snälla, ställ inga fler bebisfrågor. Vi försöker och vi kan inte göra mer. Och sanningen är väl ändå att livet med ETT barn är väldigt skönt, dessutom när barnet är så stort att hon klarar mycket själv numera, så låt oss njuta av det. Vi njuter nämligen för fullt av våran familj. Vi är nöjda och lyckliga. Resten kommer när det är meningen. "What’s meant to be will be", ni vet?

(null)

Och visst fasen är hon helt perfekt ✨


Hanna tipsar

Nu kommer ett nytt tips från mig! Jag har ju börjat tipsa om grejer här lite titt som tätt, skillnaden mot dom flesta andra är väl att jag ALDRIG är sponsrad så man vet att jag inte får ett öre för att skriva mina tips 😄 Däremot så tänker jag att om jag hittar något fantastiskt så är det väl super om andra också får ta del av det fantastiska. 


(null)


Har ni torr hårbotten? Kliar det och ser ut som mjäll? 

När jag var och fixade håret hos Beauty by Spanowsky så frågade jag henne vad jag ska göra åt min torra hårbotten. Jag har frågat frisörer förut men bara fått tips om schampon som dom säljer, aldrig om ett faktiskt fungerande tips. Sofie tipsade om den här oljan (nej hon säljer inte den på salongen!).  Man tar på i hårbotten 10 minuter innan man går och duschar. I duschen sköljs det bort som vanligt och håret blir inte fett efteråt! 

Jag provade för första gången i måndags. Holy Moses alltså när jag vaknade på tisdagen... hela håret var fullt av stora, vita "mjäll"-flagor ni vet? Jag fick stå med en luskam och kamma bort dom värsta innan jag skulle på utbildning. Såg hemskt ut! 
Så på kvällen gjorde jag om behandlingen eftersom jag förstod att det är allt det torra som släpper. På tisdagen så gjorde vi så att Anders gojsade in oljan i min hårbotten, lät den verka någon minut och sen "kliade" han på dom värsta delarna med luskam. Sen duschade jag och tvättade håret som vanligt och sedan dess har jag inte haft några torra flagor eller "mjäll"-flis i håret! Det kliar fortfarande ibland men inget lossnar när jag kliar, vilket det gjort i ett år. 

I ett år har jag haft såhär torr hårbotten och det var löst på 2 dagar! Helt sjukt. Jag ska såklart fortsätta med oljan kanske en kväll i veckan, i alla fall under vintern som är den värsta "torr" årstiden för mig överhuvudtaget. Jag har som sagt bett andra frisörer om råd, jag har haft olivolja i håret (som sedan får håret att vara fettigt i flera dagar!) och jag har till och med bytt till ett svindyrt schampo och balsammärke men inget har hjälpt förrän nu. 

Köpte min olja på Lyko men den finns nog lite överallt. Svindyr är den också men värd pengarna om man störs av torr hårbotten/kli. Är inte sponsrad. Varsågoda! 

Herrejesus

Har ni läst inlägget om att jag inte är på topp? Och så trillar man in på ett sånt här inlägg. Kan ju förklara en del... om man tror på sånt vill säga. 

(null)


Tror ni på sådant? Jag tycker iaf att energierna i universum kan rätta till sig nu. 

Förövrigt så ligger jag i skrivandets stund på en bår och får järn i dropp. Nu håller vi tummarna för att detta funkar! Herrejesus vad dom fyllt mitt blod med svart sörja. 

Beauty by Spanowsky

En av mina vänner har hyrt en liten salong i ett år men nu, från och med denna vecka så öppnar hon en helt egen salong! I lördags var jag där på öppningsevent och det är såå fint. Sofie är frisör och hud- och spaterapeut så man kan göra allt möjligt hos henne (kolla bokadirekt. Alla hennes behandlingar finns där). Jag längtar tills måndag när hon äntligen ska fixa mitt hår! Det var några månader sedan jag var hos frisören. 

Så tips från mig! Boka tid hos Sofie, hon kommer ta väl hand om er. Går också bra att köpa presentkort, perfekt inför julen 😉
Hälsa från mig! 

(null)


Och ännu ett tips från mig, Sofie säljer produkter från bl.a Balmain och jag äääälskar speciellt deras spraybalsam. Jag använder den på mig och Ebba varje morgon, så bra och doftar riktigt gott! Och doften sitter ofta i hela dagen dessutom. Är rätt sugen på att testa fler av deras produkter, men vetefasen om jag skulle använda så mycket mer i håret. Har deras silkspray också som också doftar sååå gott men blir inte av att jag använder den så ofta. Får fundera lite mer på det. Bra priser är det på Balmains produkter också! 

Bällstavägen 64 i Bromma, Stockholm hörni! Lägg det på minnet! 

(null)


Sketna samhälle

(null)

Ebba har börjat kommentera om folk är tjocka. Hon säger även att hon själv är tjock, att kompisar på förskolan säger det till henne. 

Härom morgonen så körde jag henne till förskolan när hon plötsligt säger "jag är nästan som en pojke nu". När jag frågade vad hon menade fick jag till svar att pojkar har såna byxor som hon har. Vanliga jeans. Det har någon sagt till henne. Och med sorg i hjärtat försökte jag förklara för henne att flickor kan ha alla kläder och pojkar kan ha alla kläder. Det finns inga pojk och flickkläder. Tror ni att den är lätt att förklara för en 3 åring vars kompisar säger annat? 

Hon är 3 år. Hon har nyss fyllt 3 år och andra barn fyller henne med samhällets dynga om hur man borde vara. Smal - för annars är du inget värd (och kom igen, Ebba har inte ett uns av för mycket babyhull och även om hon hade det ska andra bara vara tysta). Ha rosa klänningar för du är tjej. 

Hon är 3 år och vi kämpar med att pedagogiskt förklara för henne att man inte får säga att andra är tjocka. Och att det är okej att vara tjock! Det är inte fel, fult eller något man ska bli retad för. 

Hon är 3 år och vi som alltid låtit henne ha alla sorters kläder och färger kämpar i motvind. Vi som låter henne leka med vad hon vill och själv bestämma vilken sportaktivitet hon vill gå på kämpar stenhårt i motvind. Och det som äcklar mig mest är att det kommer från andra vuxna. Från andra föräldrar. Det är dom som pratar om andras utseende inför sina barn. Det är dom som kommer med skit om att pojkar ska vara på ett visst sätt och flickor på ett annat. 

Innan Ebbas födelsedag så önskade hon sig en skjorta och slips. Hon ville vara fin som pappa (hennes egna ord) och det gör mig ledsen att veta att den dagen hon har dom kläderna på någon annans kalas, eller kanske på förskolan, kan bli den sista gången. För kanske fäller tillräckligt många kommentarer om det för att hon, 3 år ska känna att hon är fel. För att hon ska känna att hon inte alls är fin och passar in som sin pappa. Det gör mig skitledsen! Hon ska ju vara hon. Hon ska ju få ha vilka kläder hon vill. Hon ska ju alltid få höra att hon är fin. 

Hon hade önskat sig fler slipsar i present. Hon fick inga fler. Däremot fick hon typ 4 klänningar (absolut inte henne emot. Hon ääääälskar klänningar och har helst på sig det dygnet runt) men jag kan ändå inte låta bli att tänka hur ironiskt det ändå är att hennes garderob svämmar över av klänningar, men det hänger en ynka slips på en galge. 

Det gör mig ledsen och förbannad hur det här samhället ska stoppa småbarn i boxar och forma dom efter nå sketna normer som inte har någon vettig bakgrund eller orsak till att finnas. Låt mitt barn vara för fan! Håll inte på och gegga till och förstör henne. Och håll för faan inte på med att ge henne kroppskomplex redan nu! 


Ebbas sovrum

Anders har trots vab lyckats fixa i ordning Ebbas sovrum den här veckan! Vi köpte tapeterna för typ ett år sedan och så har dom blivit liggande medans vi fixat med annat först men nu så! 
Är dock lister kvar som ska sättas men dom tar Anders senare i veckan och jag hade inte tålamod att vänta med att visa 😄

Före:
Ganska kalt och tråkigt. Inte så mycket barnrum över det hela. 
(null)

(null)

(null)



Efter:

(null)

(null)

(null)

Sååå fint! Vi har sovrummen på övervåningen och på mellanvåningen har Ebba ett lekrum, därav inga leksaker i sovrummet. På väggen som inte visas på bild är det inbyggda, vita garderober längs hela väggen. När listerna är satta så kommer det bli helt perfekt! ☺️
Tips: Sängen är från Ikea och det går att dra ut den till dubbelsäng. Klockrent för er som har barn eller gästrum! Perfekt när man har gäster över. 

Nu så är vi faktiskt klara med allt smårenoverande! Sedan vi flyttade hit för 11 månader sedan har vi fixat matsalen, vardagsrummet, vårt sovrum, trappen till övervåningen och nu Ebbas sovrum. Vi har möblerat och fixat ena gästrummet också så det är som en liten lägenhet nästan. Bara att spara pengar till dom större grejerna som badrummet på mellanplanet, hallen och köket nu då.  Hallen får vi se om vi gör om, beror på om det går att bygga ut badrummet som vi vill, i så fall måste vi nämligen stor-renovera hallen också. Men först - spara massa pengar 😄 Jag hoppas verkligen att vi har råd med badrummet nu år 2019, det behövs verkligen! 


RSS 2.0